Och var finns ni i livet

Läkaren tittade på oss med en utmanande och varm blick. Det plirade i hans ögon. Han älskar sitt jobb, det syntes lång väg.

Jag tog sats och som vanligt hann jag före Krister. Formulerade mig i långa meningar med  undertext av en krampaktig längtan. Berättade om vår kärlek som tillslut blev en Tusseson. Berättade om miraklet, att han blev till över huvudtaget. Berättade om telefonsamtalet i bilen från läkaren, samtalet som bröts och att han aldrig ringde upp igen. Provsvaren som fick mig att tappa hoppet. Att allt verkade kört. I rummet satt vi. Tre människor. En läkare, en kvinna (hon som är jag) och mannen (han som är han, den jag älskar villkorslöst). Mannen som är så närvarande att det gnistrar av partiklarna i rummet. Krister – mannen – sitter tyst men är talande ändå. Med hela sin kropp.

Med hela oss så befinner vi oss här i vår kärlek och i sorg och skulle vi säga allt som vi befinner oss i så skulle inte tiden räcka till för det är så himla mycket vi befinner oss i nu – som ett helt livssynopsis, det sammanfattas varje dag om och om igen för att påminna oss att livet är viktigt att närvara i men förbannat svårt att leva upp till ibland, om man är som kvinnan – hon som är jag, för jag tänker mer än vad jag handlar och mannen han gör, för det är det enda som leder till nåt. Han gör bara och får se, det sa han helt självklart till mig häromdagen när vi åt frukost och jag, jag tänker och tänker och tänker för att se om det kan bli nåt gjort…

Vi lägger tillsammans upp en plan. Det blir en undersökning. Det visar sig sitta en cysta, 4 cm stor på äggstocken. Det klart att den inte vill samarbeta då, det förstår väl vem som helst. 

Nu ska livmodern få lite hjälpmedel och göra det den behöver. Sen börjar vi om igen. Fina älskade kropp.