Drömde häromnatten att vi hade fått en bebis. Den var välmående och fin först. Krister tog hand om den mycket. Jag vet inte om det var en flicka eller pojke, det var förmodligen inte viktigt i sammanhanget. Jag blev distraherad av en kvinna som kom till oss och gjorde roliga saker, underhåll oss, och vår bebis skrek ingenting på länge och jag var fullt upptagen med underhållningen. När jag väl tittade till bebisen så låg den i en liten plast låda. Den hade krympt, ögonen var ihåliga, uttorkade och andningen hade stannat. Bebisen var inte någon bebis utan ett foster.
Jag tog på dennes huvud som låg mot kanten på plastlådan och det var alldeles lealöst.
Det var en fruktansvärd dröm och kanske har den inte alls att göra med min barnlängtan. Den kanske har med något annat att göra, där jag blivit mycket besviken. Tror att det är så att en dröm blivit sann och sedan dött.
Bilden av fostret i den lilla plastlådan sitter kvar på näthinnan och senaste dagarna har jag inte mått speciellt bra tyvärr. En stund igår på utflykt med mamma och syster på mammas födelsedag mådde jag ganska bra. En stunds befrielse. Skönt att komma iväg lite. På kvällen fick jag fantastisk hjälp att baka av en vän men jag kom i säng för sent som vanligt. Idag har jag varit alldeles för utslagen för att kunna jobba i caféet på ett bra sätt. Men på ett eller annat sätt klarar jag av det ändå och nu är kl bara 21 och jag ska snart sova. Ska bara packa ned brödet som jag bakat i plastpåsar först... efter detta inlägg förstås...
Just nu klarar jag inte av gravida. Jag kan inte prata med er, inte höra talas om er och jag vill inte heller se nyfödda bebisar helst om jag slipper. Förlåt mig!!
Så här har jag inte varit tidigare men jag har intagit ett försvarsregister av största kaliber. Förmodligen för att jag är så sårbar nu och vill och behöver skydda mig. Jag är sårbar för jag jobbar så mycket. Jag vet att jag skulle bli uppmjukad inuti av mindfulnessövningarna... de gör att jag ger mig själv kärlek och på så sätt klarar jag mer av världen utanför med. Men tror att jag främst behöver sömn nu... eller både och faktiskt. Då blir det sömn nu och mindfulness i morgon.
Det jag lärde mig under barnlöshetsåren var att ha fördrag med mig själv, acceptera reaktioner och känslor utan att försöka känna annorlunda. Som vatten som rinner förbi i en flod, min utsikt idag men inte för alltid. Floden kommer också föra annat vatten med sig. Det är inget självändamål i att visa kärleksfullhet, det är något som får komma. Inte vackrare än avunden egentligen - bara väldigt mycket lättare att leva med. Och det fanns kärlek i mitt sätt att hantera, kärlek till mig själv. Kärlek nog att inte döma eller förminska eller tvinga mig själv att vara annorlunda just då. Tids nog rann vattnet förbi, redan innan lilla E fanns i magen och läkte såren sedan. Men redan innan dess var det annat vatten i min flod. Det säger ingenting om mig som människa att jag har känslorna, men det säger mycket om mig som människa vilka val jag gjorde när jag hade dem. Kram till er båda <3
SvaraRaderaKram till dig Anne. Låter som en förfärlig upplevelse, drömmen. Jag fortsätter hoppas, be och tro.
SvaraRadera