Sårbarheten

 

En patient på mitt jobb fick mig att tänka häromdagen. Hon har en ovanlig nervsjukdom som gör att hennes rörelseförmåga blir mer och mer inskränkt. Hon har svår smärta. Men jag tror också att hennes psykiska sårbarhet är väldigt stor. Hon har ingen plattform att falla tillbaka på när allt omkring henne rasar, i detta fall hennes kropp. I intervaller av hejdlös gråt gav hon uttryck för att livet inte var värt att leva mer och en förtvivlad fråga hur det kunde bli så här? Hon sa inget, hon bara grät. Det var som om jag kunde läsa hennes tankar och känslor.

Vad är det som gör att vissa ändå hittar någon slags kraft och ljus i det allra mest svåra?

Krister har berättat för mig att när han var sju år och det var som värst i hans familj så tänkte han att det var som att gå till tandläkaren. Om en halvtimme var det över. Någonstans inom sig så tog han ett beslut att inte låta sig trampas på. Det blev hans strategi. Det beslutet har gjort att han inte har ansett att andras problem har med honom att göra, han tog inte in det i sitt inre och lät sig dräneras av det. Utan höll det svåra på avstånd. Det har inte gjort honom känslolös utan tvärtom väldigt kärleksfull.

Min sårbarhet har alltid funnits där. Kanske ett anlag redan när jag var född. Ett litet anlag för extra känslighet. Genom den miljö jag sedan växte upp i så har sårbarheten ökat och spätts på då jag ej fått verktyg att hantera den. Min sårbarhet skulle ha blivit bäst skyddad av en förstående och ödmjuk omgivning. Då skulle inte mina sår brustit upp för mycket utan hållt sig på en rimlig läkningsnivå.

Idag är min sårbarhet något sånär under kontroll. Jag vill använda ordet kontroll i det här sammanhanget för det är det jag behöver. Jag behöver kontroll över vissa sidor i mig för min egen skull. Jag är medveten om vad som gör mig mer sårbar och jag försöker anpassa mitt liv efter det. Utöver det så har jag en fantastiskt förstående och bekräftande man som gör att min sårbarhet får lättare att läka. Den omgivande miljön, som jag nämnde tidigare är nu läkande och konstruktiv.

Med min sårbarhetshistoria i bagaget och tillsammans med att jag fött en fin liten död Tusseson orsakar det stora behov för mig när jag hamnar i situationer där min sårbarhet blir hotad att spricka upp.

Jag vaknade nu i natt och grät mängder för hur illa bemött jag blivit på IVF kliniken men även rent medicinskt felbehandlad och inser vilka konsekvenser det kan få eftersom det finns risk att jag behöver bli sjukskriven snart om detta fortsätter. Ett illa bemötande i vården får stora konsekvenser på flera plan – psykologiskt, fysiologiskt och ekonomiskt.

Här är en intressant artikel i DN om ovanstående tankar.