Omtanke

Omtanke om sig själv utan att det blir till sin motsats – till prestation, tvång, skam m.m. läser jag på Ann Lagströms blogg. Jag tänker att utifrån ett sjuksköterskeperspektiv så är omtanke, omsorg och omvårdnad tätt sammanknippat med varandra. Mot mig själv är jag hård och har fått arbeta länge med att ha en gnutta omsorg mot mig själv. Som sjuksköterska agerar jag helt annorlunda. Tänk att när du läser till sjuksköterska så läser man ett vetenskapligt ämne som heter omvårdnad! Och ändå tänker jag att många sjuksköterskor inkl. mig själv inte tar hand om sig själva, vi får lära oss på utbildningen att ta hand om andra men kursen om konsten att ta hand om sig själv ingår inte.

Omtanke är att verkligen lyssna på patienten, det gäller att inte forcera och istället låta vara där personen verkligen befinner sig. Omsorgen blir sedan att ge patienten det den ger uttryck för att behöva, varken mer eller mindre. Ger jag för mycket kan det bli kvävande och krävande och ger jag för lite så kan personen uppleva att jag inte lyssnat på denne. Det är ju samma gällande dig själv, lyssna och ge det till dig själv som du i stunden behöver. Det är därför jag har svårt att anmäla mig till en kvällsaktivitet som är återkommande en kväll i veckan. Det kan vara så att den kvällen tanken är att jag ska gå på t.ex. yoga så behöver jag göra något helt annat. Men när jag skriver detta så rimmar det inte riktigt heller, då jag vet att jag har många motstånd inom mig och vissa saker som man gör återkommande kan var väldigt bra för kropp och själ.

Någonstans måste kraven sänkas skriver Ann Lagström. För min del handlar det mycket om att jag lägger energi på fel saker och under tiden jag utövar det som tar energi så ger jag mig ständiga kommentarer om att sen, sen ska jag läsa den där boken, sen ska jag gå till gymmet osv. det blir krav som säger åt mig att jag ska göra något annat än just det jag gör.

2 kommentarer:

  1. Det där är en svår balansgång, och jag brottas själv med den. Jag misstänker att många kan känna igen sig i det resonemang du har. Omsorg om sig själv betyder för mig många olika saker - omsorg kan handla lika mycket om att vara hård och disciplinerad för att det är bra för en, som att ge sig själv lite svängrum när man tappar balansen och blir för hård mot sig själv. Jag har också min återkommande "kvällskurs" i form av karateträning, och f n har jag inte varit där på nästan två veckor. Orsakerna är flera - jag har fått för mycket att göra, jag har varit förkyld, eller en kompis ringer och vill ta en öl. Det är lätt att börja tänka "Äsch, nu har jag tappat greppet om det här, jag är så förbaskat slö, lika bra att jag slutar träna". Men jag vet hur lätt jag hårddrar slutsatser av vad som hänt. I stället för att helt enkelt återta kontrollen och fortsätta träna. Avbrottet betyder ingenting egentligen. Men så där är det. Det går upp och ner. Ibland behöver man ryta till åt sig själv, och ibland behöver man vara lite snäll mot sig själv och tillåta ett och annat snedtramp. Utan att få det att betyda nåt om en själv. I bland undrar jag om inte de där underliga, kategoriska slutsatserna man drar om sig själv, är vad som starkast styr ens beteende och självkänsla? "Jag är helt hopplös... Nej, det är jag ju inte. Lägg av. Varför säger jag så om mig själv?..."

    SvaraRadera
  2. Tack Anders för din engagerade kommentar! Jag tror mycket på det du skriver sist, att det är slutsatserna som så lätt gör att vår självkänsla blir vilsen. Det är dömandet om just det vi gör och just det inte gjorde som styr hur vi sedan mår.

    SvaraRadera