Idag kom räkningen från IVF kliniken. Den var väntad och denna gång känns det lätt att få betala den, då vi fått hela summan på behandlingen av en vän till mig!! Förstår ni det? Vi har fått hela summan som en gåva.
Jag har fått lägga band på mig flera gånger så att jag inte ska tacka ihjäl henne likt en karaktär i en Tjechovpjäs, en undersåte i Tsar-Ryssland, som tackar och bugar tills de bugat ned pannan i golvet och fått blåmärken där. Det är en konst att ta emot. En stor konst. Hon har bara gjort ett stordåd för oss, en sån oerhörd kärlekshandling!
Idag har jag varit yr i huvudet, haft sug på sött hela dagen och varit oerhört trött. Trött är ju jag från och till ändå så det är egentligen inget ovanligt.
I och med yrseln, tröttheten och suget på mat hela tiden så har jag fått en rejäl portion hopp idag vilket jag egentligen inte vill ha. Men hur ska jag kunna skydda mig från besvikelse om det inte går bra den här gången? Det går inte att skydda sig. Nej. Det går bara inte. Det är bara att ta orkankänslorna när de kommer. De kommer komma som en våg och lämna mig på en öde strand för några dagar. Det är bara att hålla fast i en uppsköljd träbit och hålla sig kvar så gott det går vid ytan.
Det där med hopp är jätte jobbigt, man vill inte känna hopp. Jag kom dock fram till att det faktiskt inte spelar någon roll om jag kände hopp eller inte, besvikelsen vid ett eventuellt icke plus blir verken mer eller mindre för att man hoppas... Jag hoppas också åt dig!
SvaraRadera