Bland längtan, experter, tolerans och intolerans

Det är nu man skulle ha snörat på sig de där nya dojjorna, illgröna från Nike, inhandlade från England, i billighetsshop på internet. Det är nu man skulle gjort det, slängt sig ut på grusvägen och känt sig lätt och stark. Vårkvällen ljuder och sjuder av sitt hoppingivande ljus och det är nu man skulle haft det kraften att göra det bara. Just do it - var inte det en Nikereklam förresten?

Men det är nu hon som är jag, den jag beskriver som man är så urholkat trött att inget som har med vårväder och fågelsång kan locka. Det enda som lockar är sängen, täcket och se ljuset sila in från fönstret eller solsken som glittrar från väster i fönstret som vätter mot kyrkan och sen dåsa bort, in i sömnens sköna värld.

Efter en lång dag med bra, mycket bra innehåll så är jag slut. Det finns inte mycket kraft kvar, eftersom jag inte sover tillräckligt bra på nätterna. Jag somnar bra men vaknar kl 03 och sedan sover jag bara en lightsömn resten av natten. En dvala där jag drömmer om mitt arbete. Det är inte direkt jobbigt men jag sover inte ordentligt. Inte tillräckligt djupt så när morgonen kommer är det som om någon formligen kört över mig med en bandtraktor.

På eftermiddagen idag besökte vi Hälsinglands museum med jobbet. En intressant utställning om tolerans och intolerans. Visst ska vi vara toleranta. Men mot vad? Det gäller att inte någon trampar på en i ens strävan att vara så heligt tolerant, men i detta sammanhang är det politiskt korrekt att vara tolerant. Men jag råkar ändå tycka att man inte ska tolerera vad som helst. Jag tycker t.ex. inte att man ska tolerera att inte få den hjälp man behöver. I mitt nya jobb gäller det att jag får stå upp och vara rösten för dem som inte kan ha den rösten själva. Det är sannerligen inte lätt bland människor som utnämner sig till experter och professionella. Vem ska man tro på?

Under utställningen fick vi se en film av Elisabeth Olsson Wallin som handlade om förintelsen. En kort intensiv film som visade det mest osannolika som hänt i historien. Hur 6 miljoner människor förintades från denna jord. En mycket bra kort film som byggde på en intervju av en överlevande. Filmen började med att en kvinna satt med en bebis som letade efter bröstet och gnydde. Liv. Alla är vi små små barn från början med naturliga behov. Jag ville bara gråta i min starka längtan efter att få ha det där barnet vid mitt bröst och samtidigt gråta över hur världen kan vara så grym när vi inte tolererar att vi är olika, så många som gör handling av sina inskränkta fördomar, som egentligen bara är en tanke, som vi kan lämna därhän eller varför inte berätta den för någon istället, dela den med världen och se om den blir mindre skrämmande.

All kärlek till er

Ber om ursäkt att jag inte har författaren med till denna text. Texten satt på muséet.