Tillbaka igen

Jaha, då var jag åter tillbaka där igen. Kravlandes på botten, skrikandes i kampen om att vinna något. Nej, just ja, det är ju inte vinna ett krig som jag ska, det är leva ett liv. Men hur i sjutton ska jag göra det när det inte finns något skyddsnät?

Att vara inne i en sån här process som jag befinner mig i kräver mycket tålamod och sen skulle det bästa vara om jag hade ett visir och en sköld med att skydda mig med när fällorna slängs ut mot mig, så att jag inte låter mig dras in i fälltrådarnas garn och blir förhäxad. Det är nämligen så att jag blir som förhäxad av kampen av att bli sedd och vilken fruktansvärd ilska det finns i detta. Ilskan är berättigad om vi inte kan nå de mål vi förespeglad oss att nå. Jag för ett krig mot mig själv säger förståsigpåare - Nej, säger jag , jag har inget krig mot mig själv. Jag har en förtvivlad kamp att hitta en nyckel där jag lär mig att ta hand om mig själv och därför behöver jag ett extra skydd och lite mer förståelse från min omgivning. Men här i detta hus jag befinner mig nu får jag inte det överhuvudtaget. Jag blir den där hunden som går och fixar saker och försöker göra mig till. Jag blir den som säger förlåt och räcker fram handen men jag får bara en kall hand tillbaka. Andra har rätt att säga precis vad de vill till mig men jag har ingen rätt!

Det måste ha att göra med att jag är lillasyster och storasystrar har ju alltid rätt, eller hur?

2 kommentarer:

  1. Hej Anne,
    Läser ditt inlägg och ser att du kämpar. Jag tänker på dig och hoppas att du finner lugnet - nyckeln - som du skriver om och eftersträvar. Att skriva av sig är viktigt. Fortsätt med det!
    Kram,
    Jenny

    SvaraRadera
  2. Glöm inte vad jag skrev om att man alltid kan flytta. I riktigt akuta situationer finns det alltid lösningar. Kom ihåg att det finns människor som gärna drar i trådar för din skull - inte för att du ska vara marionetten som nu, utan för att underlätta för världen och livet att ta hand om dig.
    Kram/H

    SvaraRadera