långsamt


Jag har kommit att röra mig långsamt, det har sina olika skäl...

Så börjar en sång av Lisa Nilsson.

Vidare fortsätter den: "Benen känns inte lätta, lusten finns inte där".

Det säger allt om var jag befinner mig just nu. Jag har varit där så många gånger förr. Studier visar ju också tyvärr, att har man en gång varit deprimerad så är det lättare att bli det igen.

Idag har det nästan gått 2 1/2 vecka utan att jag ätit gluten, laktos, socker, druckit kaffe eller alkohol. Jag har också druckit mitt näringstillskott morgon och kväll samt stoppat i mig vitaminer och stärkande medicin bland annat för binjurarna. Igår fuskade jag dock lite genom att äta lite mozarella på den glutenfria pizzan jag bakade. Tyvärr kan jag inte rekommendera det glutenfria mjölet jag använde då det gjorde att degen smakade höbal. Konsistensen på pizzan blev också aningen suspekt. Ingredienserna uppe på var desto godare, lufttorkad salami, oliver, pesto, ruccola och god tomatsås.

Men åter till ämnet för dagen: depression. Det som gör mig tung är helt uppenbart och det har varit så i hela mitt liv. Det är alla konflikter jag har inombords som gör mig så tung. Konflikter kring vad jag ska göra, blir det bra om jag gör på det ena eller andra sättet? Var ska jag bo? Hur ska jag få in mer glädje i livet? Hur ska jag börja? Med vad ska jag jobba?

Det är det där med mitt yrke som blivit så tokigt. Jag har utbildat mig till något som jag inte trivs med. Jag kan inte identifiera mig med en yrkesroll som sjuksköterska. Men vad kan jag identifiera mig som då? I nuläget får jag börja leta efter något jobb som gör mins åverkan på min själ och sedan sakta men säkert hitta det som är min innersta önskan.

Jag arbetar nu på att vara tydlig mot min arbetsgivare att jag söker andra jobb och jag söker andra jobb men oroar mig en del ändå för att jag ändå inte kommer trivas på det nya stället och då gäller det att öppna en bakdörr på det nya stället så att inte jag inte hamnar i baklås. Det är detta att hela tiden förhålla sig till allt och alla hela tiden som naturligt också gör mig tung.

Inom Dialektisk Beteende Terapi (DBT) talar man om begreppet Wise Mind. Wise Mind är det tillstånd/beslut där den känslomässiga delen i dig och den förnuftsmässiga delen överlappar varandra. Ett Wise Mind beslut består av både känsla och förnuft. Båda delarna tas hänsyn till i beslutet. Det går att läsa mer om Wise Mind här.

Dagens Wise Mind beslut för mig är:
Ett beslut att inte älta och försöka problemlösa, för ältandet leder nämligen mig ingen vart. Mitt fokus ska istället ligga på nuet och utveckla mina färdigheter att vara i nuet. Det kommer leda till att jag mår bättre. Jag ska eftersträva att införa positiva inslag i mitt liv och lyssna till vad jag behöver. På längre sikt kommer jag kunna ta beslut som för mig närmare min inre önskan.

7 kommentarer:

  1. Anne, kan det vara så att du inte vågar släppa fram och vara ärlig mot dig själv om vad din innersta önskan är? Eller vet du helt enkelt inte? Det kan ju vara nog så svårt ibland att vara ärlig - särskilt mot sig själv. Konstigt nog...

    Tack för Dagens Wise Mind! Det rådet tar jag med mig.

    Kram!

    Ps. Jag tror du skulle gilla Ebba Forsbergs tolkning av Cohen. Skivan växer. Fjärde gången jag spelar den i kväll.

    SvaraRadera
  2. Tack Jenny, jag har redan hämtat den på spotify. Jag betalar 99 kr så jag har premium. Det känns härligt att kunna ta del av musik så snabbt, som nu när jag fick ett tips från dig och vips så har jag den själv i högtalarna. Ja, något är det som blockerar mig. Jag tror ibland att jag hittat min linje men sen tvivlar jag så starkt igen att jag blir helt slut. Jag jobbar på det, ska träffa olika människor som kanske får mig att ta mig själv på det allvar jag behöver!

    SvaraRadera
  3. Det låter klokt! Det är viktigt att man tar sig själv på allvar, för hur ska någon annan kunna göra det annars? Det är jobbigt i uppförsbacke, jag vet. Men look within, Anne. Du kommer att hitta rätt väg - Din väg - var så säker.

    Hoppas du njuter av Ebba Forsbergs tolkning av Cohen. Först var "Dansa mej till kärleken" min favorit, men det växlar fort. Nu mår jag bra av att lyssna på "Det här är inget sätt att säga adjö" och "Vem genom eld". Skivan växer...

    SvaraRadera
  4. Det är lätt att säga "Gå på Din magkänsla", för visst vill man det. Tyvärr är det inte alltid det enklaste, det är så många komponenter som ska stämma. Men i slutänden är det nog ändå det som är det bästa.

    Älskar den sången med Lisa Nilsson, relaterade mycket till den själv när jag mådde dåligt och gick i KBT för några år sedan. Wise Mind var ett nytt begrepp i mina öron, men låter som ett klok synsätt.

    Tack för att Du följer min blogg, det värmer. Du undrade om jag bor vid havet och jag kan bara instämma i att jag gör det. Jag bor i Norrtälje och ser havet från mitt lägenhetsfönster och skogen på andra sidan. Kan inte annat än njuta av detta och har svårt att tänka mig att bo någon annanstans, men man vet aldrig.

    Hoppas du hittar Din väg!
    Kram

    SvaraRadera
  5. Jag känner så väl igen det du skriver Anne!

    Det handlar om att VÅGA tror jag! Gå utanför det invanda mönstren som hela vårt samhället likt ett spindelväv vävts samman med. Hur tusan ska man våga tänka i nya banor när allt "udda" dvs det som skiljer från "normen" bestraffas på olika sätt. Men har vi något val?

    Livet är här och nu. Går inte i repris. Jag har många gånger fått inse att det är klokt när tvivel och mörker vill komma att ge! När man engagerar sig i andra människor på ett djupare plan så brukar mycket i våra egna liv läggas tillrätta. Att navelskåda har aldrig hjälpt mig, men när jag börjat att gå så har lösningar kommit i min väg...

    Likadant med kärleken. En man sade en gång till mig när jag satt på tåget och hade en skjorta som var knäppt ända upp och såg allt annat än tillgänglig ut. "-Du har inte funderat på att låsa in dig i garderoben & slänga nyckeln också".:D. Först blev jag arg, men förstod vad han menade. Ibland tror jag vi tänker sönder oss själva. Våra hjärnor är otroliga, javisst. Men vi kan inte tänka ut vår framtid, vi måste leva den!

    Kram

    /Maria

    SvaraRadera
  6. Oj, precis hittat hit och här kände jag mig hemma direkt!

    SvaraRadera
  7. Hej Anne utan E! Följer dig i din kamp och tycker du är modig och klok. Känner igen mycket, har många år bakom mig av "hanterande", alltså när all energi går åt till att med hjälp av olika strategier hantera livet för att inte säcka ihop SAMTIDIGT som det har funnits så mycket glädje. För några månader sedan förändrades mitt liv när jag började med humörstabiliserande medicin mot återkommande depressioner. Plötsligt är det blytunga borta, utan att jag på minsta vis känner mig drogad eller personlighetsförändrad. Har medicinerat med SSRI tidigare och det har väl hållit mig på en fungerande nivå, men livet var fortfarande en kamp mot det blytunga. Det där rent fysiska att faktiskt inte orka resa sig ur en stol, att inte förstå hur man ska orka stå tillräckligt länge för att kunna laga mat ... Det är borta nu. För mig är det faktiskt ett mirakel att det finns medicin som gör att jag kan stiga fram ur sjukdomen, skaka den av mig och få bekräftat att den inte är jag. Jag är inte depressiv, tung och trög till min personlighet, men jag har fått kämpa mot just detta i många år. Jag vet att det här låter nästan skrämmande nyfrälst och jag menar inte att medicin nödvändigtvis skulle vara den rätta vägen för dig. Jag vet ju heller ingenting alls om vad din tyngd och nedstämdhet beror på. Men för mig var det en otrolig lättnad när jag för ett år sedan till slut tog itu med att få diagnos (bipolär sjukdom)och för några månader sedan gick med på att prova lamotrigin. Äntligen orkar jag vara den jag hela tiden vetat att jag är, under all tyngd. Självklart blir jag fortfarande trött, deppad, arg. Men det känns att det är på ett "normalt" sätt. Blytyngden är borta, jag kan andas utan kamp.

    Ville bara berätta detta, därför att man ibland kan få för sig att om man bara var bättre på att hantera livet/sig själv/jobbet så skulle man inte må så dåligt. Men när man har provat allt, hanterat, hanterat, hanterat ... och tillvaron fortsätter att vara en ständig kamp, då kanske man måste överväga att problemet inte ligger i hur man hanterar sin tillvaro utan i något annat. (Men jag tror absolut på terapi/stödsamtal och tycker DBT är jättebra.)

    Det blev mycket om mig, som du inte känner. Jag brukar inte lämna ut mig så på nätet,även om det inte är någon hemlighet för min omgivning att jag har bipolär sjukdom. Men jag tänkte att det kanske kan hjälpa på något sätt. Jag vet inte riktigt hur, men det var ändå en känsla jag fick.

    Heja dig i din kamp!
    Nadja (MammaMu på Twitter)

    SvaraRadera