Fruktansvärd natt

En natt där jag hör mitt innersta ropa att det är över. Min intuition har aldrig haft fel förut - varför skulle den det nu? 
Jag visste att Tusse dött. Jag kände i maj när det var över och nu denna tomhet och symtom som plötsligt försvann. Varför skulle jag ha fel nu? 

13 kommentarer:

  1. Jag var övertygad om att jag inte var gravid, då jag faktiskt var det. Alla symtom på att det inte gått den gången heller stämde in, men ack så fel jag hade. Inget jag säger kommer hjälpa, det vet jag. Så jag avslutar detta korta meddelande med orden: Ibland har man fel <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag vet ju att det kan va så men min ångest var så stark i natt och just det att symtomen var så starka förra veckan och nu som bortblåsta :-( men jag hoppas du har rätt. Tack igen. <3

      Radera
  2. jag säger detsamma, ibland har man fel... jag har iofs bara varit gravid en gång, så jag har inget att jämföra med. Men jag var STENSÄKER de första veckorna, att allt skitit sig. jag hade spontana blödningar, även med färskt rött blod, t.o.m v. 7-8, mensvärk av och till. gick med bindor i flera veckor för att jag var så säker på att snart börjar syndafloden. sedan började jag må illa, sen försvann det, allting kom och gick hela tiden. jag tycker att jag har ganska bra intuition, har alltid haft rätt på utgången av alla mina tidigare ivf:er. Så var säker på att jag hade rätt även denna gång. men jag hade fel, och graviditeten fortsatte, (än så länge i alla fall). Man ska inte alltid lyssna på sin magkänsla - det är så mycket känslor, hopp och besvikelser som finns i hjärnan vad det gäller detta förbannade barnaalstrande... så jag tror ens intuition förblindas av önska n att våga hoppas och önskan att skydda sig själv från besvikelse. Man kan bara vänta och se - det jävligaste av allt, och att "försöka att inte oroa sig" är ju bara att glömma. Man kan bara försöka att överleva! Men försvunna symptom är ju i vart fall inget säkert kort. Det är ju extremt typiskt, med symptom som kommer och går.
    Det enda man kan göra nu innan UL är att tjata sig till HcG-test. för mig var det inga problem att få, och de hjälpte mig att lugna mig lite. jag gjorde ÄD på huddinge och de remitterade mig utan knussel till två eller tre blodprov under tiden mellan test och VUL, som var i v. 8. kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag önskar så att jag om nio månader också skulle kunna tänka tillbaka och se hur symtomen kom och gick och se hur jag trodde mig själv om att ha rätt och sitta där med vår fina bebis i famnen och inse hur fel jag hade men just nu är det mörker. Det finns inget annat sätt att tolka det som hänt i min kropp nu. Det måste vara ett missfall på gång. Jag kan inte se det på något annat sätt.

      TACK för att du delar med dig! Jag uppskattar så att du skriver här! Kram!

      Radera
  3. När man bara misslyckats, då är det lätt att missta katastroftankar för god intuition. Nu tänker jag inte på Tusse, det var något annat. Men katastroftankarna i början av en graviditet är lite speciella. Jag hade gjort 4 graviditetsstarter innan suddgravidteten. Vid samma tidpunkt - för mig runt 6+0 - kom den överväldigande ångesten. Känslan av att inte klara en minut till. För nu, nu var det verkligen över. När den kom under suddgraviditeten kände jag precis så, jag hade ju aldrig haft fel. Jag var fullkomligt slagen när hjärtat ändå slog. Och sedan dog han, alltså hade jag "vetat" redan då hur det skulle gå. Eller? Känslan återkom med Eliana. Och när hennes hjärta slog kände jag ändå att det var en föraning, det här barnet skulle inte leva. Och det spelade ingen roll hur bra allt såg ut, jag hade ju vetat... tror det var anledningen till min chock när hon föddes. Jag hade ju vetat. Men det var fel. "Intuitionen" hade hela tiden varit katastroftankar men eftersom "katastrofen" inträffade x5 fanns liksom inget som motsade det. Förrän hon föddes. Och att det funnits samma tankar absolut inte spelade någon roll.

    Jag säger inte "allt kommer bli bra" - det kan jag inte veta. Men just känslan av föraning känner jag igen mig så väl i. Och jag hade fel, det var inte föraningar utan min skräck. Bara det att den gick i uppfyllelse ngra gånger. Men känslan var EXAKT likadan med lilla E. Och hon överlevde ändå

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack E, jag uppskattar verkligen att du delar med dig av dina erfarenheter. Jag började gråta igår när jag kände igen det du skrev. Skräcken. Jag har en enorm skräck inombords och det har med hela livet att göra. OM det inte fungerar nu så kommer så mycket att bli fel längre fram. Hela hösten och vintern kommer kännas så mycket mörkare och jag kan se mig själv bli djupt deprimerad faktiskt om det går fel nu.

      Du pratar om en känsla som är fel men nu var det ju för mig, förutom känslan också en markant skillnad i det fysiska måendet. Symtomen blev mycket mycket annorlunda på en natt. Du nämner inget om det, om det var det som föranledde dina skräckkänslor. Skriv gärna igen!

      Radera
  4. Jag hoppas det bara är rädslan som talar till dig och att allt är bra. Men vet hur känslan känns. Håller tummarna extra hårt för dig.
    Kramar
    Libra

    SvaraRadera
  5. Jag hoppas verkligen att du har fel och att allt bara är bra. Jag vet själv hur lätt det är att tänka/tro så. Att man "vet", på nåt sätt tar man ut det jobbiga i förväg för då kan man sen säg att man visste ju det, och tror på vägen att man blir mindre ledsen om man ändå vet att det kommer bli "dåligt". Men graviditeter är också "knepiga",jag och min man har gjort 6 ivf tillsammans. Jag/vi fick missfall 2ggr första gången (ivf 3) så hade vi sett hjärtat slå och vi kände att dett här kommer bli bra. Andra graviditeten (ivf 4) så fick jag lite blod/flytn.och det visade sig att jag hade sk.ofostrig graviditet,vilket kom som en chock ! Mina symtom var jättestarka och det kändes verkligen att det kommer gå hela vägen !
    Men sista ivf-graviditeten ifjor då kände jag från och till symtom och jag fick blödningar flera gånger,jag var övertygad om att det inte skulle "gå vägen" fram till nionde månaden när jag störtblödde och åkte ambulans till sjukhuset. Men vår lilla dotter föddes fullt frisk och pigg, snart är hon ett år.

    Så ja ens tankar vilseleder en ofta. Jag hoppas innerligt för dig/er !! Kram T

    SvaraRadera
  6. Hoppas innerligt att din intuition har fel denna gång. Kram

    SvaraRadera
  7. Kan det inte vara progesteronet som gett luriga symtom precis i början?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag började ju med progesteron redan den 11 aug. Har svårt att tänka mig att det skulle runt den 24 augusti ge mycket biverkningar för att sen den 29 försvinna. Men man vet aldrig. Kram

      Radera
  8. Jag håller tummarna för att känslan luras med dig. Tänker på dig så att det knakar och håller bamsetummar och tassar inför VUL:et.
    <3

    SvaraRadera