Munkavle

Mina fingrar har stelnat över tangentbordet. Munnen och hjärnan har blockerats, osynligt förslutits och hindrats. Jag har till och med fått en föreställning av förbud. Hur ska jag någonsin känna mig fri att skriva något här igen? Jag ska försöka öppna igen, försiktigt.

Återkommer. Snart.

All min kärlek till er som läser och kommenterar och visar er omtanke på olika sätt. 

Om det är någon som känner sig utsatt av det jag skriver så kan ni väl istället höra av er direkt till mig så jag kan göra något åt det eller bemöta dig på något bra sätt. Om ni inte har så pass mycket råg i ryggen kan ni låta bli att läsa min blogg tycker jag.


12 kommentarer:

  1. Kära vän, låt dig inte tystas av människor som inte har fog för sina ord & handlingar.. Låt dem stanna i sin lilla bubbla så fortsätter vi varma framåt tillsammans. Tillsammans är vi starka! Tillsammans är vi starkare ;) You go girl ;)

    Kram

    SvaraRadera
  2. Men vad är det som hänt Anne? Jag blir lite orolig faktiskt.. Trots att jag inte känner dig så känns det ändå obehagligt det du skriver, har kommit att bry mig om dig okända medmänniska sedan jag först började läsa din blogg precis efter att er vackra Tusseson dog och föddes.

    Du skriver så klokt och tänkvärt och bär på sådan sorg, du fångar mig. Hoppas du orkar och vill skriva vidare här på bloggen och dela med dig av dina tankar, jag uppskattar dem precis som jag vet många andra gör!

    Styrkekram
    Mia

    SvaraRadera
  3. Det finns folk till allt Anne! Dom har fått sitt liv och du ditt. Det enda andra kan styra över är sitt eget så skriv på Anne, allt vad du kan! Kramar i massor... <3

    SvaraRadera
  4. Anne, du får allt mitt stöd. Du är så klok och modig och din kamp är fantastisk. Du skriver så insiktsfullt om det svåra men också om kärleken och ger mig så många tankar. Jag önskar dig all kraft att fortsätta på den vägen.

    SvaraRadera
  5. Älskade lilla väna Duva! Jag läser sällan typ nästan aldrig bloggar nu för tiden pg att det stal nästan all min tid och liv för en tid sedan, men ibland är det något ogripbart som fångar mej.
    Att dina fingrar stelnat i denna sorg tror jag (utan belägg) är kanske naturen som vill att du ska släppa taget om endast en del av allt det svåra. Det är nog bara i ditt huvud som du upplever "förbudet". Alla som läser här vill veta, så det är bara du och inom dej själv som det låst sej.
    Känn inget tvång att skriva ( jag gjorde det) och även om du VILL men inte "kan" så låt det vara så en stund. Tiden kommer när du gläntar på dörren här igen, det är jag säker på!
    Carpe Diem min duva :)
    EB på VB snart på NP;-)

    SvaraRadera
  6. Kram på dig Anne. Jag tycker att du skriver väldigt ingående men på ett sakligt och bra sätt. En berättelse som behöver komma ut och inte skalas av för att passa andra utan för att det är din berättelse och att det hänt och händer på just det viset. Du har mitt fulla stöd och jag hoppas att du återkommer snart.

    SvaraRadera
  7. Vaddå i hennes huvud? Anony som kallar henne duva..

    Det var faktiskt en fysiskt person som var fantastiskt feg och elak!

    Varför utgår du från det?

    Anne! Stå på dig. Annars gör någon annan det!

    Massa massa msaa kram!

    SvaraRadera
  8. Skickar kramar! Vet inte riktigt vad ditt handlar om men, som sagt, känner lite lika. Har en känsla av att någon hittat min blogg och förstår. Tycker en sak, känner ibland en annan. Jag hoppas hur som helst få läsa hos dig oavsett hur du väljer. Kramar igen!

    SvaraRadera
  9. Du vet att jag skulle sakna din blogg oerhört mycket om du skulle sluta skiva. Ord är överflödiga...

    Stora varma kramar laddade med styrka till dig/ Sandra Å

    SvaraRadera
  10. Oj, nu ser jag att min kommentar kan tolkas helt fel. Jag menar ju inte att dina ord är överflödiga såklart!! Utan att allt jag har att säga är att jag skulle sakna, sakna, sakna. KRAM (igen) /Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. låt inte nån inskränkt dumskalle hindra dig från att skriva, det är du för bra för!

      Radera
  11. Anne du skriver ärligt och man känner din sorg rakt in i hjärtat .Det finns alltid personer som inte vill väl och ibland kanske inte förstår att deras ord har makt och gör något med den som drabbas av dem. Önskar dig och din man all lycka. Har själv påbörjat utredning och försökt i nästan 1,5 år. Möts ibland av okänsliga kommentarer om att man borde ha "satt fart för länge sedan" och inte till man är över 30 (snart 36)men livet blir ju inte alltid som man tänkt sig och det finns ofta förklaringar bakom. Du känns som en otroligt stark person men det går alltid upp och ner och ibland tror jag man kan behöva "bryta ihop" och tillåta sig vara ledsen för att kunna kommma igen! Kramar till dig!!! //Maria

    SvaraRadera