Be om det jag vill ha VS inse sina begränsningar

Idag har det varit en knepig dag. Vaknade i morse och hade armar så tunga som bly. Just armarna var det, som om de inte ville göra något. Jag har fått tvinga mig till det mesta idag men tacksam för att jag under kvällen gick en lång promenad och njöt av att bara gå och gå. Det var bra att jag fixade det idag!

Senare på kvällen fick jag en ljus idé angående mitt boende! Jag kom på att jag skulle kunna bo i en husvagn ett tag eftersom jag inte vet var jag ska bo, det visade sig kanske inte heller vara en sån bra lösning... jag förstår ju det själv sen när jag tänker efter... ska jag sitta där i en husvagn, kanske kallt och jäkligt och sörja - Nej, det var väl bara en idé som alla andra, en stunds flykt från nuet.

Jag har också varit fundersam idag över mina tolkningar. Får lätt för mig saker att jag tror att andra tänker saker om mig... hm.. En vän sa att hon skulle ringa men gjorde inte det och sånt kan verkligen få mig ur spel just nu, samtidigt som jag vet att jag inte kan kräva att mina vänner ska vara standby hela tiden. Det blev även förvecklingar i mitt huvud med en annan vän, då jag fått för mig att hon inte orkar med mig just nu. Observera att det mesta skett i mitt huvud, men det är klart säger någon att den ska ringa så förväntar man sig ju att den ska ringa eller hur?

Sen har jag funderat mycket på det här med att be om det man vill ha VS inse sina begränsningar. Det enda som händer när man inte inser sina begränsningar är att man går och grämer sig och inte accepterar nuet och då åtgärdar man absolut ingenting!

De här enkla lösningarna som presenteras i viss litteratur att du kan be om allt du vill ha så kommer universum att ge dig det... ja. Jag har försökt göra det, tro mig, men nu har jag kommit fram till att så länge inte det inre barnet fått det den behöver så kommer aldrig mitt vuxna jag att i verkligheten kunna se klart och åtskilja vad jag behöver och ta beslut utifrån det. Alltså är det bara att jobba vidare med det inre barnet.