Tänka på sig själv

Idag har jag fått erfara något mycket svårt. Jag blev så berörd av det hela att jag började skaka. Adrenalinet har känts utanpå och i mina vener och ut i kapillärerna. Det har darrat inom mig. Det går att jämföra med som när man druckit för mycket kaffe och kroppen hamnat i koffeinrus.

Jag har i några dagar funderat över hur jag ska göra med min lägenhet i Malmö. Jag har en stor lgh här, på 105 kvm. Den är så stor och så dyr och tanken med den stora lägenheten från början var att kunna dela den med flera för att få ned månadsutgifterna för att jag skulle kunna gå musikhögskolan, utan att behöva jobba ihjäl mig vid sidan om (eftersom jag inte har några studiemedel kvar).

När jag sedan tog beslutet att flytta ifrån Malmö så ville jag behålla lägenheten och ha inneboenden där, mycket på grund av att vara juste mot tjejen som bodde där men även slippa ta tag i allt som har med flyttandet att göra. Det skulle kanske innebära att jag fick slippa flyttstäda denna gång. Vi hittade snabbt två andra som ville flytta in. Jag tänkte att det går att ha det så här ett tag så kanske någon av tjejerna sen kan ta över lägenheten. Men jag förstår inte vad jag tänkte med... det klart det inte går att någon kan stå mer på kontraktet! Då skulle ju var och varannan göra så för att fixa lägenheter till folk både här och där... Nej, det går ju inte förstås. Alternativet var att hyra ut i andra hand, men varför? Jag ska ju inte bo i Malmö, jag ska inte flytta hundra ggr till. Jag ska stanna i Gävle minst fem år...

En vän frågade idag var jag bott tidigare i mitt liv. Det blev en lång lista. Hon lyssnade med öppet sinne: Stockholm, Göteborg på tre ställen, Köpenhamn, Malmö, Gävle fem ställen, Uppsala, Stockholm tre ställen, Uppsala igen två ställen, Malmö två ställen, Lund två ställen, Malmö igen och nu tillbaka till Gävle... Det är alltså 23:dje gången jag flyttar, i mitt vuxna liv!

Jag behöver få ett definitivt stopp på detta och därför var jag tvungen att säga upp lägenheten i Malmö för att komma ifrån all tjafs och administration som hyresgäster och dyr hyra för med sig. Den 30 nov måste alla tyvärr vara ute ur lägenheten och hon som flyttade in i går blev mycket besviken över att jag inte sagt något innan. Hon trodde jag döljt detta för henne, att jag lurat henne, men ack ack, hon känner inte mig. Detta beslut tog jag häromdagen, för jag trodde in i det sista att det skulle lösa sig på något sätt men tillslut insåg jag att jag behöver tänka på mig själv.

Nu står jag här med deras ilska, deras tårar och till och med deras ilskna föräldrar och då gäller det att stå ut med deras reaktioner - att acceptera och validera deras känslor. Det är klart att de känner sig besvikna, de har ju trott att de ska få bo här åtminstone ett halvår kanske, inte bara tre månader. Det är klart att det är tungt att flytta, (det vet ju jag minsann!), det är inte konstigt de blir ledsna och arga och kanske rädda med för att inte hitta något boende. MEN det är också helt klart och rimligt att jag gör det jag gör. Jag måste bo på ett ställe och ta hand om mig, det är inte konstigt att jag kommit fram till detta beslut - beslutet gynnar mitt inre kännande jag och stärker mig inför framtiden!

2 kommentarer:

  1. Hojta till när du är på plats i Gävle, så kan jag komma dit och vi kan ta en fika eller så. Om du vill, alltså.

    SvaraRadera
  2. Ja! Det ska jag göra... vad roligt!

    SvaraRadera