Medicin

Jag fick i lördags en SNRI-medicin som heter Cymbalta. Medicinen rekommenderade jag (jag hade noga gått igenom de olika medicinerna i Fass, sjuksköterska som jag är) till AT-läkaren som sedan gick och konsulterade med sin överläkare om saken. Efter två dagars behandling med denna medicin så vaknade jag i morse och fann mig själv på botten av en gravkammare, skakig och darrig. En mycket obehaglig känsla. Det var en upplevelse som att livet var till ända och att jag var totalt instängd i mig själv. Jag hörde mig själv ropa på hjälp men jag fick inte ut orden.

Tror att det var ett avsnitt i någon amerikansk sjukhusserie där ett surrealistiskt inslag visade en kvinna som blivit nedsövd men att narkosen inte fungerade så under ingreppet så låg hon och försökte få kontakt med operatörerna. Hon skrek att det gjorde ont, men ingen hörde. Ungefär den upplevelsen hade jag i morse. Jag förmådde mig ändå att sms:a (vad skulle jag göra utan smsfunktionen?). Min röst var förminskad till en svag luftig, mycket svag entonig stämma. Jag hörde det själv, hur förändrad jag lät. Jag förmådde inte att höja rösten. Jag sms:ade min syster och sa som det var - hon uppmanade mig genast att ringa en läkare och tack och lov är det så på Carema hälsocentral att det finns någon där som svarar ganska omgående. Jag fick en tid på eftermiddagen hos den läkare jag nu haft kontakt med sen november. Sjuksköterskan där hörde väl också på min röst att det inte stod rätt till.

Därefter somnade jag och hade samtidigt full agitation inombords. Jag tog mig tillslut upp under devisen, inte tänka bara göra, klädde på mig och satte mig i bilen och körde hem till min mamma som sedan följde med mig till läkaren. Hela tiden kom det i intervaller. En våg av förlamning, som sköljde över mina armar, bröstkorg och skuldror. Vågen tryckte mig nedåt som att jag var på väg att lägga näsan i bordet.

Jag hade en vän för många år sedan som var djupt deprimerad. När vi satt och åt tillsammans så var detta så uppenbart. Han hade nog också den tyngande våg över sig. När han satt med gaffeln och kniven i sina händer så liksom trycktes han längre och längre ned mot tallriken för varje tugga han tog.

Jag började flaxa med armarna. Stavgång. Jag gjorde stavgång inne på mammas vardagsrumsmatta. Stavade och stavade. - Bort med dig ångest, sa jag. Andades och pendlade med armarna. Det hjälpte lite.

Hos läkaren fick jag bra hjälp. Min läkare som säger uttryckligen att KBT är kattskit. Han skrev ut en annan medicin, den gamla vanliga SSRI Sertralin samt Benso som hjälp mot mina ångestattacker. När jag skulle gå så gav läkaren mig en kram. Det värmde gott.

Jag behöver bli lite starkare nu så att jag kan börja arbeta, få in pengar så att jag kan fortsätta i min dyra terapi, men som är bra terapi. Jag vill komma till kärnan, komma till den inre sanningen om hur jag ska försonas med den jag är och den jag varit. Att fånga in nuet så att diskrepansen inte blir så stor mellan det jag vill ha och det jag inte har - det är den som föder ångest. Läste ett gammalt fint inlägg av en bloggare här. Hon beskriver det jag så väl känner igen då jag åt Zoloft (är lika med Sertralin) för några år sedan. Det var så tydligt att nyanserna försvann. Gråten försvann för mig.

När jag slutade äta Zoloft så kom gråten tillbaka. Jag kunde gråta när jag kände kärlek, jag blev mer berörd. Jag kunde gråta när en vän berättade något helt vardagligt. Jag kände mig mer levande på något sätt.

Ibland måste man dock ta hjälp av medicin när det är för svårt att ta sig upp så nu är jag övertygad om att det är så här det får bli nu. Det jag dock är osäker på är varför det ena preparatet väljs framför ett annat och trots att jag träffat många läkare och psykiater så är det ingen som kan svara på det.

Just nu känner jag mig lite lugnare. Befriad en stund.

Stor kram till er mina fina bloggläsare!

Läs även andra bloggares åsikter om SSRI, SNRI, medicin, ångest, depression