Det gör inte mer ont

 
Det gör inte mer ont eller ger oss mer sorg om ni frågar oss hur vi har det och hur vi tänker. Det ger lättnad, en stund av gråt som väller upp. En stund av kärlek och en stund av mjuk eftertanke. Det slog mig att jag väldigt lätt glömmer bort att tänka omvänt. Din gråt, du som frågar kan också känna gråt. Om jag nämner vår döda son så kan jag ibland se gråten stiga upp inom dig. Ögonvråna fylls efter en stund och det rinner nästan över. Men då gör jag en räddande gest eller säger en räddande kommentar och tårarna backar tillbaka ned till hjärtat. Varför gör jag så? Jag vill ju att du ska prata med mig om min son. Jag är inte rädd för mina känslor och då ska jag väl inte heller vara rädd för dina? 

Det blommar fantastiskt praktfullt vid Tusses grav nu. Gula blommor lyser och viskar till oss om hopp!

11 kommentarer:

  1. Vad fint ni har gjort för honom.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Kram till er från Karin Jansson

    SvaraRadera
  3. Tack!!! :-) Kram tillbaka!

    SvaraRadera
  4. Känner igen det du skriver att man slätar över för att de inte ska behöva gråta, men känslorna finns ju där ändå, varför vill man stoppa andras gråt, är det för att man inte orkar att ens egna ska komma starkare...Har funderat mkt över det jag med.
    En del vänner som börjat gråta har ursäktat sig och jag har då sagt att det visar ju bara att du bryr dig och att du berörs, det gör mig inget illa.
    Kram

    SvaraRadera
  5. För min del är det inte för att jag inte vill kännas vid min gråt ... konstigt. Visst är det. Jag vill liksom bespara dem något men det är ju som du säger att om de berörs så förstår jag ju att de bryr sig! Jag tror att jag tänker att jag inte ska ta upp deras tid. Ännu konstigare ... detta krävs att utforska lite mer.

    SvaraRadera
  6. Man ska gråta tills man gråtit färdigt. Och som Jessica säger så visar tårarna att man berörs av det som hänt. Inte att man på nåt sätt är en "svag" människa. Jag tror snarare det är en styrka att kunna/våga visa sina känslor öppet inför andra.
    Kramelikram

    SvaraRadera
  7. Anne jag känner igen precis det du skriver, att bespara omgivningen smärtan man själv är uppfylld av och att man ska ta upp deras tid. Det är konstigt på ett sätt, men förståeligt på ett annat: vi lär oss tidigt vilka känslor vi ska försöka bli av med: sudda sudda sudda bort din sura/ledsna min. Vi har lärt oss att umgås i glädje men sällan i sorg, när vi är ledsna är det ofta naturligt att vi drar oss undan, tills vi är glada igen. Jag minns jag tyckte det var svårt när det gått ett tag för att så många slutade prata. Världen gick vidare för omgivningen, men inte för oss så fort.

    SvaraRadera
  8. Läser din blogg ibland. Du är så himla klok. Skriver så genomtänkta meningsfulla saker. Heja dig Anne!

    Jag är väldigt berörd av ert öde, lever med det som om det var mitt eget. Kanske för att det har varit/är mitt eget också, med flickan som fick dö i min mage. Kanske för att JAG hade tur (denna gången) och tycker det är så sabla orättvist att inte ni hade det. Det går inte att förstå varför det blir på ena eller andra sättet. Det är så hårt, livet, det bara slungar oss hit - eller dit, till en helt annan plats än vi tänkt, där vi inte alls vill vara.

    Jag har många vänner (och Andreas bror och fru) som väntar eller har fått barn just i år och jag förundras ständigt över dem som har allt klart, som köpt alla saker, bestämt barnets namn etc. innan barnet fötts. Som att det är en självklarhet att en graviditet innebär ett barn. Så är det inte alltid och för mig är den vetskapen högst levande.

    Varm kram Sofi H

    SvaraRadera
  9. TACK för era kommentarer. Det här är något vi får fortsätta arbeta med, det är viktigt att vi blir bättre på att låta de känslor som är få finnas. När jag är själv har jag lättare för det, men jag ska absolut utmana omgivningen nu med! Det är ju som du säger Jane, vi har lärt oss umgås i glädje. Det tål att nyanseras och utvecklas.

    Sofi: Jag gjorde också så, köpte allt i förväg, vi ställde upp spjälsängen, monterade ihop skötbordet osv osv.... mamma stickade en fin liten kofta bl.a. visst är det så, vi tar för givet ända fram tills dess att motsatsen är bevisad. Det gör inget att sakerna finns men jag tror och hoppas att informationen kommer bli bättre på barnmorskemottagningen - särskilt till de kanske som aldrig varit med om något innan i livet som varit svårt. För de blir det ett mycket hårt slag tror jag!

    Sofi, jag har tänkt på dig i sommar, skulle ju hälsat på dig! Kram!

    SvaraRadera
  10. Fin blogg du har. Jag känner igen mig i så många inlägg, också det här. Fast jag har nog låtit mina vänner gråta också om de känt det så.

    SvaraRadera
  11. Anonym, jag menar nog i mitt inlägg att det är människor som jag inte känner så väl som jag försöker rädda från att gråta. Min vänner gråter jag tillsammans med. Tack för att du läser min blogg.

    SvaraRadera