Ilningar och skräck

Det var något som hände i tisdagskväll. Det började ila och sticka långt in i livmodern. Då och då stack det till och det gjorde ont och dagen efter ångestnatten, i går så förändrades allt.

Ni skriver så fint till mig, ni gör mig så rörd och Krister försöker förtvivlat hänvisa till era kommentarer, att jag ska hålla fast vid det och våga tro lite till. Några gånger glimtar det till. Jag tänker att, kanske, men det är inte bara en känsla utan det är ju rent faktiskt något som hände där i tisdags med ilningarna.

Jag ringde Fertilitetsmottagningen igår och frågade om jag inte kunde få ta ett Hcg blodprov och sköterskan sa bara att de inte hade några läkare där igår som kunde ordinera det. Hade hon ansträngt sig lite så hade hon ju säkert kunnat lägga en lapp till deras skrivbord till idag så kanske de hade kunnat ordinera det idag men jag bor ju inte i Gävle heller och jag vet inte om det går att överföra remissetiketterna via dator till min HC här. Det var i vilket fall inte aktuellt då sköterskan tyckte jag kunde vänta till på tisdag. Om de inte blir något klokare genom att göra ett UL så kommer de garanterat ta ett blodprov då. Jag som sjuksköterska själv anser ju att det vore bättre att komma med blodprovssvaret i handen när man gör den kliniska undersökningen för då får man hela bilden. Å andra sidan har de svarsmöjlighet på det blodprovet varje dag så de kanske får ett svar ganska fort.
Jag frågade också sköterskan  om man kan blöda trots man tar progesteron och det trodde hon... men hennes svar kändes inte tillförlitligt. Verkar som hon liksom tar saker i luften bara. Tycker ändå de borde ha lite erfarenhet och kunna svara på ett mer kunskapsmässigt sätt.

Jag mår inte alls bra. Jag har en ständig skräck inombords. Min röst är svag och jag är helt klart i en krisreaktion. Jag klarade av att jobba igår. Det är jag stolt över men nu vet jag inte hur det ska gå de närmaste dagarna fram till tisdag. Jag kan knappt andas. Jag tänkte ringa familjehälsan som barnmorskan rådde mig att göra. Men jag orkar inte ha en tid att passa just nu. Jag behöver nog stänga in mig lite och se vart jag ska gå i för riktning sen.

Jag har fortfarande lite symtom men de har helt ändrat karaktär. Nu känns det mer som att jag ska få mens snart och förmodligen får jag väl inte det för att jag tar progesterongelen. Progesteronet fördröjer nog hela processen.

Förlåt mig kära kära ni, jag läser ju det ni skriver, ni kan se tillbaka på en graviditet där ni märkt symtom komma och gå, jag vet att jag kan ha fel, jag har inte börjat blöda men eftersom det rent fysiskt har förändrats så markant så kan jag inte se det på något annat sätt.

Fysiskt är det fem saker som hänt som gör att jag misstänker att något har gått väldigt snett:
Ilningarna och stickningar i tisdagskväll i livmodern
Svettningar runt nacke och bröst nattetid (brukar bli så efter misslyckad IVF för mig)
Har inga ligamentsmärtor när jag reser mig upp ur sängen, vilket jag hade jättemycket förra veckan.
Brösten ömmar mycket mindre än i tisdags och innan det. 
De ständiga hungerkänslorna och blodsockerkänsligheten har helt försvunnit. 


8 kommentarer:

  1. Fina, söta Anne... Stackare vad jobbigt du har. Önskar bara att tiden rusar tills på tisdag och att du då får se ett eller flera små hjärtan slå. Här kommer en tröstande röst till: jag kände precis som du att det stack till precis i början av graviditeten och fick lära mig att leva med känslan att mensen var på väg eftersom jag hade molvärk hela första halvan av graviditeten. Jag förstår att det är en klen tröst, men försök tänka att alla möjliga känningar likväl kan vara symptom på graviditet, likaså även om du inte känner något alls så är det lika normalt. Skickar stora varma kramar till dig!
    /Lillstint

    SvaraRadera
  2. Tänker på er ska ni veta, hoppas att det går vägen. Känner verkligen med er , kramar i massor till er. Gittan <3

    SvaraRadera
  3. Jag hoppas att tiden går fort fram till ni får veta. Jag hoppas din intuition är fel och allt är bra där inne, även om jag vet hur min fungerade och att den tyvärr hade rätt också.
    Sköt om dig, så fortsätter jag hålla tummarna.

    Jag har både blött och inte under progesteron behandling. När jag fick mitt pluss så blödde jag.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Som du skriver är du troligen i en krisreaktion, jag tror du har svårt att distansera dig och tänka logiskt. Efter vad ni varit med om så är det inte konstigt. Jag tror du bygger upp ett försvar för att kunna hantera ett eventuellt missfall. Det är ju omöjligt att gå på symtom för att avgöra om graviditeten fortskrider, så varierande som symtom är i början av en graviditet! Dessutom låter det som att du har ångest och då är det väldigt svårt att särskilja vad som är psykosomatiskt och vad som är rena skära symtom. Jag tror inte du tar till dig vad vi skriver just nu men jag vill ändå säga att du är gravid, faktiskt. Du blöder inte och då kan du omöjligt vara säker på att det gått åt fanders. Försök andas, slappna av, och tänka att du åtminstone är gravid tills du börjar blöda. Det bästa för det/dem små livet/liven är att du försöker andas även om det känns omöjligt. All lycka till och kramar

    SvaraRadera
  5. Låter jobbigt Anne....jag hoppas att du har fel i din känsla förstås och att allt är väl därinne i "ugnen". Försök tänka på andra saker nu om det går...inte lätt det fattar jag men...
    kram Lena

    SvaraRadera
  6. Vill bara ta fram spåkulan åt dig. Stor kram

    SvaraRadera
  7. När jag väntade Alvin så kändes det ett par gånger som om jag skulle få mens - vilket gav mig ren ångest. Att livmodern växer till sig kan kännas som mens. Men också att man känner sig ogravid...

    SvaraRadera