i backspegeln ser jag mina ögon

Vi började valborgsmässoafton med att sova. Kom hem från jobbet kl 17 och sängen var det enda alternativet för att överhuvudtaget få en fortsatt kväll. I två timmar sov vi och det kändes att kroppen hade skrikit efter det hela dagen. En ovana har lagts till mig och det är att jag inte kan sova ordentligt på hela natten innan jag ska jobba. Hela jobbdagen var fylld av känslomässiga språng och ställningstagande. Utmattande men även stimulerande.

   Och jag sa orden. Jag sa dem och jag kände att de landade. Jag sa, att jag inte kunde göra något, jag visste inte vad jag skulle göra med den information jag fick ta emot men jag sa att jag kunde komma tillbaka. Jag sa att jag kunde finnas. Det fanns ingen skam och ingen skuld inte heller något krav. Det fanns en förhoppning om att så ett frö till en start på något nytt. Jag vet inte om det gör någon skillnad men då i stunden gjorde det det. Det gav inte mig något tvingande om att vara något som jag inte var och det gav förhoppningsvis motparten en trygghet om att jag finns kvar.

Nu leker himlen en rosaskimrande lek och hos grannen brinner en kase. Inne i arbetsrummet kämpar Krister med sin deklaration, i ugnen rostar potatisen och i högtalaren strömmar Coldplay. Helt okej läge. Nja, Krister letar lite väl febrilt efter en lathund till hur man gör med alla olika uppgifter från bokföringen som ska in i deklarationen. Lathunden är borta. Själv funderar jag på hur mycket jag gjorde rätt med deklarationerna för företagen jag deklarerade för. Det visar sig, om de kommer tillbaka.

Livet är just nu en väntan. I helgen som var upplevde jag en sån matthet att jag inte fick något gjort. Jag orkade inte ens sitta upprätt. Då blir jag orolig. Riktigt orolig över hur det ska gå i framtiden. Kanske hade tröttheten att göra med medicineringen. Hoppas det. Idag är det dag 7 med progynon, östrogenet. Nedräkningen har börjat. Om mindre än två veckor åker vi. I backspegeln ser jag mina ögon och jag tänker. Tänker, att vårt barn inte kommer få mina ögon. Återigen, en signal på hur det är och hur det inte blev som vi tänkt, men just hur det är och kommer bli.

Tack alla för era fina underbara kommentarer som ni idogt ger mig! Det gör mycket för mig! Mycket!

Att ingenting göra

Jag är alldeles för trött för att skriva något men gör det ändå. Det finns mycket att säga eftersom mycket har hänt. Modet att ingenting göra av Lars Björklund gav mig så mycket när vi var i Stockholm på psykiatridagarna. Han talade om vikten av relationen i mötet med människor i sorg och existentiell oro. När inget finns att säga och göra så blir det enda möjliga att stanna kvar, visa att vi finns där för att dela det svåra mörker som uppstått. Lars Björklund talar om svårigheten i relationen/mötet då det oftast krävs något, ett givande och tagande. När vi möter någon som drabbats av det mörkaste i livet så gäller det att mötet får vara bara i det som är och inte krävs på något annat.

Hopp kan tändas bara genom att vara nära någon utan att säga något. Jag vet det. Det känns helt rätt att det är så. Men då gäller det att den som står vid sidan av det mörka just inte kräver något mer av sig själv än just att finnas där vid sidan.

Trots mina insikter kring att inte göra något i mötet med människor som befinner sig i sorg eller existentiell oro så kunde jag ändå inte leva efter det idag när Kristers stress bultade i hans tinningar. Allt som ska göras. Allt som ska göras. Ekade och ekade och tillslut hörde jag mig själv i förtvivlade försök att frigöra hans tyngd som ligger på hans axlar. Jag försökte finna en väg som skulle göra hans stress mindre. Resultatet blev istället att jag tog över hans stress och tillslut kunde jag knappt andas... Jag var för trött för att vara klok. Så, just nu behöver jag acceptera att jag är trött. Jag ska lyssna på vad min kropp säger. Den vill sova. Jag ska göra just ingenting. Inte kräva mer nu i stunden. I morgon behöver jag handla lite grönsaker, behöver äta bättre. Tröståt glass ikväll och satt sedan och tänkte på hur lite grönsaker jag ätit idag och fick lite dåligt samvete inför mig själv.

Jag har nu ätit progynon (östrogen) i tre dagar. I tisdags var jag till gynekologen som konstaterade att allt såg ut som det skulle, slemhinnan var tunn och fin och i äggstocken fanns ingen aktivitet. Efteråt ringde jag Åbo och den 10 maj kommer donatorn göra sitt 2:a UL vilket innebär att vi då efter det får reda på mer exakt när vi ska åka över.

Tro inte - om vår kärlek och förlusten av ett efterlängtat barn

Jag har gjort ett bildspel idag med en låt som vi spelade in sommaren 2011. Låten skrevs av Urban Dahlenlund morgonen den dag som Tusse begravdes. Det är jag som spelar flöjt, Krister gitarr, Rune Fridh spelar kontrabas och Christer Melander, dragspel. 

Kärlek - Till minne av Tusse

Paulo Coelho skrev: Din kärlek har räddat mig och fört mig tillbaka till mina drömmar.

Så känns det när jag tänker på den kärlek jag känner för Krister. En av de stora drömmarna var att få ett barn. Det fick vi, vår älskade älskade son. Det blev också en av de största sorger jag känt i mitt liv. Men jag har vågat fortsätta drömma. Jag har vågat fortsätta hoppas. 

Idag skulle Tusse ha blivit två år.

Mina två stora kärlekar! T-shirten Krister har på bilden, råkade han idag sätta på sig utan att tänka på att det var just den han hade när Tusse kom till världen.

Bland längtan, experter, tolerans och intolerans

Det är nu man skulle ha snörat på sig de där nya dojjorna, illgröna från Nike, inhandlade från England, i billighetsshop på internet. Det är nu man skulle gjort det, slängt sig ut på grusvägen och känt sig lätt och stark. Vårkvällen ljuder och sjuder av sitt hoppingivande ljus och det är nu man skulle haft det kraften att göra det bara. Just do it - var inte det en Nikereklam förresten?

Men det är nu hon som är jag, den jag beskriver som man är så urholkat trött att inget som har med vårväder och fågelsång kan locka. Det enda som lockar är sängen, täcket och se ljuset sila in från fönstret eller solsken som glittrar från väster i fönstret som vätter mot kyrkan och sen dåsa bort, in i sömnens sköna värld.

Efter en lång dag med bra, mycket bra innehåll så är jag slut. Det finns inte mycket kraft kvar, eftersom jag inte sover tillräckligt bra på nätterna. Jag somnar bra men vaknar kl 03 och sedan sover jag bara en lightsömn resten av natten. En dvala där jag drömmer om mitt arbete. Det är inte direkt jobbigt men jag sover inte ordentligt. Inte tillräckligt djupt så när morgonen kommer är det som om någon formligen kört över mig med en bandtraktor.

På eftermiddagen idag besökte vi Hälsinglands museum med jobbet. En intressant utställning om tolerans och intolerans. Visst ska vi vara toleranta. Men mot vad? Det gäller att inte någon trampar på en i ens strävan att vara så heligt tolerant, men i detta sammanhang är det politiskt korrekt att vara tolerant. Men jag råkar ändå tycka att man inte ska tolerera vad som helst. Jag tycker t.ex. inte att man ska tolerera att inte få den hjälp man behöver. I mitt nya jobb gäller det att jag får stå upp och vara rösten för dem som inte kan ha den rösten själva. Det är sannerligen inte lätt bland människor som utnämner sig till experter och professionella. Vem ska man tro på?

Under utställningen fick vi se en film av Elisabeth Olsson Wallin som handlade om förintelsen. En kort intensiv film som visade det mest osannolika som hänt i historien. Hur 6 miljoner människor förintades från denna jord. En mycket bra kort film som byggde på en intervju av en överlevande. Filmen började med att en kvinna satt med en bebis som letade efter bröstet och gnydde. Liv. Alla är vi små små barn från början med naturliga behov. Jag ville bara gråta i min starka längtan efter att få ha det där barnet vid mitt bröst och samtidigt gråta över hur världen kan vara så grym när vi inte tolererar att vi är olika, så många som gör handling av sina inskränkta fördomar, som egentligen bara är en tanke, som vi kan lämna därhän eller varför inte berätta den för någon istället, dela den med världen och se om den blir mindre skrämmande.

All kärlek till er

Ber om ursäkt att jag inte har författaren med till denna text. Texten satt på muséet.

Försiktiga steg mot äggdonationen

På tisdag ska jag få göra ultraljud 1 för att se så att slemhinnan i livmodern är tunn och fin. Efter det får jag klartecken att börja med progynon. Samtidigt ska vår donator börja sin behandling, tror jag!

Tusses födelsedag nr 2 börjar närma sig. Han är ständigt närvarande. Det går nog inte en dag utan att vi pratar om honom. Vår fina älskade son!!

bemötande i vården och ilningar av bitterhet

Kom över en artikel idag och ett SVT inslag som sändes i dec-12, som handlade om ett par  i Lund som blivit intervjuade då deras fjärde son dött i sen graviditet. De har också varit med i TV, hos Malou nyligen. När de blev intervjuade så var de gravida igen. Det är fruktansvärt tragiskt att ett barn dör. Det förtar inte deras sorg på något sätt att de redan har tre barn och att de så lätt kan bli gravida igen, men någonstans inom mig kände jag ett sting av smärta. Vad jag förstod så har förlossningsvården kallat till ett möte med dessa föräldrar och vill genom att lyssna till dem lära sig hur de kan bli bättre i bemötandet när sådant här händer och innan sånt här händer! Föräldrarnas invändande har mycket med denna nya graviditet att göra då de inte upplevt att de fått det stöd de behövt i och med oron över det som hände med deras döda son.

Min smärta har med fler saker att göra då det gäller detta. Jag tänker på hur jag/vi blivit mottagna efter Tusse dött. Vår chans att bli gravida på nytt har inte varit hög relaterad till min ålder men långt ifrån allt som kan göras har gjorts. Ett halvår efter förlossningen först fick vi efter att jag tjatat kontakt med fertilitetsmottagningen i Gävle. Där fick vi besked att IVF var det enda vi kunde göra.

Varför egentligen? Varför fick vi inte prova hormonstimulering med hjälp av sprutor och täta UL- kontroller för att se om det blev några äggblåsor.  Det fanns massor vi kunde ha gjort där och då, medan vi väntade på IVF.

På IVF-kliniken blev vi väl emottagna de allra flesta gånger. De har hjälpt oss mycket, det ska jag inte säga något om men nu när jag haft  kontakt med Gävle fertilitetsklinik igen så kommer frågan igen, varför vi inte fått hjälp under tiden vi väntat på ÄD? Istället blev jag hemskickad med pergotime och inte några inbokade besök för att göra UL som det görs på yngre kvinnor. De vanliga rutinerna verkade inte gälla mig. Det är som om de tror att det ändå är kört, så det är ingen idé.  Sist jag var där så frågade jag läkaren om hon trodde det var okej att använda progesteron efter det att jag tagit nedregleringssprutan - eftersom det fanns ju en chans att jag kunde ha blivit gravid naturligt. Jag tyckte mig se ett leende hos henne, som att hon skrattade åt mitt påstående eftersom det skulle vara så osannolikt. Efter att något sånt här händer, det som drabbat oss, borde det finnas en mer vilja att hjälpa, särskilt kanske när det var vår enda chans. Vi borde ha fångats upp av fertilitetsmottagningen och fått känna oss välkomna där.

Paret i Lund får gehör får sina känslor, enligt TV-programmet i alla fall, sen hur det är i verkligheten vet man ju inte och de har dessutom blivit gravida på nytt.

Jag har kämpat för uppropet för minskade fosterrörelser och varit med i tidningen om det, vi fick gehör för det, men jag upplever inte att någon har lyssnat på oss vad gäller bemötandet och på vilket sätt vi fått hjälp efter att Tusse dog. Ingen från vården har ens frågat oss om vi tycker vi fått hjälp.

Vi har alltså inte fått mycket stöd eller konkret hjälp av Gävle sjukhus. Det var fantastisk personal vid förlossningen och läkaren var underbar i samtalen efteråt men sen har vi släppts och vår sorg den får vi ha för oss själva trots att de faktiskt har konkreta hjälpmedel att ta till. Vi har fått vara glada om de ens läst journalen när vi kommer. Jag ska sitta och räkna upp alla våra misslyckanden och prata om Tusse som att det "bara" var en händelse av flera. Mer tala om det på ett kliniskt sätt. Något varmt bemötande och omsorg har inte funnits med från vårdens sida. Ingen har frågat på vilket sätt de kan hjälpa oss bäst. Jag har varje gång när jag ringt fertilitetskliniken känt att jag tagit upp deras dyrbara tid och stört de i deras arbete med de yngre mer fertila kvinnorna. Det är så jag upplevt det. Jag har inte fått någon annan signal om att det skulle vara helt okej att jag har kontakt med dem!

Alla jag har lärt känna under denna resa som förlorat ett barn har blivit gravida igen och sedan fött ett levande barn. Alla - u t o m  v i. Det är väl klart det måste finnas någon mer än vi som det blivit en dubbel sorg men det är förmodligen alldeles för tungt att skriva om i media.

Mitt i alla dessa svåra, arga tankar så kommer Krister in med ett paket han hämtat i brevlådan. Det är denna fantastiska bloggvän som skickat oss en egenhändigt gjord gravlykta. Ställningen har hon inte gjort förstås, men själva lyktan med de fina mönstret, har hon gjort! Vilken oerhörd tur att det finns kärleksfulla människor utanför vårdvärlden.

Jag blir alldeles rörd av hennes omtänksamhet.

Sista chansen för det egna ägget

Trodde guldägget skulle komma denna cykel. Trodde, drömde, hoppades att ägget skulle tänka; "Nu är det minsann sista chansen för mig att visa mig, innan det kommer ett annat ägg här och tar över". Jag önskade så hett att The Egg skulle dyka upp och bli befruktat och leta sig in på det rätta stället i livmodern. Tänk om vi kunde få sånt flyt, ja, det har ju hänt förr, det händer ju andra ibland, tänk vad vi skulle behöva det, eftersom alla pengar vi lagt ned på äggdonationen skulle vi behöva för att renovera köket här nere till caféet. Tänk om vi skulle bli gravida naturligt, få tillbaka pengarna och vips så hade vi ett kök! Drömma kan man ju...

Denna cykel är den sista naturliga på länge. Naturliga och naturliga är ju inte riktigt sant. Min cykel har spårat ur då jag får mellanblödningar redan på dag 17 i cykeln. Något är det som är fel och jag vet, det blir tjatigt för Krister att höra om min oro hela tiden. Tillslut fick jag göra en jämförelse. Tänk dig, sa jag till Krister om du hade haft bruna flytningar i kalsongerna titt som tätt, vad skulle du känna då? Jo, oro, sa han. Jag skulle fundera på vad som var fel.

Precis så är det att ha spottings, det gnager inom mig, gör att jag ångrar mig över att jag inte tog progesteron denna månad ändå. Åbo-kliniken rådde mig att låta bli eftersom jag ska nedreglera mig nu, idag ska jag ju ta sprutan är det meningen. Tänk vad mycket som kan ställa till förtret i en sån här process. Vad många olika infallsvinklar det finns och så många olika mediciner som används på olika sätt. En sak som fått mig att gå igång nu är progesterontillskottet man tar efter man fått tillbaka det donerade ägget. Finland har skrivit att jag ska ta crinone och IVF kliniken skriver ut Lutinus. Vad är den kemiska skillnaden? Enligt fass är det samma verksamma ämne, nämligen progesteron men det har olika upptagningssätt eftersom det ena är en gel och det andra mer en tablett, ett vagitorium. Hur ska man veta vad som är bäst? Är det olika från person till person? Kliniken hade inget vettigt svar och jag har skrivit till crinonetillverkaren men de kommer väl förmodligen skriva upp sin produkt som den bästa. Skulle behöva prata med en kemiskt kunnig person! Jag skrev till IVF-kliniken i Falun och bad de skriva ut Crinone istället. Jag har ju testat Lutinus nu varje IVF-försök så varför inte testa något annat denna gång. Tack för att IVF-kliniken är så hjälpsam!! Jag skriver bara ett mail så får jag det jag vill.

Salivrör

Eftersom jag hostade hela natten till idag så har jag varit hemma från jobbet idag och har kunnat i lugn och ro mellan hostningar samlat ihop saliv i små rör minsann. En morgon, en vid lunch, en vid middag och en innan läggdags. Äntligen ska jag få ta ett DHEA-prov. Det ska skickas iväg till USA och sedan tolkas tillsammans med Leif på Medibalans i Hudik. Så tacksam för att få göra det provet. Jag har ju ätit DHEA från och till sedan maj 2012 men aldrig riktigt vetat om jag behövt det eller inte. Ca 50 % av oss äldre kvinnor svara bra på DHEA och många blir gravida! Det ska bli mycket intressant att se svaret!


Ikväll tog jag sprutan som ska föra mig in i det hormontomma landet. När jag är helt nedreglerad och livmoderslemhinnan är tunn så ska jag börja tillföra hormoner och det är faktiskt bioidentiska sådana. Dessa brukar jag må bra av. Hoppas att kroppen mår bra av en omstart. Bioidentiska är dem när de är som nycklar till sina egna hormoner, de liksom limmar ihop sig med de egna cellerna och är inte syntetiska - bra va!!

Imorgon måste jag nog gå till Hälsocentralen då mina lungor inte alls mår bra. Jag hostar och hostar och det gör ont mitt i epigastriet och är även tungt att andas... nåt är det... 

Funktionell medicin - faktamässigt inlägg om olika kosttillskott

Jag vill gärna komma underfund med varför min kropp känns i obalans trots alla mina försök att hitta tillskott som ska få den i balans. Jag är vissa dagar väldigt utmattad och har en hel del sömnbesvär. Jag vill ju öka förutsättningarna nu så mycket som det bara går inför äggdonationen. I går var jag till Hudiksvall till Medibalans. Där finns en man som är väldigt kompetent inom funktionsmedicin.

Jag citerar Sanna Ehdin för att förklara vad det är: "Funktionsmedicin innebär att man försöker återställa funktionen hos organ eller biokemiska processer i kroppen innan obalansen manifesterat sig i en sjukdom". Intressant. Jag har ju tidigare träffat en kinesiolog i Gävle men nu har jag alltså träffat denne person och han visste vad han pratade om! Jag fick väldigt stort förtroende för honom. Det är läkare på Hudiksvalls sjukhus som skickar patienter till honom när de inte lyckas bota dem där. 

Mycket riktigt hade jag en obalans i det hormonella systemet. Det visste jag ju redan. Dock finns inte så mycket att göra åt det nu eftersom jag snart ändå rent kemiskt ska nedreglera alla naturliga hormoner i kroppen. Synd bara att jag inte träffat honom tidigare...  Jag har också problem med pepsinet i magsäcken, alltså det enzym som hjälper till med matsmältningen. Det förvånar mig inte att jag har en brist där då jag har en del symtom som tyder på det. Jag fick också älggräs mot mina ständigt återkommande dyspepsi-besvär, alltså känslig mage (det man förut kallade magkatarr). 

Jag fick också tabletter för mina binjurar. Binjurarna styr så många olika hormoner i kroppen. Därför behöver dem vara i form och inte utmattade som mina är. Visserligen visar blodproverna att jag inte har kortisolbrist men som ni kan läsa i första stycket här ovan så går funktionsmedicin ut på att finna obalanser i organen INNAN dessa har manifesterat sig i en sjukdom, alltså innan det kan upptäckas i ett blodprov. Kan man upptäcka ett sjukdomstillstånd i ett blodprov så är man ju redan väldigt sjuk, i värsta fall obotligt sjuk... 

Fick även droppar som ska hjälpa peristaltiken i tarmen, alltså mot förstoppning: De finns att köpa här, en mycket bra webbsida fullspäckad med oerhört initierad information.

Jag ska dessutom få lämna salivprov för att testa mitt DHEA-värde. Det ska skickas till USA. Äntligen ska jag få reda på det!
Mitt prolaktinvärde var för lågt också, vilket har tidigare visat sig på blodprov men läkarna har tyckt att det inte gör nåt. Jag tänker att kan jag äta mindre medicin så är det ju bra, eller hur?

Så nu jobbar mina binjurar på att komma i form. Älggräset innehåller acetylsalisylsyra så Trombylen har jag låtit bli att ta nu. Istället låter jag älggräset råda! Jag har ett litet kontstigt tryck över pannan. Det började i maj 2012 och har kommit och gått sen dess. Det är förmodligen hormonellt betingat. Kliniken i Åbo tycker inte att jag ska ta progesteron nu när jag ska ta Procrensprutan på onsdag... men jag tänker ju varje månad... tänk om jag är gravid då? Det kan vara progetsteronbrist som gör att jag känner ett tryck i pannan...

Förhoppningsvis blir jag piggare nu och får bättre ordning på magen. På onsdag är det dags för sprutan...

UL nr 1 godkänt

Jag frågade flera gånger om det var en cysta eller inte. Jag har ju en endometrioscysta på äggstocken men läkaren kunde inte säga med säkerhet vad för slags blåsa det var. Det kunde lika gärna vara en follikel/gullkropp efter en ägglossning, men om det är det var har då min endometrioscysta tagit vägen? Fick en känsla av att hon inte tittade så noggrant. Varför känns det alltid som att läkarna är så ointresserade?

Jag bad henne mäta tjockleken på livmoderslemhinnan och den är 9-10 mm. Det är mycket bra vid denna tid. Skulle det vara ett befruktat ägg som kommer farande nu så har det chans att fästa. På frågan om hon tyckte att jag kunde fortsätta ta progesteron trots att jag ska nedregleringssprutan hänvisade hon till vår klinik. AVA-kliniken som numer ingår i koncernen Fertinova.

Ikväll har vi haft en underbar föreläsning/utbildning i gerillamarknadsföring här hos oss, Tuvalina i Trönödalen. Nu gäller det att släppa idéerna loss och komma på olika kreativa sätt att marknadsföra verksamheten. Först gäller det att bli tydliga med vilka vi är, vad vi vill och till vilka vi vill vända oss.

 Tack alla för era kommentarer och tumhållningar!! 

UL nr 1

Första besöket hos gyn/fertilitetsmottagningen idag. Jag vill kolla upp så allt ser bra ut inför att jag ska ta nedregleringssprutan den 10 april. Jag vill utesluta cystor och gärna se hur tjock livmoderslemhinnan är så här tre dagar efter ägglossning.

Har också börjat ta reda på vilken blankett som ska fyllas i på Försäkringskassan så vi kan söka ersättning för vård i annat EU-land. Betalade räkningen igår till ÄD-kliniken. Den var på hela 62 000 kr! I det priset ingår vår behandling och donatorns medicinkostnader. Om donatorn endast får ett ägg så kommer priset halveras men vi får ju hoppas att hon får fram många ägg, eller hur?! I så fall får vi den stora äran att ta del av alla! Låt det va våran tur nu!
Blir snart uppropad. Dock verkar läkaren vara försenad en kvart ungefär...

Äggdonation - Hur går det till?

I november skrev vi upp oss i kö på AVA-kliniken i Åbo. I slutet på november var vi dit för ett besök. Vi talade med en psykolog, vilket är obligatoriskt. Vi gick igenom vad och hur vi skall berätta för vårt barn att hon/han har kommit till genom äggdonation. Krister och jag skulle vilja göra en bok om det, därför tog vi en del bilder när vi var i Åbo som vi kan föra in i boken till vårt kommande barn.

Efter psykologsamtalet fick vi träffa en läkare som noga gick igenom hur detta rent praktiskt ska gå till. Jag kände igen mycket eftersom vi tidigare gjort IVF.

I tisdags förra veckan ringde de alltså från ÅBO och meddelade att de funnit en donator till oss. Nu ska jag invänta dag 18 i min menscykel och då ska jag ta en spruta som heter Procren. Det är en spruta som nedreglerar äggstockarnas funktion. Det innebär att jag kommer försättas i ett konstgjort klimakterium. Därefter ska jag invänta en menstruation och när den är slut åka till gynekologen och undersöka hur livmoderslemhinnan ser ut. Den ska vara tunn då, ca 4 mm. Är den det så ringer jag kliniken och då börjar behandlingen för mig, jag ska äta östrogen då, Progynon för att bygga upp slemhinnan och donatorn börjar då sin stimulering för att få flera äggblåsor att mogna. Vi håller hela tiden kontakt med kliniken och gör åtminstone tre ultraljud för att mäta livmoderslemhinnan för att se så den växer som den ska. Den ska bli minst 9 mm innan det är dags för nästa steg i processen. Nu gäller det att donatorns äggblåsor vuxit som de ska så att de kan plockas ut. När de plockas ut ska vi vara på plats på kliniken för när hennes ägg kommit ut ska de befruktas med Kristers spermier.

De kommer ligga i varsin liten skål i laboratoriet och befruktas. Vi hoppas på att det blir några ägg. De som blir över kan nämligen frysas in. De ska celldela sig i två dagar och på dag 2 efter befruktningen så ska ett embryo sättas tillbaka in i mig. De sätter endast in ett första gången har vi blivit tillsagda. Om det skulle vara så att det endast blir två embryon totalt som blir befruktade så kan de nog sätta in båda.

Jag ska parallellt med behandlingsstarten ta tabletterna Trombyl och prednisolon samt ta fragminsprutor. Det ska jag göra för att förebygga blodproppar, eftersom Tusses moderkaka fick det samt prednisolon för att sänka immunförsvaret och därför öka chansen att embryot fäster.