Kokong

Några dagar har gått. På morgonen vill jag inte vakna. Jag vill ligga kvar i kokongen av sömn. Den kräver inget av mig. Kvällen är lättast då har jag natten framför mig. Morgonen med dagen framför mig. En hel dag som lätt fylls med grubbel som tar tag i kroppen och denna förlamande känsla, en matthet som gör det hela så tungrott och så sorgligt.

Jag har ett rum. Rummet ligger i en stad. I staden finns jag. Inte mer än så finns. Inget lockande sammanhang eller arbete som drar mig upp på morgonen. Nu finns ett rum där jag ska bo. Jag är rädd att vakna i rummet och möta tomheten. Därför vill jag sova.

4 kommentarer:

  1. Hej Anne. Din korta korta text här berörde mig starkt. Jag har också bott i ett rum i en stad utan sammanhang för många år sedan. Det gav mig djup ångest, det är som att när vi är sköra är isolering något av det mest farliga vi kan utsätta oss för, något vi nog ska undvika i sådana situationer, det kan bli oss övermäktigt som mänskliga varelser och bli farligt. Gemenskap ger den där tråden till meningen med livet, meningen med kampen och alla uppförsbackar vi kanske måste klara för att skapa en ny plattform. Hu, jag minns min skräck, mina telefonsamtal till min syster i ett annat land, hur jag grät och ville hon skulle vara där, komma och hämta mig. Som tur var varade bara ensamheten fyra dagar, men det var en ruskig upplevelse av total utsatthet.

    SvaraRadera
  2. Hej Jane!
    Tack för din kommentar och att du delar med dig så fint. Kanske menar du att jag inte ska isolera mig där i det rummet, trots att det faktiskt bor en fin människa där i lägenheten, men som jag dock inte känner. Hon känner till min problematik, men inte så djupt. Jag har tänkt jag ska åka till några vänner i Stjärnsund på obestämd tid, där är jag inte ensam. Det tar emot något helt enormt att åka till rummet. Idag har jag bilen full med sakerna och orkar inte ta mig in till stan för att lasta in de i rummet. Jag släpper kraven och låter det vara tills jag orkar. Kram

    SvaraRadera
  3. Hej igen Anne. Jag kände instinktivt att ett ensamt rum kan förvärra allt, bli för svårt. Nu vet jag inte vad som har hänt dig, men vad som än har hänt så är det alltid en extra stress att flytta, byta bostad (som du verkar ha gjort)hamna i ny okänd miljö med nya okända människor. Det är utmaningar och roliga saker vi kan prova på när vi har det normalt bra och känner aptit på spänning, nytt och livet, men inte att rekommendera när vi är sköra och skakiga. Då behövs det trygghet, människor vi känner och vanda miljöer.

    SvaraRadera
  4. Hej igen!

    Ja jag håller verkligen med dig, det är precis det jag har känt att en ny miljö och okända människor har absolut inte varit bra. Jag har varit en del hos vänner i Stockholm och en del hos min mamma, men det är inte heller bra i längden. I morgon ska jag åka till vänner i Stjärnsund. Snart hoppas jag bli lite starkare. Jag behöver omge mig av trygga människor och få stunder där mina behov blir tillfredställda.

    SvaraRadera