förväntan och fasa

 

Jag var helt övertygad om att det bara var cystor vi skulle få se på ultraljudsskärmen. Den bästa läkaren på hela kliniken tog emot oss och hon började med att fråga hur det var med oss. Vi gick igenom det som hänt den senaste tiden.

Sen böjde hon sig fram och la handen på mitt knä, nu ska vi se efter och vi utgår från att det är positivt. Mitt inre tog ett skutt av förväntan och fasa.

- Är du säker på att det inte är cystor, sa jag till henne när hon visade 4 – 5 blåsor på skärmen som satt där i min äggstock. De var 10 – 15 mm stora och hon sa med trovärdig stämma att det klart hon är säker. Hon skulle aldrig ta fel på det.

Inom mig kände jag sån glädje att jag ville gråta. En blandning av sorg, smärta och glädje att äntligen få ett litet steg i rätt riktning. Jag vet att det är långt kvar. Inuti de där äggblåsorna ska det finnas ägg också. Men det räcker med ett ägg, ett riktigt bra ett, som är lika bra som Tusse!