Flera år av kärlekssorg

Jag ser landskapet där jag åker med bilen. Det är gula åkrar och långa vida ängder. Var jag än fäster blicken finns horisonten. Ekar, bokträd, stenlängor, korsvirkeshus, hästar som betar men inte så många kor längre, det är mest hästar. Landskapet är kuperat men det går alltid att se bortom, bortom kullen, bortom träden, bortom åkrarna.

Tack Skåne för det jag fått vara med om här, det finns många minnen här som jag har kvar, många som jag önskade att jag hade fått behålla tillsammans med O men aldrig fick. Istället blev jag tvungen att lära mig acceptera att kärleken är fri. Den går inte att hålla kvar när bara en vill och bara den ena känner kärleken. O är så mycket Skåne för mig, bilen genom landskapen, husen som vi åkte förbi och pratade ingående omkring, havet, Österlen, vägarna som nästan inga turister hittade till. Fälten, bokskogarna, den stolta fjällskivlingen – det är så mycket O för mig, nu ska jag säga farväl till honom och Skåne.

Är det inte konstigt att efter så många år fortfarande känna kärlekssorg? Jag märker den bränner i hjärtrakten och svider bakom ögonen. Sorgen efter O, kärleken som jag längtade efter, som jag fick ett litet smakprov på, kärleken som jag så hett önskade skulle bli verklighet, men som aldrig blev det...

3 kommentarer:

  1. Inte alls konstigt. Vi söker kärleken för att den är så härlig,spännande och skrämmande men å andra sidan så gör det ont när den inte är där/kvar.
    Älskar Paddan o har sparat den forever i datorn!Annan sorts kärlek/CS

    SvaraRadera
  2. Kanske gjorde det så ont att skiljas att jag är livrädd för att få så ont igen, visst gör det ont, visst fortsätter det att göra ont. Kanske därför jag ispansrar mitt hjärta mot kärlek nu.

    SvaraRadera
  3. Mm, kanske ispansrar och framförallt inte ens låter den få bli till och ens få en rimlig förutsättning. Ja, det har gjort så ont och jag har aldrig upplevt den annorlunda, så jag har inget att jämföra med...

    SvaraRadera