En timme i taget

Det är så motsägelsefullt allt. Att komma upp på morgonen. Varför ska jag upp? Tvinga sig upp ur sängen, tvinga sig och inte tänka. Bara göra. Jag vet att det finns en funktion med det. Opposite action. Jag har lärt mig att lyssna på det som händer inuti och validera det. Tyvärr använder jag inte denna lärdom så mycket för tillfället. Efter det är det tanken att man ska göra motsatsen till det som man automatiskt vill sjunka in i. Att sjunka in i sängen och fortsätta sova är det som depressionen säger men att göra motsatsen är att gå upp. Det är inte så konstigt att jag känner som jag gör, känna det samtidigt och ändå gå upp ur sängen. Det finns så mycket just nu som jag är ledsen för. Jag flyttade från Malmö där jag trodde att jag skulle kunna bygga upp ett liv, vilket visade sig vara en illusion. Jag trodde jag kunde bo i en stor lägenhet tillsammans med andra. Jag ville så gärna tro det. Jag trodde jag skulle klara att gå musikhögskolan samtidigt som jag arbetade 60% som sjuksköterska. Det gick ganska bra faktiskt men när sommaren kom och ingen aktivitet fanns så rann lusten ur mig. Det visade sig att lusten att spela och sjunga fanns inte där tillräckligt utan alla krav hade tagit bort lusten.


Nu får jag gå upp och laga min havregrynsgröt och sedan ta en promenad. En aktivitet, sen vila, ytterligare en liten aktivitet och sedan lunch, därefter ytterligare en liten aktivitet – hm… vad kan det vara... Jag har glömt bort hur man spelar piano. Sjunga kan jag i alla fall fortfarande. Jag är också ledsen för att jag ville något stort med mitt liv och är inte nöjd med det jag har. Det är så tungt att gå och vilja så mycket hela tiden och tro att det finns mer glädje någon annanstans t.ex. hos dem som syns i flashiga tidningar och i spännande tv-program. Hos dem som presterar och levererar.


Jag kan släppa taget nu och komma ned till botten men jag är rädd att jag inte ska komma ned till botten om jag äter medicin, bara rädd att jag ska lägga mig lite ovanför botten i något slags mellanlager och låtsas att jag är där och missa hela effekten av att klampa i gyttjan på botten. Det för att sedan missa effekten av att förstå hur jag tar mig upp till ytan igen. Tänk att missa hela verktygslådan! Ska jag överhuvudtaget komma ned till botten kan ju också vara en relevant fråga att ställa sig?


I morgon ska jag gå upp när jag vaknar. Jag ska ta en timme i taget.

2 kommentarer:

  1. Medicinen är skyddsnätet under dig. Människorna i din närhet är de som håller dig i handen när du balanserar, och rätt sorts terapi kan mycket väl vara linan du går på. Linan för dig fram till den trygga plattformen.

    Ett steg i taget bli många steg efter ett tag.

    (Värst vad jag känner mig filosofisk idag.)

    Stor kram.

    SvaraRadera
  2. Tqck Helena! Det var väl valda filosofiska ord. De värmer i mitt isiga tillstånd. Kram

    SvaraRadera