Så sa en bekant till mig. Jag tog bort henne sen från FB. Då jag kände att vår kommunikation inte nådde fram.
Jag är nygift ja. Jag älskar min man och allt vi har gemensamt. Men just nu känner jag mig inte så glad. Kärleken är inte hur stark som helst även om min kära Krister försöker säga det hela tiden. Jag tänker att var och en måste ta ansvar för sig och sitt liv och då blir också kärleken starkare och tillvaron mer meningsfull. Jag skulle egentligen behöva prata med någon men vet inte vem riktigt. Verktygen att ta ansvar, har gått förlorade och kvar står jag och funderar över hur det kommer sig att livet blivit så tungt igen. Jag är inte den längre som skriver en blogg som ger hopp trots allt. Jag har inget hoppingivande att skriva alls idag.
Jag vaknar på morgonen och tänker att RMI det ska man ha. RMI = Rätt Mental Inställning! Tralla la! Ingenting är omöjligt, bara det att det tar lite längre tid. Styr jag min framtid själv? Svaret är ja. Ska jag springa runt i hjul och bara upprepa samma mönster om och om igen? Svaret är: Det är inte att föredra. När några timmar har förflutit in i dagen så bränner gråten innanför mina ögon. Den är bara där. Den är obarmhärtig. Jag sitter fast.
Känner en smygande otäck tickande ångest och en otacksamhet mot livet som faktiskt gett mig så mycket och har så mycket kvar att erbjuda. Det är just det som är ångestens nyckelposition, att sitta där och hånle åt livet som har så mycket att ge men som det just då känns totalt omöjligt att ta del av och göra något åt. För se gör jag! Jag ser allt. Det är det som grämer mig så.
Min kropp gör mig inte mindre ledsen. Min follikelfas har blivit kortare - alltså fasen mellan mensens första dag till att man har ägglossning. Dessutom har jag börjat få spottings på dag 21 i cykeln. Alltså min kropp är i total obalans. Något fattas och jag har ingen att be om hjälp eller fråga. IVF kliniken anser att det inte spelar någon roll hur ens menscykel beter sig för att kunna göra IVF - BAH! säger jag, det tror jag mycket väl den gör. Klart att kroppen är bättre förberedd att göra ett IVF om den är i balans! Det fattar väl vem som helst?
Jag skulle behöva ha en kontakt med en läkare som kan ta lite prover på mig för att se hur balansen är. Hur är det med mitt prolaktinvärde numera, TSH och progesteronvärdet? Har jag tillräckligt med östrogen för att kunna ägglossa? Mina frågor hamnar här på tangentbordet och ekar ut till er. Finns det någon som har någon tanke får ni gärna svara!!
Jag har en bra läkare i Stockholm (nu kommer jag inte ihåg var du bor), vi startade vår resa hos honom. Om du är intresserad mejla till mig: bloggtim@gmail.com.
SvaraRaderaKramar
Åh tack Tonci!! Jag mejlar dig. Bor visserligen 27 mil från Sthlm men det är inga problem egentligen! Kram och tack!
RaderaKära Anne. Mejlar dig! <3
SvaraRaderaSer fram emot det! <3
RaderaTänker jättemycket på dig även om jag sista tiden varit dålig på att läsa och kommentera. Jag önskar så starkt att ni ska få uppleva lyckan med ett plus igen och det snart!
SvaraRaderaMånga kramar
Kära du, jag har också varit dålig på att läsa och kommentera. Det är lite för svårt just nu för mig att ta in andras graviditeter, vilket du säkert förstår. Tänker på dig ändå, och hoppas att allt grå framåt dag för dag mot en frisk bebis!
Raderakram från mig
Oh, det förstår jag mycket väl!! Inget konstigt. Vet inte hur många gravidbloggar som jag slutat läsa när jag själv varit ogravid för att det helt enkelt varit för jobbigt.
RaderaKram
Inga tankar om värden, men tankar om annat. Detta med lycka och olycka. Ibland tror andra - och vi själva - att vi bara har möjlighet att vara i ett känslotillstånd. Men vi är större än så, bredare än så, komplexare och bättre än så. Hela vidden av olyckan blir mest tydlig mot bakgrund av en egen lycka. Skapar vi vår egen framtid? Ja, i någon mening. Men en del av vår olycka och lycka ligger också utanför kontrollen. Och vi väljer en grundinställning men inte helt hur vi tar det. Och ett fullkomligt på-huvudet-dyk ned i smärtan kan vara det klokaste vi just då kan göra, vi ser det inte nu men färdas någonstans där vi kan se det kloka och i det långa loppet lyckliga i att leva olyckan. Efteråt.
SvaraRaderaÄr du lycklig och nygift? Ja. Är du olycklig och orolig över att kanske bara få mamma detta enda barn på kyrkogården? Ja. Du är stor nog att vara båda samtidigt. Oändlig lycka tar inte bort oändlig olycka. Men inte heller motsatsen, olyckan tar inte bort lyckan.
Kram E (som förresten fick höra att "nu är du väl lycklig?" och höll med till personen fortsatte: "du måste vara glad att det gick som det gick för annars hade du ju inte varit där du är nu"... Eh? Jag är lycklig över det här barnet, men inte sjutton blir jag nu retrospektivt glad över att det andra barnet dog i ett missfall för det...)
Tack för ditt fina inlägg! Visst är det så att olyckan och lyckan kan leva sida vid sida. Det jag känt nu de här senaste dagarna är en vidrig PMS känsla blandad med depression och är inte sorg egentligen (kanske det är fast jag inte fattar det). Jag har snarare börjat bli orolig att jag inte borde bli mamma till ett levande barn, på grund av att jag har svårt att ta hand om mig själv :-0 Folk säger verkligen knepiga saker. De är tanklösa. Folk tänker för lite helt enkelt. Tack E för att du tog dig tid att läsa och kommentera. Du är alltid välkommen till min blogg!! Kram!!
RaderaInga ord. Jag bara hoppas med dig hela tiden, hoppas, hoppas på liv. Tycker det är fint att du delar med dig av ditt liv till oss, både ljust o mörkt. Kram!
SvaraRaderaKram fina Anne! Jag har inga bra ord kvar, dina kloka bloggläsare har redan skrivit allt. Ville ändå säga att jag förstår att du känner som du gör. Det är förståerligt.
SvaraRaderaKan bara säga att jag känner precis lika dant, har ingen ork och ingen inspiration. Inget att komma med, att erbjuda andra. Känner igen smärtan och oron, vad ska hända nu? Kommer jag att för alltid känna denna smärta? Kommer det att vända, ska jag få vara den lycklige en dag? Frågor vi inte får svar på här och nu. Har inget att komma med här heller, ville bara säga att jag känner lika, att jag förstår.
SvaraRaderaSkickar en kram
Har ingen lösning att ge dig. Men att du luftar dina tankar och känslor är en bit på vägen till helande.
SvaraRaderajag pratar med en man som kanske kan hjälpa dig med om du är villig att prata med honom. Han kan mycket om vår kropp dess balans sammansättning hur och vrf.
Alla tycker man ska vara glad för man har så mycket att vara tacksam för. Och de är man ju. Dock så kommer vemod ledsamhet och dystra tankar och jag har fått lära mig att de faktiskt är helt oki att vara olycklig i de lyckliga. Och att få må riktig pest och vara grinig sur och trött. För de vara inte för alltid men den känslan har man när man är där att de kommer vara och man vet inte hur man ska ta sig vidare.
Tillåt dig vara svag grinig och alla de andra känslorna.
Vi brukar säga.. rid på känslan är den en primär el en sekundär känsla.
Varma styrke och emeği kramar till dig ❤