jag har haft mitt hopp i en skål av längtan

Det är tvivlet som gör entré. Jag behövde bara få det formulerat för att höra ordet och smaka på det. Smaka på tvivlet. Det har varit så bergfast i mig. Hoppet. Hoppet har suttit i mig med lena lockande fingrar. Det har smekt mig varje dag fast sorgen har bultat i min panna. Hoppet har viskat till mig och kanske lurat mig att tro. Men jag har inte velat se det så.

Jag har läst om andra som tappat hoppet eller trott de skulle säga eller göra på ett speciellt sätt, för att så beter man sig när man förlorat sitt barn. När man förlorat sitt barn så ska man gråta varje gång man får mens och banna sin kropp. Många gör så trots de inte mist sitt barn, för att det är så vi lärt oss genom det vi läst och sett på TV eller film. När man inte kan bli gravid och får sin mens om och om igen varje månad så gråter man och förlorar hoppet och till sist bannar sin kropp! Skäller på den och förstår inte varför det ska vara så orättvist.

Somliga säger att de ska ”skaffa” sig barn och inser sen att det kanske inte bara är att skaffa ett barn. Ett barn är en gåva och jag har sett det så. Jag har det. Det var ett mirakel att Tusse blev till, jag hade det inte med i min sinnevärld. Jag har sett på alla som bannar sin kropp och tänkt, att jag önskar de ska sluta göra så mot sig själv. Jag har inom mig sett deras bannor och lutat mig mot vårt gemensamma hopp och vår kärlek. Jag har velat be de sluta upp! Nu står jag här själv och stirrar tvivlet i vitögat.

Jag har haft mitt hopp i en skål av längtan. Nu raserades det och tvivlet kom in som en brutal kastvind. Nu finns det där. Tvivlet gjorde en knivvass skiljelinje i mig. Nu är hoppet på ena sidan och å andra sidan är tvivlet. Tänk om det inte går en gång till? Trots det tänker jag inte banna mig själv och livet. Jag tänker gråta tills tårarna gräver sig in i mina kinder om så behövs. Men sen ska jag resa mig upp, vrida upp volymen och kasta mig ut på virvlande språngmarsch!