okej

Så här blev det. Jag rasade ihop i morse igen. Efter att ha flyttat och flackat runt. Lämnade Stjärnsund i går på grund av att jag blev allergisk bl.a. mot deras katter, men det fanns fler skäl som jag inte går in på här. Åker hem till en annan fin vän som har tre katter!! Känner på kvällen att jag får svårt att andas, luftrören blir påverkade förstås. Tar antihistamin. Tar lugnande för att kunna sova och vaknar alltså idag med en känsla att jag är ett litet barn som blivit utslängd i en snödriva. Ångesten bränner inom mig. Alla föreställningar om vem jag är och vad jag ville vara rämnar, vill också att föreställningarna ska dö. Jag är så förbannat trött på föreställningarna.

Åsa följer med mig in till stan för att besöka psykjouren. Det visar sig att vi ska få vänta i två timmar. Då bestämmer vi oss för att åka upp till Södertulls hälsocentral för att lista mig där. Jag har en föreställning att det är svårt att få kontakt med psykosocial teamet men när jag kliver in där så träffar en distriktssköterska som är en f.d. skolkamrat till mig, hon bara dyker upp där precis när vi kliver in på hälsocentral. Hon ska säga till psykosociala teamet att kontakta mig. Jag fattar inte det är sant! Trodde det var flera års väntetid att få kontakt med dem. Hon ber mig också att lyssna på de råd jag får av läkaren och tillåta mig vara patient och inte sjuksköterska nu. Tack Malin!

Väl hos läkaren så berättar jag allt, vad jag gjort. Jag har försökt göra allt jag kan och det värsta är ju att jag dömer mig så hårt. Men jag har gjort det jag behövt och det finns inget rätt eller fel. Men nu handlar det om att överleva denna krisen och då följer jag rådet att äta SSRI och ta lugnande för ångesten. Det är min livboj just nu. Jag har gjort en resa runt, min kropp ville en sak, men nu måste mitt förnuft också vara med.

Jag är allergisk och vet inte hur jag ska tackla det. Jag är välkommen att bo här hos Åsa men som sagt de tre katterna.... Jag har späntat ved nu och det brinner i spisen. Ett steg i taget.

Tack Åsa för ditt fina stöd idag! Tack Lisa och Fredrik för att jag fick bo hos er och för ert fina välkomnande!

6 kommentarer:

  1. Det är vansinnigt att man alls ska behöva vänta för att få hjälp! Jag blir så arg när jag tänker på det, men sedan blir jag glad igen över att du har människor omkring dig som stöttar och hjälper. Som jag sa: någon att hålla i handen när du balanserar på lina. Det är ett aber med allergi, det vet jag genom egen erfarenhet. Hoppas du hittar en lösning. Hade vi haft plats så... men du är alltid välkommen på kortare besök!

    Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Anne, vad bra att du mötte din f.d. skolkamrat Malin på hälsocentralen. Det fanns alltså en mening med att det var så lång kö på psykjouren, så att du hamnade i rätt, kanske till och med bättre, händer istället.
    Jag reagerar på att du skriver att du vaknar upp med en känsla av att du är ett litet barn som blivit utslängd i en snödriva. Förlåt min rättframma fråga, men har du prövat psykoanalys?
    Varm kram!

    SvaraRadera
  3. Ingen fara med rättfram fråga. Det är bara befriande. Jag träffade Malin på hälsocentralen, skrev in mig där men åkte sen psykjouren och fick tala med en AT-läkare. Var lite otydligt med det i min blogg. Nu har jag möjlighet att få komma i kontakt med stödpersoner och få en kontakt med läkare. Jag är egentligen inte deprimerad så värst, så jag tror inte riktigt på ssri ändå... men sobril är en välsignelse mot ångest. Jag måste få vila ibland. Kan inte jobba hela tiden med mina känslor. Nja, har inte provat psykoanalys i dess rätta bemärkelse, men gick till en kvinna som är psykoanalyter och terapeut. Det var så mycket kaos i mitt liv då så vi kom aldrig ned till bebisen i snödrivan. Jag vet mycket idag vad det handlar om. Jag var väldigt övergiven som barn, känslomässigt.

    Tack Helena för din omtanke och det är helt rätt att jag behöver stöd när jag balanserar. Jag tar allt stöd jag kan få nu!
    Kram till er båda!

    SvaraRadera
  4. hej kära anne,

    det gör lite ont att läsa om ditt dåliga. jag tänker på dig varje dag. kram vickan.

    SvaraRadera
  5. en liten tanke bara...jag åt själv ssri i många många år och mådde egentligen inte bättre..fick fortfarande grymma depressioner..därefter fick jag en ny medicin som innehöll både ssri och nonadrenalin. Cymbalta heter den. I kombination med terapi har det hjälpt mig otroligt mycket. Och akta dig för sobril....Skickar stor målitebättrekram!! Anna

    SvaraRadera
  6. Hej Anne.
    Åh vad jag önskar att du ska få en läkarkontakt som du kan känna förtroende för och som hjälper dig att hitta fram till en medicinering som funkar för dig. Det är jätteviktigt detta att depression är en sjukdom som rubbar hela det fysiologiska systemet. Jag tänker på det som tex epilepsi; att det är jätteviktigt hur man tar hand om sig själv; sömn, inte för mycket stress osv men att man kan ha en form av sjukdomen som gör att man måste ta medicin också. Eller diabetes; livsföringen viktig men vissa former kräver medicinering. Snälla, ge inte upp, se till att få hjälp med en bra medicin som hjälper. Jag tycker du är urstark som kämpar så och promenerar, gråter, försöker ta dig ut ur dig själv. Men ta hjälp att återställa hjärnans kemiska balans, så kommer allt detta du gör att få så mycket bättre effekt. Efter att ha satt ut SSRI på egen hand och därefter drabbats av en stor psykosocial påfrestning hamnade jag i en krtvarig psykos som det tagit tid att läka från. Jag menar inte att detta kommer att hända dig, bara att du ska tillåta dig att ta emot den hjälp som finns. Om man blivit av med sitt ben är det förstås jätteviktigt att träna och envisas för att få livet att funka igen. Men man kommer lyckas bättre om man accepterar en protes och med den som grund tränar upp sig till en välfungerande nivå igen. Jättekram till dig, kämpande Anne!

    SvaraRadera