Sov gott pappa

Klockan är 06.30. Åker till arbetet. Känner mig lugn och metodisk men huvudet är trångt. Synen är dimmig. Pannan är hård, fältet mellan ögonbrynen är hårt sammandraget och nacken gråter. Kommer till jobbet. Håller i hop. Svettas och fryser om vartannat.

Telefonen ringer. I andra änden hör jag min brors röst. Han meddelar att pappa är död. Pappa är död nu. Pappa som jag längtat efter hela mitt liv. Nu finns han inte längre på riktigt. På riktigt är han borta. Hela han. Det som är kvar är jag med mina tankar om livet.

Vilket är jag med mina tankar och känslor i det hela? Omöjligt att förstå. Jag är för involverad och för medlingsbenägen, hela jag för att kunna reda ut vad som är jag och vad som är någon annans tankar och åsikter.

Åker dit och lägger en hand på hans kind. Den är fortfarande varm. Säger till honom - Pappa, nu är det slut. Jag vet inte, pappa hur man ska ta hand om sig? Varför gjorde inte du det? Jag försöker leva i livet och inte utanför. Framförallt vill jag undvika att bli ett offer. Pannan är kall och kinden varm.

Tur att jag har Krister nu. Han håller mig i handen. Åsa, min vän, leder mig till min alldeles egna ö, en ö där jag har en känsla av eget bestämmande, där jag försöker tillåta mig vara den jag är, där mina tycken får vara okej. Där jag inte är fel.

Tänk att känna att man är fel bara för att man tänker och tycker det man gör.

Jag har i familjesammanhang haft en föreställning om att jag är fel och människor i min omgivning har talat om för mig att jag endast ser mig som den som har rätten till att döma och rätten att bara vara en egoist som bara ser mig själv och mina behov. Saken är den att jag aldrig vetat om vad jag har för behov... Allt är märkligt nu. Mycket märkligt. Har inte ord faktiskt att täcka in hur mitt liv varit med en pappa som jag längtat efter. Jag vet inte hur en pappa skulle ha varit så jag vet inte vad jag har längtat efter egentligen. När jag blivit vuxen så har jag fått aningar om hur en pappa kan vara.

Men han var ändå min pappa och nu är han död. Sov gott pappa.



11 kommentarer:

  1. Ledsen för din skull, Anne, och beklagar varmt. Kramar om! Eva

    SvaraRadera
  2. Kära Anne, två sorger, jag känner igen mig. Tänker på dig och skickar en stor kram. För mig var det så att när min pappa dog, så fick jag för första gången en pappa, jag kunde för första gången gå och "hälsa på honom" i hans hem, när jag gjorde det i ordning, packade ihop och såg allt han lämnat efter sig som vi hade gemensamt, poesin, måleriet.Vad jag grät att jag aldrig fått dela det med honom, att han aldrig varit på någon av mina föreställningar, sett mig läsa min poesi allt det där och mycket mer men för mig innebar det också en gåva att äntligen få lära känna min pappa genom de saker han lämnade efter sig.Här läser jag dikten Pappa jag skrev sju år efter att min pappa dött http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3472&artikel=4069731

    SvaraRadera
  3. Kramar till dig, så klokt du skriver och jag känner igen mig och med dig./ Elin

    SvaraRadera
  4. Beklagar sorgen.
    Kram
    Anna

    SvaraRadera
  5. De är ju så lika, våra historier om våra fäder....jag gråter och förstår mig själv lite bättre av dig... <3 Helén

    SvaraRadera
  6. Anne jag beklagar, vet inte vad jag jag skriva.
    Men jag du finns i mina tankar och jag önskar det fanns något jag kunde göra för dig, Så skönt att Krister står där, finns där. Att han är din fina stadiga klippa.

    SvaraRadera
  7. Tänk att vi känt varandra så länge, och vi har faktiskt aldrig ens pratat om din pappa! Stor kram till dig i din sorg, efter honom, och efter det som kunde ha varit.

    SvaraRadera
  8. Du skriver så otroligt fångande och gripande och man känner verkligen med orden och får massor med känslor. Du är fin, precis som du är. Och jag är glad att du verkar ha så underbara människor omkring dig.
    Cyberkram

    SvaraRadera
  9. Jag beklagar så, allra mest att han förlorades och lät sig förloras när han ännu levde. Ändå är det en smärta när livet till slut är över. Mjuka tankar.

    SvaraRadera
  10. Helene Arvidsson13 juli 2013 23:50

    Vet precis hur det känns min pappa hade knappt varit sjuk ytan hittades av grannarna lägenheten efter ett tag. Känns hemskt att han var ensam.

    SvaraRadera