Ruvardag 2

Lilla Ru ligger där inne och guppar. Jag vet inte om h*n fäst sig eller inte. Det vet man inte förrän det eventuellt kommer blod eller om det eventuellt kommer ett plus på graviditetsstickan.

Eller kanske eventuellt kan man känna lite graviditetstecken men det tror jag nog inte på. Alla hormoner hit och dit spelar nog mig ett spratt är jag rädd.

Idag har jag inte varit snäll mot mig själv och det känns inte så bra eftersom jag är på ruvardag 2. Kanske är Lilla Ru på väg att fästa nu och så står jag och bråkar och håller på. Livet erbjuder så mycket och det finns en uppsjö av nu och kärlek men om det inte går att kommunicera då går jag sönder!

Jag saknar en professionell samtalskontakt. Eller så ringer jag mina vänner för lite. Jag vet inte. Det enda jag vet är jag syltar in mig i sånt som jag inte borde sylta in mig i och jag är stressad över att tiden inte räcker till. Inget ovanligt fenomen.
 
På vägen hem från jobbet ikväll, fick jag plötsligt tillbaka bilden hur jag ligger där på britsen den 18 april och barnmorskan letar och letar med dopplern. Skräcken men samtidigt bekräftelsen på vad jag innerst inne anat. Idag är det 10 månader sen.

Jag sitter i bilen och tårarna gör en dimridå i mina ögon. En kort sekund tror jag att jag ska släppa ratten och bara glida rakt ut på åkern. Jag vill ge upp. Sjunka nedåt och möta marken och få vakna sen och inse att det bara var en hallucinatorisk dröm.

Sen har jag hittat en intressant artikel här som handlar om faktorer som spelar in för att ägget ska fästa i livmoderns slemhinna. Artikeln är skriven 2007 och jag undrar, vad hände med den forskningen sen?

Nu är det sprutdags igen. Drar mig lite för svidsprutan. Fragmin, here I come.