Inte tänka sig fram till lösningar - wisemind

Villkor och domar, ställs mot varandra. Arbetande och knegande människor som längtar efter att få leva. Tar sig inte samman och hittar ut. Stannar hellre, härdar ut till det tar slut, klagosamma sånger, viskar genom rummet, gnager sig inåt, ristar in sin stigmatisering i väggarna. Kulturkod på en arbetsplats och samma gamla tjat. Ärligt talat - ta dig samman, ta dig vidare, gör något med ditt liv - gör det du är ämnad att göra - sluta klaga!
 Jag då? Gör jag det?

Maler inombords på vägen till mitt jobb, tankarna som gnager och rätt som det är finner jag mig själv mitt i en skrattsalva. Det lättar en stund. Fyll på och försök inte lösa problemen. Det går inte att tänka sig fram till lösningar. Wisemind, jag minns mitt Wisemind. Ett wisemind är balansen/mittpunkten mellan känslan och förnuftet. Där känslan lika mycket fått vägas in som förnuft. Varken det ena eller andra har tagit över. Å ena sidan och andra sidan och tillslut i vågens mitt finns det visa inre - Wisemind. Det används inom dialektisk beteendeterapi och mindfulness.

Samtal kommer in, ringer, ringer. Svarar och mammor är oroliga, pappor är oroliga, fundersamma, vill göra rätt. Barn som gråter i bakgrunden. Bebisar som skriker. Öden vävs samman. Till och med öden jag känt vid tidigare. Med öden menar jag egentligen inte sånt som är förutbestämt utan det som drabbat oss. Kanske skulle det heta slumpar vävs samman. Jag vet hur skört livet är. Det vibrerar inom mig och jag börjar gråta när jag inser att hon i andra änden förlorat sitt barn, liksom jag men barnet var äldre. Jag svalde tårarna snabbt. Jag ville göra allt för att hjälpa och hoppas att jag gjorde det. Vet inte hur det gick sen. Det är baksidan av arbetet att inte få reda på fortsättningen.

Tack kära ni - för att ni fortsätter läsa min blogg!