i backspegeln ser jag mina ögon

Vi började valborgsmässoafton med att sova. Kom hem från jobbet kl 17 och sängen var det enda alternativet för att överhuvudtaget få en fortsatt kväll. I två timmar sov vi och det kändes att kroppen hade skrikit efter det hela dagen. En ovana har lagts till mig och det är att jag inte kan sova ordentligt på hela natten innan jag ska jobba. Hela jobbdagen var fylld av känslomässiga språng och ställningstagande. Utmattande men även stimulerande.

   Och jag sa orden. Jag sa dem och jag kände att de landade. Jag sa, att jag inte kunde göra något, jag visste inte vad jag skulle göra med den information jag fick ta emot men jag sa att jag kunde komma tillbaka. Jag sa att jag kunde finnas. Det fanns ingen skam och ingen skuld inte heller något krav. Det fanns en förhoppning om att så ett frö till en start på något nytt. Jag vet inte om det gör någon skillnad men då i stunden gjorde det det. Det gav inte mig något tvingande om att vara något som jag inte var och det gav förhoppningsvis motparten en trygghet om att jag finns kvar.

Nu leker himlen en rosaskimrande lek och hos grannen brinner en kase. Inne i arbetsrummet kämpar Krister med sin deklaration, i ugnen rostar potatisen och i högtalaren strömmar Coldplay. Helt okej läge. Nja, Krister letar lite väl febrilt efter en lathund till hur man gör med alla olika uppgifter från bokföringen som ska in i deklarationen. Lathunden är borta. Själv funderar jag på hur mycket jag gjorde rätt med deklarationerna för företagen jag deklarerade för. Det visar sig, om de kommer tillbaka.

Livet är just nu en väntan. I helgen som var upplevde jag en sån matthet att jag inte fick något gjort. Jag orkade inte ens sitta upprätt. Då blir jag orolig. Riktigt orolig över hur det ska gå i framtiden. Kanske hade tröttheten att göra med medicineringen. Hoppas det. Idag är det dag 7 med progynon, östrogenet. Nedräkningen har börjat. Om mindre än två veckor åker vi. I backspegeln ser jag mina ögon och jag tänker. Tänker, att vårt barn inte kommer få mina ögon. Återigen, en signal på hur det är och hur det inte blev som vi tänkt, men just hur det är och kommer bli.

Tack alla för era fina underbara kommentarer som ni idogt ger mig! Det gör mycket för mig! Mycket!

7 kommentarer:

  1. Kära Anne, jag kikar in då och då för att se hur du har det. Just idag vill jag gärna få säga att även om barnet inte får exakt dina ögon utseendemässigt så kommer barnet att få din blick. Din blick för omvärlden, din blick för andra människor och din blick för att förstå sig själv. Barnets ögon kommer att speglas i dina ögon och ni kommer att dela samma syn på mycket här i världen.

    Synen på livet och omvärlden, kärleken och sådant är förstås det mest betydelsefulla att ge sitt barn. Men jag vet att du vet allt detta och jag tror att det är viktigt att få känna sorg över att det inte blir som du har önskat. Så det är på så vis bra att du kan tänka de tankarna och dela dem med oss för på så sätt bearbetar du det svåra.

    Jag önskar dig all lycka! Vi4

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så oerhört fantastisk bra skrivet! Tack kära du för de orden. Jag är mycket medveten, det bara pågår parallellt allt, de olika tankarna. Visst kommer vårt barn få min blick för världen. absolut! Själen speglas ju i ögonen brukar man ju säga och det är väl ingen gen som skapat själen, det tror jag då inte... Kram!!

      Radera
  2. Kära Anne, jag kikar in då och då för att se hur du har det. Just idag vill jag gärna få säga att även om barnet inte får exakt dina ögon utseendemässigt så kommer barnet att få din blick. Din blick för omvärlden, din blick för andra människor och din blick för att förstå sig själv. Barnets ögon kommer att speglas i dina ögon och ni kommer att dela samma syn på mycket här i världen.

    Synen på livet och omvärlden, kärleken och sådant är förstås det mest betydelsefulla att ge sitt barn. Men jag vet att du vet allt detta och jag tror att det är viktigt att få känna sorg över att det inte blir som du har önskat. Så det är på så vis bra att du kan tänka de tankarna och dela dem med oss för på så sätt bearbetar du det svåra.

    Jag önskar dig all lycka! Vi4

    SvaraRadera
  3. Jag har en vän som adopterade två barn från Sydafrika med några års mellanrum. Vad som slog mig för ett tag sedan är att den yngre dottern är väldigt lik pappan rent utseendemässigt sett med dragen i ansiktet osv. och den äldre dottern är otroligt lik mamman.
    Ett nollställt ansikte utan utan minspel har ingen personlighet alls och är nog inte lik sina föräldrar heller. Likheten kommer med personligheten som även präglar utseendet! Jag tror att du kommer att se drag av dig själv i ditt barns utseende Anne!

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känns jätteskönt att få ta del av dina ord med. Gör att den sidan av mig får stöd och blir starkare!

      TACK!

      Kramar tillbaka!

      Radera
  4. Jag tror som anonym. Och sen .. tror jag också att din nya bäbis kommer bli lik sin far. Lily ser inte ut som min. Hon ser ut som Roger. Punkt.

    Jag är litet ledsen över att hon inte är lik mig alls.
    Men det gör inget. Hon finns. Precis som din bäbis kommer finnas. Det viktiga är ju ändå i ändan att de finns.

    Jag tycker mycket om dig. Jag hoppas vi snart kan prata om din bäbis drag. Sen när hon är här ;)

    Frid, energi och vila och kärlek till er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet ju att Lily är så lik sin far. Men det kan ju ändras också med åren! Men vi får lita på det som föregående skrivit här att personligheten avspeglas och att allt inte är gener... Konstigt, ibland känns det totalt betydelselöst men självklart måste man få reflektera över det och det gör jag här då och då.

      Du är ju så himla fin och gullig!! Vi ska prata om våra bäbisar!! När hon?? är här! Säger du också hon. Det är skumt, för jag har en sån stark känsla av att det blir en hon. Jag vet, du har också sagt det!

      Önskar dig massa kärlek tillbaka!

      Radera