Minnesbilder

Jag ska förvarna er om detta inlägg. Det kan bli lite väl tungt att läsa. Om ni känner att ni inte orkar med sorg just nu så ska ni inte läsa vidare…

Så är det med minnen. De förvarnar inte.

De kommer när man minst anar det, eller när man lägger sig ned och slappnar av. Sänker ned sinnesnivån, inväntar ett tillstånd av vila, låter sig slappna av och rätt som det är så är minnet där. Som en blixt, en flash tillbaka till en mycket detaljerad bild. Så var det idag när jag la mig ned i sängen för att vila. Helt plötsligt befann jag mig på britsen, där hos barnmorskan för snart två år sedan, närmare bestämt måndagen den 18 april kl 9. Vi hade tid hos henne då. Vi gick genom korridoren och hon stod längst ned och tog emot oss. Jag var tung och stor och vaggade fram. Krister gick bredvid mig lika långsamt, stödjande och närvarande. Barnmorskan log och jag minns hon sa, att det syntes på mig, på oss att det snart var dags. Dags att föda. Någon som vi då trodde fortfarande levde men jag hade ju haft en föraning att något hade hänt där inne i magen. Jag hade ju känt något märkligt på lördagkväll och jag hade ju varit orolig hela söndagen att det var så stilla…

Först satt vi länge på varsin stol och barnmorskan räknade tiden mellan värkarna. För det hade jag. Värkar. De hade satt igång. Hon kollade som sagt tiden mellan värkarn och vi samtalade lite om det som komma skulle. När jag sen fick lägga mig på britsen och hon började leta efter hjärtljuden med dopplern, då började tiden gå i slowmotion. Jag ser idag, ännu för mitt inre hur hon snabbt går till telefonen och lyfter den och ringer till förlossningen. Hon säger till personalen att hon har en patient hos sig där hon inte kan hitta hjärtljuden på bebisen. Hon säger att vi ska komma upp till förlossningen omedelbart. Hon ringer en sjuktransport och hon följer oss ut till taxin som för oss upp till förlossningen. På vägen upp dit, i bilen så sitter jag och gnyr. Jag andas snabbt och har fullständig panik. Väl framme så möter minst fyra människor upp oss utanför ett rum med ultraljudsutrustning. Vi får gå in där och ganska snabbt har läkaren fört ultraljudsscannern över magen och hittat Tusse stilla. Han låg där alldeles alldeles stilla och hjärtat var tyst och lika stilla det. Jag minns fortfarande allt i detalj vad som händer därefter. Jag sätter mig upp och skriker och läkaren kommer fram och sätter sig bredvid mig och håller min hand. Hon säger att det inte var något man kunnat förutspå. Att det inte är mitt fel och att efter en stund försöker hon trösta när jag säger att det var ju vår enda chans, då säger hon att eftersom vi blivit gravida med Tusse så finns ju chansen att vi ska bli det igen! Det hoppet har vi levt på ett tag men det har nu övergett oss och förhoppningen går nu till att en annan kvinnas ägg ska komma att bli ett Tussesyskon.

Purpurvinda

Långfredagen för två år sedan var en mycket varm dag. Vi kom ut från förlossningen på skärtorsdagen och då hade alla trädknoppar brustit ut som en celebration till livet. Knopparna hade övervunnit alla hinder och bara exploderat i en total skir grön grönska. Kanske kunde det tyckas ses som ett hån mot oss som just förlorat vårt barn, att våren brustit ut i full styrka men just då var det något som vi behövde. Värmen hjälpte oss att komma ut. Vi satt i trädgården varje dag hela den påsken.

Varför berättar jag detta för er nu? Jag berättar om mina minnesbilder för jag vill klargöra att bilder och känslor som dessa kommer fortsätta att finnas så länge de finns. Det får de också göra. Jag har inget val. Jag har ingen lust och tror ej heller på det att på något KBT:aktigt sätt stoppa undan tankarna och välja att handla istället eller tänka annorlunda. Krister blir ledsen av min sorg och av mina tårar. Han tror jag kraschar totalt men jag förklarar för honom att detta är en del av mig. Den andra delen gör en invigningsfest och gläds åt våra framgångar i företaget och funderar över mitt nya jobb och vad jag kan utveckla för något där. Den andra delen av mig sår purpurvindor och gläds åt att våren ska komma, vilket jag alltid haft svårt för tidigare, innan jag träffade Krister. En del som försöker anpassa positonen av kroppen så att en bild av en vacker vas med tulpaner i ska kunna fotas på bästa sätt. Den andra delen gläds åt kärleken jag funnit hos en man, vilket jag aldrig trodde heller att jag skulle hitta någon gång. Jag tror att jag i stunder av dessa minnesbilder och känslor kan hitta en ödmjukhet inför andras sorg och svåra känslor av olika slag.

Vad jag vill säga är att det finns så många olika bitar i detta spektrum, det som är jag och i det som är du.

Dagens fotoskapande. Också en del av mig :-D

Ett steg närmre - äggdonation

Krister letar efter soliga bilder i tidningar och börjar nästan hallucinera om växthus och stekande sol. Det gick till och med så långt att han frågade om det var okej att ta in solstolen inomhus för han längtade efter att sitta i den och läsa. Våren och sommaren är eftertraktad med andra ord. Jag skulle unna Krister att få åka till solen, han är så mycket värd det efter allt han slitit sen det nya året börjat.

Förra tisdagen började jag mitt nya jobb och fick träffa två fantastiska sjuksköterskor varav den ena som jag ska ta över efter. Det är nästan svårt att beskriva vilken känsla jag hade när jag lämnade den första arbetsdagen. Den innehöll lyckokänslor – en total känsla av flow då jag fick så mycket inspiration efter dagens samtal. Jag fick ta emot bekräftelse för att jag har de kunskaper jag har. Någon var intresserad av det jag har med mig! Jag var intresserad av hennes tankar och erfarenheter och det kändes spännande varenda ord vi utbytte!

Vid sidan av starten av det nya jobbet har vi genomfört några konferenser, annorlunda sådana där vi lagat all mat själva, bakat bröd till förmiddagsfikat och brownies till eftermiddagsfikat (vi försöker använda så mycket ekologiskt det går till bakverken). Däremellan fick de lunch och under eftermiddagen gjorde vi musiktävlingar och underhöll gästerna. Emellanåt som jag sprang med termosarna, kokostopparna och brownisarna så sjöng jag en låt, ledde en tävling eller lärde ut en sång! Det var också en kick att få höra dessa gäster sjunga kanon tillsammans, vilket de förmodligen inte trott de skulle göra denna eftermiddag! Alla skratt och glada tillrop värmde i mitt hjärta, vissa gäster kom fram och kramade mig efteråt! Det var en oerhörd känsla när jag insåg att detta skulle vi kunna leva på, vår verksamhet Tuvalina i Trönödalen. 

Det och dessutom få göra något som känns givande och meningsfullt! Här kan man gå in och gilla vår sida på Facebook om ni är intresserade av vad som händer i vår verksamhet.

Vet ni, just nu är jag så full av olika intryck att jag har svårt att formulera mig. Det är därför jag inte skrivit på ett tag. Det blir mest ett uppradande av händelser. Jag längtar tills jag kan sätta mig ned i lugn och ro och låta orden och poesin komma fram igen.

Något som jag måste berätta har hänt i dag och det är att de ringt från kliniken i Åbo! Vi har fått en donator! Hon har visserligen brunt hår och gröna ögon och är något kortare än jag… men vad spelar det för roll? Jag önskar så att jag kunde få glädjas över detta besked men det finns något som gnager och oroar tyvärr och det är att jag misstänker att jag fått en så kallad gulkroppscysta igen och det är nog ingen bra förutsättning när man ska göra äggdonation är jag rädd. Nu ska jag imorgon ringa för en tid till en gynekolog så jag kan få undersöka om så är fallet. Hoppas hoppas inte! Varför jag misstänker det är att min temp inte gått ned till den temperatur jag haft tidigare vid mens. Men kanske är det så att min basala kroppstemperatur höjts… Vi får önska att det inte är någon cysta. Om det inte är det så innebär det att vi troligtvis åker till Åbo runt 14 maj och börjar vandra en ny väg mot ett levande barn!

Äggsignal

Det händer mycket. Först var jag så pigg. Innan ägglossningen, vilken förmodligen blev av... men mycket senare än jag hade förväntat mig. Jag var så pigg att jag var på gränsen till euforisk. Eufori kan vara trevligt men vissa nätter var jag så uppe i varv att jag hade svårt att sova. Sen kom förra lördagen då det gjorde väldigt ont över äggstocken. Det molvärkte hela dagen tills det plötsligt släppte på kvällen. Jaha, ägglossning nu.. fyra dagar efter det positiva ägglossningstestet... konstigt eller hur? Men det måste ha varit det... För dagen efter så var det inte tal om någon seg temperatur inte... pang så hade den stigit rejält! Å inte hade vi räknat med detta. Inte hade vi gjort det vi skulle ha behövt dagen innan eller helst den dagen. Ni vet...Precis. Vi hade inte sex när vi borde haft det.  Nej... Vi har haft annat för oss. Väldigt mycket annat för oss.  Tänk om det var G U L D Ä G G E T??  Visserligen hade vi det tre dagar innan så är det livsdugliga små simmare så kanske de levde -
VEM VET? Nu är jag trött igen... men har ändå mycket kraft!

Nu har det i alla fall gått sju dagar sedan den tydliga äggsignalen och jag mår nästan som vanligt, med andra ord, lagom PMS - lite bättre är det faktiskt på grund av kära Agnus Castus (Munkpeppar). Men när något trilskas med mig så jäklar då är det bäst att passa sig! Häromkvällen hade jag lust att ha sönder gardinstången och idag hade jag lust att förstöra degblandaren då det ej gick att lossa på en mutter som det stod att det skulle göra!

Snart är det Tusses 2-års dag. Det är fortfarande så oerhört overkligt. Jag tittar ofta på bilder på honom och mig och Krister från förlossningen. Samtidigt så har jag känt den senaste månaden att det kommer bli verkligt. Vi kommer få ett levande barn inom snar framtid. Min sorg har tagit ett steg till. Den är inte lika bedövande. Jag har mer hopp!

Egentligen är det väldigt mycket som jag vill berätta för er! Idag hade vi besök av vänner från Gävle och vi promenerade och skrattade och vi pratade om konferensverksamhet och vad som är viktigt när man bjuder många människor på mat och vad som är viktigt när många människor samlas. Vad ska man tänka på då? Hur ska man ställa bord och stolar, t.ex? Vi pratade också om att bjuda på mat som har en funktion. Jag tänker mig att vi har både sånt som är vanlig cafémat och sen kommer jag slänga in några väldigt funktionella drycker i caféet för den som vill ta sig en nyttig drink! Jag märker att jag samlat på mig en hel del kunskap de senaste två åren som har med hälsa och särskilt med hormoner att göra.

När vi kom hem från den fantastiska solskenspromenaden så väntade en present som kommit med blomsterbudet! Några vänner i Skåne har skänkt denna fantastiska vårhälsning till oss!

Ikväll har jag bakat Isas Brownies igen! Hoppas de kommer släppa från bakplåtspappret denna gång...

seg temperaturstegring

Jag tar temperaturen varje morgon. Det gör jag för att det är intressant att se om jag kan se ett mönster och det gör mig glad när jag ser att kroppen fungerar och om den inte gör det så kan jag föra det vidare till min akupunktör. Fick förresten ett jättebra mail från en akupunktör i Härnösand som verkar ha mycket erfarenhet av barnlöshetsbehandling och han bekräftade för mig att det ofta rör sig om så kallad Qistagnation och blodstas som ligger till grund till problemen.

Min temp håller sig kring 36.2 innan ÄL och nu efter jag tror att jag haft ÄL så stiger den sakta sakta uppåt... Nu ligger den på 36.4. Jag misstänker att det inte är helt som det ska vara. Det ska ske en tydlig ökning om det varit en stark ägglossning, har jag förstått det som.

Vi ser nu mer och mer fram emot att få åka till Åbo och snart kommer jag ändå få ta en spruta, Procren som gör att all min naturliga ägglossning stannar av. Det gör man för att det inte ska vara några störande element inför äggdonationen. Därför spelar det ju snart ingen roll hur min kropp fungerar. Den kommer ju ändå sättas på nolläge så att säga. Det viktiga är att jag mår bra allmänt och det gör jag faktiskt.

Jag har fått ett jobb på 65 % från och med den 18 mars och det känns jättebra! Precis som jag ville ha det. Då kan jag använda resterande tid till att arbeta med vårt företag! Vilken tur att jag sa upp mig från 1177.

Upp och hoppa(s)

Visserligen så sa min läkare att en Hcg spruta, alltså en ägglossningspruta inte skulle göra någon som helst nytta när man får positivt utslag på en ägglossningstest. Visserligen sa hon det. Men vadå? Jag har lärt mig att det inte är så mycket att lyssna på vad läkare säger. Provocerande va? Jo kanske... men det är min bild av det hela.

Jag vet flera som provat att ta en ägglossningsspruta vid positiv ÄL test. Kanske hade de blivit gravida ändå, you never know, därför resonerar jag som så, det kan inte skada i alla fall! So - Let´s go!!

två månader kvar och DHEA

Tänker korta tankar. De löper först i långa meningar men sen blir de korta, liksom avhuggna. Byter riktning fort. Tankarna lever sitt eget liv. Som vanligt.

Idag har varit en underbar dag. Jag har känt en enorm livslust och glädje. Kan det vara Agnus Castus och rosenroten, DHEA:n eller akupunkturen?? Eller allt tillsammans? Helt otroligt, vilken skillnad. Är driven av en lust och ser framför mig hur fint allt kan bli och hur bra det kan bli.  Precis som det ska vara!

Jo jag äter DHEA igen... trodde ju jag tappat halva mitt hår på grund av den. Tror inte det var den som var anledningen. Troligtvis var det prolaktinhämmarmedicinen som var anledningen till håravfallet. Nu har jag bytt prolaktinhämmare till Norprolac istället, om det intresserar någon...

Det som är mina bryderier då det gäller DHEA är att jag började äta DHEA i maj 2012 första gången. I februari och maj gjorde vi IVF med återinsättande av ett fint embryo var gång. Efter jag har börjat äta DHEA så har mina embryon betett sig märkligt måste jag säga. I augusti fyra månader efter DHEAstarten så blev ägget väldigt sent befruktat. Så sent att ingen trodde det skulle bli befruktat. Läkaren var mäkta förvånad. Det blev dock ett fint embryo tillslut som inte tog sig. I november gjorde vi vårt sista IVF-försök och då blev äggen inte alls bra. Det ena delade sig för fort och den andra blev inte befruktad. Allt detta skedde efter att jag börjat äta DHEA.

De flesta som blivit gravida naturligt med hjälp av DHEA blir det efter ca 7 mån. Det finns undantag med... det finns de som ätit det i fem månader och sedan gjort ett uppehåll och efter tre månader har de blivit gravida. Ungefär 50% av dem som intar DHEA får ingen effekt av det alls enligt studier. Men skulle DHEA kunna göra äggen sämre, alltså har motsatt effekt? Det är väl inte så troligt, hoppas jag. Jag blev gravid när jag var 39 naturligt helt utan några tillsatser, men att bli gravid vid 42 års ålder naturligt är mycket svårare. Då kanske det behöver lite tillsatser?

Ladybond, jag vet vad du kommer svara... att det inte behövs. Jag provar detta nu så får vi se - två månader kvar, sen är det dags för Äggdonation. Det är därför det känns så himla svårt. Det är två månader kvar till Äggdonationsdags. Vad ska jag göra och vad ska jag inte göra för att öka mina chanser till att bli gravid?

Yin och Yang i menscykeln

Med den dyra pepparkaksburken (kostade 94 kr!!) i den ena handen och tigerbalsamburken i den andra tar jag en stunds andhämtning vid köksbordet. Masserar sakta in balsam över den onda muskeln i högerarmen. Doften sprider sig och blandar sig behagligt med pepparkakssmaken. Pimplar vidare på mitt koffeinfria kaffe och funderar över dagens olika inslag. På datorskärmen finns pappas bouppteckning. Inget har fortfarande hänt med den så kallade arvstvisten jag låtit mig dras in i. När man ser på det så här i efterhand så hade vi kanske kunnat avslutat den när bouppteckningen tecknades men vi tyckte att det fanns felaktigheter i den. Det fanns det också. Nu ska vi dra det så långt att Tingsrätten ska blandas in. Vi får se hur det går.

Besöket hos akupunktören igår (skrev först akutpunktören, kanske just det jag behöver en akutpunktör eller... kanske inte...), besöket var i alla fall mycket givande. Hon satte nålar för att öka på Yang i follikelfasen och nålar för att öka på energin hos mig och tro det eller ej, men när jag kom hem så kände jag mig inte fullt så utmattad som jag brukar. Under tiden jag var där så hände det något. Det gjorde det. Hon frågade mig om jag kände mig piggare då hon hörde att min röst förändrades. Min röst blev klarare, det hörde jag med.

Jag är fortfarande så trött att jag vill gråta emellanåt och vid vissa lägen så åker stressnivån så högt att jag vill skrika. Men tänk om några besök hos akupunktören skulle kunna göra att jag mår bättre!! Jag har börjat ta Vitex Agnus Castus också (Munkpeppar) som ska hjälpa till att stabilisera hormonerna.

Idag har jag varit till arbetsförmedlingen. Detta kära gamla ställe. Det framstod nästan surrealistiskt att vara där. "Kepsen i handen"känslan infann sig och en känsla av overklighet. Som att jag var ditmålad bara för att testa något annorlunda. Men vet ni, det gick över förväntan att vara där! Inskrivningshandläggaren ställde lite frågor, hade mycket bra förståelse för min situation och jag räckte över min affärsplan som hon skulle vidarebefordra till den som har hand om stöd för start av företag och nu kan jag bara hoppas att vi ska få lite medvind vad gäller det. Tänk vad bra det skulle vara om jag fick starta-eget-bidrag. Då kunde jag få ägna mig åt att starta upp verksamheten i lugn och ro utan att känna sån press att behöva ge mig iväg och jobba som sjuksköterska så fort någon kallar.

Vi har nämligen sökt bidrag från Sparbanksstiftelsen här i Söderhamn tre gånger nu, men fått avslag trots att jag anser det är mycket bra projekt jag sökt för. Problemet är att man inte får någon motivering när man får avslaget så jag vet inte vad jag skulle kunnat göra bättre heller...Kanske har det med att göra att vi inte har Swedbank som bank. De ville inte ha med oss att göra heller. De vågade inte satsa på oss. Synd för dem.