Ruvardag 2

Lilla Ru ligger där inne och guppar. Jag vet inte om h*n fäst sig eller inte. Det vet man inte förrän det eventuellt kommer blod eller om det eventuellt kommer ett plus på graviditetsstickan.

Eller kanske eventuellt kan man känna lite graviditetstecken men det tror jag nog inte på. Alla hormoner hit och dit spelar nog mig ett spratt är jag rädd.

Idag har jag inte varit snäll mot mig själv och det känns inte så bra eftersom jag är på ruvardag 2. Kanske är Lilla Ru på väg att fästa nu och så står jag och bråkar och håller på. Livet erbjuder så mycket och det finns en uppsjö av nu och kärlek men om det inte går att kommunicera då går jag sönder!

Jag saknar en professionell samtalskontakt. Eller så ringer jag mina vänner för lite. Jag vet inte. Det enda jag vet är jag syltar in mig i sånt som jag inte borde sylta in mig i och jag är stressad över att tiden inte räcker till. Inget ovanligt fenomen.
 
På vägen hem från jobbet ikväll, fick jag plötsligt tillbaka bilden hur jag ligger där på britsen den 18 april och barnmorskan letar och letar med dopplern. Skräcken men samtidigt bekräftelsen på vad jag innerst inne anat. Idag är det 10 månader sen.

Jag sitter i bilen och tårarna gör en dimridå i mina ögon. En kort sekund tror jag att jag ska släppa ratten och bara glida rakt ut på åkern. Jag vill ge upp. Sjunka nedåt och möta marken och få vakna sen och inse att det bara var en hallucinatorisk dröm.

Sen har jag hittat en intressant artikel här som handlar om faktorer som spelar in för att ägget ska fästa i livmoderns slemhinna. Artikeln är skriven 2007 och jag undrar, vad hände med den forskningen sen?

Nu är det sprutdags igen. Drar mig lite för svidsprutan. Fragmin, here I come. 



14 kommentarer:

  1. Hej ! Jag precis sett din blogg ! Beklagar er livshistoria. Vi är 29 år. Varit barnlösa i 9 år. Genom gått/genomgår både ivf och adoption. Haft två graviditeter men som slutat i sorg. Vore kul o ha kontakt med dig! Kolla in på min blogg http://barn-sorg.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Barnsorg!
      Välkommen till min blogg. Ska verkligen kolla upp din blogg!
      Jag beklagar er sorg. Nio år är lång tid.
      Kram från mig!

      Radera
  2. Förstår hur otroligt svårt det måste vara för dig, att ruva nu, med tanke på vad du gått igenom. Förstå helt kan jag naturligtvis inte,jag har själv haft tre missfall (relativt tidiga) och det har varit/är en stor sorg. Men inte tillnärmelsevis vad det skulle vara att förlora ett barn vid födelsen. Så fruktansvärt.
    Hoppas så innerligt att ni får pluss på stickan och allt kommer att gå riktigt bra denna gången. Både hoppas och tror !!
    Jag att prata med någon utomstående tycker jag absolut du borde. Det är ovärderligt i livskriser. Och just när man pratar med någon professionell så behöver man inte hålla tillbaka någonting, varkens "konstiga" tankar el känslor..som man kanske annars biter ihopa lite..för att man inte vill såra el oroa någon annan.
    Kram Teresia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Teresia! Hur har det gått för dig då?? Har tänkt på dig ska du veta!

      Jag har från och till gått och pratat med någon. Sist på KK i Gävle men då hon föreslog att jag skulle söka upp någon närmare dör jag bor så blev det svårt då det är lång kö. Kanske kontaktar jag henne igen. Hon är bra. Kram!!

      Radera
    2. Hej Anne ! Joo..jag har plussat.. Borde väl vara jätteglad..men vågar inte riktigt.. Dan innan BIM fick jag (pyttelite) rosa i trosan.. Trodde det var kört..men fortsatte med proggen till TD som var fem dagar senare.. Då ett plus..,något svagt tyckte jag.. Testade om 2 dagar senare då starkt plus. Har absolut symtom..illamående,yrsel,matt..irriterad.. Men tar också proggen än.
      Vågar inte riktigt glädjas förrän vi varit på vul..och först nån vecka därefter.. Fick missfall ifjor..,där blödningen startade strax efter vul..och 2 veckor senare konstaterades att hjärtat på liten,slutat slå:(
      Sen i somras..hann vi inte till första vul, utan fick lite "färgade" symtom..några dagar i rad..i vecka 7..då man konstaterade höga hcg halter..men inget foster:(.. ( det märliga var att några dagar innan dessa flytningar började..så ökade alla mina symtom starkt..)
      Orostid..orostid.. Men i hopp om mirakel..får vi kämpa på..,eller hur ?
      Kram

      Radera
    3. Jag vill ändå säga grattis till dig!! Det är ju ändå rimligt att du känner oro. Åh vad jag önskar att du får behålla den lilla pärlan där inne. Jag frågade vår läkare om det kunde vara någon vits att fortsätta ta proggisarna efter positiv gravtest men han sa att det inte hade någon funktion. Vad har de sagt till dig? Kan det vara farligt att ta de längre?
      Stor kram till dig. Jag är så glad att du läser min blogg!

      Radera
    4. Tack ! Jag har ju läst om en del som tar proggen till vecka 12.. Vet inte om det gör skillnad..kanske inte alls.. Men känns lite "tryggt" på nåt sätt.. Från min klinik så säger de bara att om jag själv känner att det känns bra att fortsätta med dem,så ska jag göra det. (säkert mer placeboeffekt än verklig...men ändå..)..
      Ja fortsätt gärna hålla tummarna för mig:) Jag håller mina stenhårt för dig, Anne "
      Kram

      Radera
  3. Jag tänker på dig ber Gud om nåd.

    rysk kristen

    SvaraRadera
  4. Jag hoppas verkligen att det går vägen för dig nu håller alla tummar och tår och har bett min dotter (9mån) prata med sina osynliga vänner (hon pratar väldigt mycket och ler rätt ut i tomma luften...) om inte dom kan se till att det fäster en liten själ i dig nu! Har följt din blog ända sedan den otänkbara sorgen inträffade och var oxå med i din mammagrupp på min bebis. Tänker ofta på dig faktiskt fast jag inte känner dig. Om jag inte haft tid att titta in här, eller om du inte skrivit något på ett tag så sitter jag och tänkter, "undra hur det går för dom nu?"
    /Martina (Arctic)

    SvaraRadera
  5. Har följt din blogg ett tag och läst lite längre tillbaka och känt så med dig. Nu är du ruvar igen och jag håller tummarna för att vi båda får uppleva lyckan igen med ett starkt plus och en bebis i famnen om 9 månader. Är själv i ruvning och vänder och vrider på symtom och springer på toaletten. Andra bloggar med kvinnor som är i samma sits blir en verklighetsförankring.

    Stort lycka till!

    SvaraRadera
  6. Du finns i mina tankar! Följer dig ...

    SvaraRadera