The botten is nådd

Funderar över det här med att stanna upp. Att bli så nedslagen till botten som jag blivit nu är ju ett tillstånd då allt verkligen stannar upp, allt rasar runt en själv och fotfästet finns inte där. Förut har alltid mitt beteende varit att fixa till det hela genom att komma med en ny lösning. En ny utbildning, ett nytt jobb, en ny lägenhet osv. Jag har använt hela min kreativitet till att ta mig vidare med hjälp av impulsiva hopp in i situationer som jag sedan när jag väl hamnat i dem undrat hur jag hamnade där och varför och frågan fanns där - vad vill jag egentligen? Det hinner jag nämligen aldrig känna efter.

Nu tar jag mig med nöd och näppe upp på morgonen och äter frukost, sen tar jag en promenad för jag tvingar mig till det. Ibland blir det lyckat och ibland på kvällen kan jag vara glad och umgås med familjen här och göra lekar. Att invänta sina känslor och låta de få läka det inre barnet som blivit så övergivet är svårt att göra på beställning så där då ångesten håller ett sånt fast järngrepp. Då är frågan, ska jag sitta kvar och vara i det oändliga inget - kommer kontakten med känslan tillbaka då? Kommer läkningen och kan jag klara av att vara i ett vara, att knappt göra något? Är det möjligt? Vad kan födas ur det? Är det kanske just det jag behöver för att kunna ta mig vidare?

Lisa har under kvällen kommit ned i mitt rum (jag bor i deras källare) Dragit i galgarna med mina kläder, satt upp dem lite, fixat med att hänga upp tyger så det blir isolerat. Efter ett tag kom Vilma ned med ett litet ett gosedjur, ett mjukt får och en filt. Sen kom Lisa igen med ljus och en blomma att ställa i fönstret. Jag packar upp lite grejer men fastnar sen vid datorn lite. Det är okej, känner att det börjar bli lite trivsamt.

20 minuter efter det att jag skrev ovanstående inlägg överraskas jag av att hela familjen kommer ned för trappen och sjunger "Ja må du leva, ja må du leva här i två månader...." Vi skålar i varsitt glas vin och sedan slår de sig ned. Vi sjunger en improviserad sång för att göra en slags ceremoni för att jag ska kunna ta hand om mig själv nu och jag får kontakt med sången, min sång, min röst och min längtan igen. Vi skrattar och jag är så glad att jag kan skratta. Jag får något väldigt unikt av dem!

3 kommentarer:

  1. Wow, vilken underbart kärleksfullt sätt att visa dig sin vänskap. De visar dig verkligen hur välkommen du är. Sådana vänner är otroligt värdefulla!

    SvaraRadera
  2. Hej Anne. du har en utmärkelse, kolla min blogg!

    SvaraRadera
  3. Så fint Anne! Kram från Liv

    SvaraRadera