Jag har ett sår, ett mycket lättupprivet sådant. Uppenbarligen. Det är jag själv som när jag inte passar mig noga, river upp det och det blöder mycket ymnigt. Det är nästintill omöjligt att stoppa blödningen. Det krävs en reducering. Det ställer verkligen till det för mig och Krister. I förrgår tillät jag mig riva upp såret igen och det på grund av ett mail från en person som tyvärr inte verkar förstå så mycket om hur relationer behöver vårdas. Återigen, jag hade ett val att bortse från hennes mail. Det valet gjorde jag inte.
Jag skrev inlägget om året 2012 och som ni kanske märkte så hade det som var dåligt under bröllopet tagit över berättelsen. Allt annat som var så fantastiskt, minnen som aldrig kommer glömmas. Alla gäster som kommer minnas detta långt framöver. Gästerna som är våra underbara vänner, fantastiska sådana som kom hit, organiserade sig och ordnade till hela tillställningen. Bord ställdes upp, dukades och dekorerades. Maten som förebereddes, jordgubbar som rensades och sen under själva middagen - alla fantastiska uppträdanden riktade till oss! Alla bidrog verkligen till denna sagolika fest och bjöd på sig själva. När jag skriver inlägget om 2012 och bröllopet så är det inte det som får fokus. Det som fått fokus är mitt sår.
Vad är det här såret för något?
Mitt sår uppmanar mig att vilja lösa det olösta, lägga tillrätta det omöjliga. Omfamna det som inte vill omfamnas. Nå någon som inte vill nås och inte vill bli sedd. Någon som först skriker ut sitt trotsiga missnöje och sen förbjuder mig att närmare förklara min syn på det hela. Någon som då vill bli lämnad ifred. Jag har gråtit, bett och skrikit. Vänt och vridit på argument. Lagt mig platt. Bett om ursäkt. Anklagat och skällt. Tagit till den störta vuxna röst jag har. Jag har kämpat i en oövervinnerlig kamp. En kamp som aldrig varit av godo, aldrig lett till något. En kamp mot något som inte ser eller vill förändras. En kärlekslös blodig kamp. Där såret är oundvikligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar