Första turen till Åbo - längtan till det levande barnet

Det var mysigt och härlig att vara iväg på en liten resa. I bussen på väg ned var det bara Krister och jag nästan och det var inte alls många på båten heller. Vi fick en trevlig hytt med dubbelsäng! Vi sov dock knappt fem timmar den natten så när vi sömndruckna gick omkring i ett kyligt Åbo och letade efter ett öppet café kl sju på morgonen kändes det väl sådär.

Vi var ändå förväntansfulla inför dagen och kände sån tilltro så det gick riktigt bra. Vi hittade ett Café tillslut och när kl var 9.30 så gick vi till kliniken och fortsatte vänta där. Vi skulle få träffa en psykolog kl 10. Psykologen var lite försenad, hon kom och hälsade och förberedde ett rum åt oss där vi sedan välkomnades. Samtalet varade 1 1/2 timme. Vi berättade vår historia och hon var mycket bra att få prata med. Hon bekräftade oss väldigt fint och det märktes att hon varit med ett tag.

Vi talade sedan om vikten av att berätta för ett barn som blivit till genom äggdonation, hur det gått till när barnet kom till. Vi blev rekommenderade att berätta vid 5-års åldern.

Krister funderade på om han skulle göra en bok om det hela. Det finns säkert en del böcker i ämnet redan skulle jag tro. Vi får väl sondera den terrängen. I vilket fall som helst så påbörjade vi en personlig bok till vårt kommande barn genom att ta en del bilder på kliniken. Vår första tur till Åbo för att få ett levande barn!

När vi sedan träffade läkaren fick vi ta del av en lång lektion i statistik och riktlinjerna kring äggdonation i Finland. Våra ögon gick i kors vid det här laget och Krister sa efteråt att han fick kämpa för att hålla ansiktet i styr. Läkaren var mycket pedagogisk och liknande en seriefigur som nickade med hela kroppen och vinklade upp tummarna rakt upp när han tyckte något var toppen!
Han gjorde ett ultraljud på mig och en 11 mm tjock slemhinna kunde konstateras och efter att jag tjatat lite så kollade han också om det fanns någon äggblåsa, (han är ju huvudsakligen inte intresserad av min äggblåsor nu). Det fanns en äggblåsa som var 13 mm stor. Vad vet vad som kan ha hänt med den nu?

Vi hade så gott som alla papper klara, provsvar och journaler. Det enda som fattades var spermaanalys vilket vi fick idag med posten från Falun. Läkaren kunde konstatera att vi nu står i äggdonationskö och någon gång i maj kan vi bli aktuella för själva äggdonationen. Eventuellt kan det ske tidigare! De ringer när de hittat en donator och när hon påbörjar stimuleringen. Då ska jag parallellt med det, göra ultraljud för att se hur min slemhinna ser ut samt påbörja medicinbehandling. Jag kommer få ta en spruta för att nedreglera min äggstocksfunktion och jag kommer få ta östrogen för att bygga upp slemhinnan.

Under tiden ska vi faktiskt prova med pergotime och jag ska även ta progesterontillskott för att stärka hela cykeln både i follikelfasen och i lutealfasen. Dessa råd har jag fått från en läkare på Gävle sjukhus som också ska hjälpa oss med ultraljud inför äggdonationen. Så, allt är faktiskt så gott som klart.

När vi kom hem släppte en del av mina spänningar i pannan. Det säger en hel del. Det har varit mycket anspänning senaste månaderna. Nu kan jag slappna av lite, eftersom vi inte kan göra mer än vi gör och gjort just nu.

En bit från hamnen i Åbo så fanns en gigantisk prästkrage!

Idag har mamma och jag gjort 11 kransar som vi tänkte sälja imorgon när det är julmarknad i Trönö. Vi tänkte att förbipasserande kan komma in till oss, till vårt kök (kommande cafékök och bli bjuden på glögg). Vill de, så kan de köpa en krans att ha på dörren!

Nu är vi här

Jag har en underbar man, som gör så mycket gott för mig. Vi är på en båt som tar oss till Åbo och för första gången i mitt liv fixar jag att vara på en sån här båt. Det har aldrig varit min grej, båtar som går på Ålands hav.

Vi har ätit gott. Vi har lyssnat på en bra trubadur. Han sjöng vackert för bara oss. Det är endast 200 personer på hela båten.

Tusse kommer få ett syskon. Inte likt mig men likt Tusse och sin kärleksfulla far.

Vi vet inte när det blir än. Men kön är inte så lång. Imorgon ska vi först träffa en psykolog på kliniken och därefter blir det samtal och undersökning hos läkaren.

Staden Åbo kommer sedan göras, tills båten går hemåt igen på kvällen.

Jag älskar livet just nu. Allt är möjligt.

All kärlek till er alla läsare.

Äggdonationsmöte

Nästa vecka är det dags för oss att åka till Åbo för en första konsultation. Papperen är förberedda. Det provsvar de vill vi ska ha med oss. Det enda vi väntar på nu är journalerna från Falun. Det var två veckor sedan jag frågade efter dem... har inte kommit än. Hoppas de hinner komma innan vi ska åka.

Det finns en sak jag fortfarande oroar mig för till max och det är att jag har någon slags infektion i livmodern som ska göra att embryot inte fastnar. Det kommer över mig då och då. Då spelar det ju ingen roll hur fina ägg vi får om det ändå är i livmodern problemet är. Jag orkar inte uppsöka en läkare igen och tjata mig till en undersökning.

Jag vet att det kan bli så att det inte fungerar på en gång. Äggdonation behöver inte innebära att vi lyckas på första försöket. Det kan ta ett antal gånger men det kan också gå bra på en gång.

Jag tror att detta IVF försök hade lyckats om vi hade fått ett fint embryo tillbaka. Min slemhinna var tjock och redo. Känner det på mig. Men nu hade vi inget embryo att få tillbaka.

Balansen ligger nu och väger mellan att släppa taget, leva som vanligt och ändå försöka jobba på affirmationen utifrån frågan: Tror jag innerst inne att en graviditet är möjlig för mig?

Det finns nämligen en hel del att göra med de inre emotionella skikten. Jag ska berätta mer om det snart. Jag ska börja arbeta med dem.

Jag har nu förstått att sorgen efter Tusse har inte bleknat, den har istället kapslats in. Trots att jag/vi har sörjt mycket första året så var den sorgen ändå inbäddad i chock. Nu har det gått ett år och sju månader sedan Tusse föddes och när mamma berättar för mig idag att hon tyckte det var så fruktansvärt svårt att se mig och Tusse, där på förlossningen, så fin som han var så hör jag mig själv bara säga ord till svar. Jag säger att jag förstår och att det visst var hemskt och jag säger att jag inte förstår det själv. Det är som att ju längre tiden går ju mer ofattbart blir det. Under orden gömmer sig en sån förtvivlan, ett ogenomträngligt mörker, en sån gråt som jag inte tror jag egentligen har gråtit eller har jag kanske det? Det är bara det att den förändras. Förut var den sorgsam men hoppfull, nu är den mer sorgsam och stum.

Nej - Nej - Nej - Dumma DEJ!

De var en märklig känsla inombords. Jag tänkte jag skulle låta den få komma ut. Jag satt mig vid köksbordet och tårarna började strömma. Jag petade i mig maten samtidigt. Jag tror jag fastnade i dömandets förtryckande värld och det gjorde mig handlingsförlamad. Jag försökte slå bort det som kom emot mig så starkt och då blev det naturligtvis ännu starkare.

Det var min lördag denna helg. Tänkt att det verkligen blir så att det man försöker göra sig av med, blir ännu starkare och slår emot en med full kraft. Jag försökte helt enkelt avleda mig från mina tankar och känslorna blev starkare. Så här efteråt förstår jag att jag egentligen hade ett ypperligt tillfälle att göra en resa igenom känslornas skikt istället och kanske komma till ett mer lugn inombords.

Ni förstår. Jag tvivlade på allt. Vårt val att flytta hit, vad jag ska göra, vad vi ska göra, vad jag ska göra på helgen, min ork, min energi, mina val i nuet och min oförmåga att göra något som fyller på mig... Något som fyller på - värmer - smeker mig inifrån - glädje - glädje - glädje.

Jag ska erkänna en till sak. Jag är inte vuxen. Nej. Jag tror mig inte vara det då min underläpp plutar och mina fötter vill stampa i marken och skrika NEJ - NEJ - Dumma - dumma dejjjjjjjjj!
Fast min psykolog tittar på mig och säger så förståndigt: - Jo då, jag tycker du beter dig vuxet - moget - eftertänksamt - klokt - JO det gör du minsann!
          Ja, tänker jag, när jag är här hos dig så luras jag ju förstås... Nej, så är det naturligtvis inte, det är en del av mig som visar sig hos psykologen. En vuxen del. Den andra mindre mogna delen, den får Krister handskas med i mörkret på en grusväg i Trönö. Långt från allt, under en stjärnklar himmel där jag blänger surt ner i grusbacken och han tittar storögt upp i skyn och medan jag blänger och blänger i grusbacken så får han naturligtvis se ett bedårande stjärnfall.

- Anne, du måste komma ut ur dig själv och se dig om, säger mannen.

Aldrig några risker

Efter det vi varit med om så skulle jag inte ta några som helst risker när jag blir gravid igen. Om det skulle bli missfall så vet jag att jag gjort allt jag kan.

Efter det vi varit med om så litar jag inte speciellt mycket på förlossningsvård och ej heller på vad trötta läkare säger...

Jag ska lita på min intuition i fortsättningen. Hoppas ni andra gör det med!

När ni försöker bli gravida, ta hjälp av det som så många IVF-kliniker i världen använder! Sverige ligger år efter på vissa punkter.

Fungerar det inte, prova de tilläggsmediciner som finns att pröva! Vad har ni att förlora?
Det är inget farligt att ta lite kortison t.ex. under kortare tid.

Gå in på denna välgjorda och informativa sida om ni vill veta allt:
www.fertilitetsguiden.com

Krans med flugsvampar i

Det är konstigt och ledsamt att gå runt i det pyntade växthuset med alla de vackra prydnaderna och tänka ut små vackra saker till sin sons grav.

Fick en idé att göra en krans av kvistar och sen fylla på med mossa och sen stoppa i flugsvampar (konstgjorda). Längtar efter mycket rött. Vill att graven ska lysa!

Tusse skulle nog gillat flugsvamparna... Jag sväljer tårarna. Vill så gärna hitta nåt fint där. Men lyckas inte riktigt. Nöjer mig med en snöstjärna och två små blommor i metall med glitter i mitten. Graven pryddes sen med granris och snöstjärnan fick en plats.

Det tillsammans med E:s ljusängel får lysa upp min dag. En dag där jag känt mycket energi!

Alla dessa dagar

Den kom med posten. Hon hade ett ljus med sig.

Det är så, att vissa dagar så finns rörelsen och energin bara där. 
                                 
Självklart dansandes i ljuset. 

Tron och hoppet likaså. Bara så självklart.

Vissa dagar slocknar ljuset, lika fort som det tänts. De dagarna kan det enda ljus man får  silas genom hennes transparanta vingar. In till oss, hem till oss  
(så skriver hon, E som sänt oss gåvan).

Det röda bär.

De dagar vi inte själva tror.



TACK FC 
Vi blev så glada för ljusbärerskan! Så oehört glada!

Stat-is-tik

Frågan är om jag ska fortsätta ta de där pillren eller inte? DHEA???
I plan WTF, ingår det väl att just släppa taget om allt som har med graviditetsträngtan att göra eller?

Sen har vi ju det här med den emotionella biten. Mina celler minns men inte jag. Jag tror att nånstans djupt inom mig finns en låsning. En mycket stark sån. Nyckeln till det rummet är gömd sen länge och vem vet var den gömmer sig?

För det tredje, så har vi ju det här med stat-is-tik. Det är en statisk lista på något som är kyligt och som pockar på en sanning. Alla som påstår sig veta vad sanning är gör mig rädd. Vad tik har med det hela att göra, vet jag inte alls :-)

Den statiska listan för äggdonation är att av 100 kvinnor blir 50 gravida varav 30 föder ett levande barn.

Annorlunda Lunch eller middag

Klicka på bilden så blir den större, så ni kan läsa vad som står!

Nu vet jag vad lycka är

Några rader som gick rakt in i mig, högg mig hårt i magen, vred om rejält, lät mig inte komma undan trots jag förnuftigt stod vid sidan och sa till mig själv att inte gå in där och försvinna bland statusuppdateringarnas förtrollade värld. Trots min älskade man stod vid sidan och sa att jag faktiskt har ett val.

"Nu vet jag vad lycka är".  NU VET JAG VAD LYCKA ÄR!

Så stod det ovanför en bild där en bebis nyss kommit ut till världen och hyllades av sin mamma. Sorgligt på sätt och vis, att hon aldrig upplevt lycka innan hon fick sin bebis... eller hur?

WTF - det blir som det blir

Oj vad det pendlar. Mitt humör alltså. För en stund sedan i ett bra samtal med en vän fanns hoppet, friheten och möjligheterna sida vid sida. Tio min senare befinner jag mig i ilska igen. Irritation över att åldern visst spelar in och att mina ägg är skruttiga och att den som försöker få mig att hoppas på något annat kan ju bara titta på vårt äggresultat. Påstå inte att det vänder och att lyckan kommer! Påstå inte det!! Den kommer inte bara så. Nej - här är det en annan väg att gå.

Vägen är den att återigen, avskärma och ställa sig frågan: vad skulle jag vilja göra om jag inte får några barn? Vad för kul kan jag då hitta på?
Fan, det är ju den frågan jag önskade få slippa svara på. Varje handling känns ansträngd. Viljan sitter långt inne och varje minsta försök är en ansträngning.

Kan man säga: det blir som det blir! WTF, det blir som det blir :-D
Kan jag säga det och tillslut tro på det?

Finland

Det är på både gott och ont att lägga ut sina känslor på Facebook. Visst är det. Ibland får man sånt enormt stöd men ibland känns det så tomt och det har ju också att göra med situationen och det som hänt. Det är så smärtsamt och blir så tomt och orden som skrivs når inte in i mig längre. Igår var jag som förstenad. Oemottaglig och bitter. Vissa stöttande ord blev för mig motbjudande, där jag inte ansåg personen ifråga hade mandat att uttala sig på det sätt den gjorde.

Det har gått många varv det här nu och jag kan mycket väl förstå att människor på Faceboook som jag känner upplever en enorm maktlöshet och att de faktiskt saknar ord nu.

Jag har nu bokat biljett åt oss till Åbo. AVA-clinic i Åbo. Vi åker dit och ställer oss i äggdonationskö. Man åker dit på ett första möte och sen tar det ca 6 månader innan man kan få en donator. Man tar med sig sina journaler från Sverige samt ett papper från en psykolog som intygar att man förstått vad äggdonation innebär. Jag vet inte riktigt om jag anser att vi behöver ett sånt intyg, men det är obligatoriskt. Jag vill inte ha massa onödigt tjafs, det har vi haft nog av.
Vad spelar det egentligen för roll?  Bara vi får ett levande barn.

När det kommer krypande

Sen den där obehagliga känslan. Kan bara inte förstå hur det kunde finnas två mogna ägg och inget blev befruktat. Det känns som om det är något lurt, något misstag som begåtts...

Just nu känns det bara så att den som påstår sig förstå vår sorg och den som säger saker om att vi ska vara glada för det vi har osv osv bara blir provocerande. Vi både har och inte har Tusse. Därför kan vi inte riktigt vara glada för det vi har heller.

Ni får ursäkta mig nu men jag är fylld till bredden av ilska just nu.

Det är över nu

En sköterska från kliniken ringde för ca två timmar sedan. Inget av de två äggen hade blivit befruktade. Inget. De var mogna och K:s spermier var godkända men i n g e t blev befruktat.

Det är över nu. Inga fler IVF försök blir det med försök med egna äggceller.

Det river i mitt inre. Grämelsen kommer igen och igen över att jag inte under min graviditet tog det änmer på största allvar - ATT ETT BARN KAN FAKTISKT DÖ I MAGEN!! Jag vet inte om det gjort saken bättre, men jag ser framför mig hur jag tar ett rejält tag i kragen på min barnmorska och trycker upp henne mot väggen och kräver att hon ska göra allt, allt och allt hon kan för att jag skulle få föda ett levande barn.

Jag kan inte anklaga mig själv jag vet. Jag var bara en människa. Jag trodde att allt var bra. Det var min enda chans att få ett barn med mina gener. Det var en chans och visst var han fin. Så underbart oerhört vacker du var min son.

Nu blir det en annan chans. Ett hopp om att få bära och föda ett barn som har Kristers gener men inte mina. Jag har redan kontaktat AVA - kliniken i Åbo.

Två Ägg

Åh jag önskar nu att jag kunde skriva vackra poetiska ord om äggen. Att det här är våra guldägg eller i alla fall ett av dem är ett riktigt skimrande ägg som ska bli vårt barn. Orden återigen. Är viktiga. Det skaver inom mig. Tur jag har andra, er som drömmer om oss och L som skriver brev till oss fylld med magiska meningar randade med hopp i varje varje ord! Tur ni finns!

Det var fyra folliklar men två var alltså tomma. Nu gäller det att de här äggen blir fint befruktade och delar sig bra.

Nu kan vi bara släppa taget om denna gång. Nu får naturen ha sin gång.

Ljusens bärare

Alla vackra människor som tar med sig ljus till Tusses grav gör mig så tacksam. Meddelanden jag får via Facebook om drömmar som drömts om oss där vi är gravida och Kristers drömmar där han håller om mig och min gravida mage, min dröm i natt när jag drömde att jag hade en bebis på mitt nakna bröst. Jag låg på rygg i sängen och bebisen var där. Den var där!! Tacksam för att ni delar med er av era drömmar! TACK!

Haft besök i dagarna fyra av nära underbart sköna vänner. Nöjd, lugn, utan krav, bara varit, inte krävt att jag ska göra något. Samtalat, fått bekräftelse, lekt. Känt en behaglig tomhet, utan stramande begärande uppdrag.

I torsdags, sista dagen med min student på jobbet. Fick den finaste finaste komplimangen av henne, som värmde och värmer långt än... hon sa" Du har inte bara lärt mig saker om sjuksköterskeyrket utan du har lärt mig lika mycket om hur det är att vara människa"! Tack fina söta student! Du har en fantastiskt förmåga att lyssna och ta till dig med, annars hade du inte kunnat säga den komplimangen!

Nu håller vännerna på att packa ihop barnens leksaker (lego) och allt annat som behöver packas. De förbereder sig på att åka hem till Stockholm och jag väntar på att Krister ska vakna så vi kan packa inför vår Falunresa.

Sista stimuleringssprutan och affirmationsdags

Idag tog jag de sista stimuleringssprutorna. Häromdagen fick jag svar på mitt nuvarande FSH värde vilket var 7 på dag 2 i menscykeln. Jag vet inte hur mycket värdet kan höjas till dag 3 som också är en rekommenderad dag att ta testet på men om det inte är så stor skillnad så är det ett ganska okej värde. Jag hade 5,2 förra året vid den här tiden, så något högre är det ju. Gränsen går vid 10-11. Sen indikerar det på att klimakteriet närmar sig. Dock finns det många kvinnor som har högre än så som ändå blivit gravida.

Nu kommer frågan som jag arbetar med en affirmation i förhållande till:
Tror jag innerst inne att jag har möjlighet att bli gravid?

Svaret vacklar ibland så jag arbetar på affirmationen:

Jag är gravid och vi får en frisk och välmående bebis, jag är gravid och vi får en frisk och välmående bebis, jag är gravid och vi får en frisk och välmående bebis, jag är gravid och vi får en frisk och välmående bebis, jag är gravid och vi får en frisk och välmående bebis,
       
               JAG ÄR GRAVID OCH VI FÅR EN FRISK OCH VÄLMÅENDE BEBIS...

Det händer saker inom mig vid upprepandet.

Det är nu det gäller att inte hänga upp sig för mycket på procenttal, föreställningar och läkares tvetydiga utlåtande om det ena och det andra. Det är nu det också gäller att inte hänga upp sig på att jag borde ätit mer av det tillskottet eller det andra och inte hänga upp sig på att jag hela tiden får herpesutbrott på munnen och tänka att det är negativt för IVF-processen. Usch, det finns så mycket att oroa sig för och gräma sig över att jag, som ska vara fit for fight-avelshästen inte håller måtten, denna gången heller. 

Nu ska jag gå och göra självhypnos.