Brant kant

Under många år har jag försökt att utveckla mig själv och skaffa mig verktyg att hantera känslor och tankar. När jag säger hantera så handlar det om känslor som är så starka så att jag inte har vetat hur jag ska ta hand om de på bästa sätt. Det är en konst, anser jag att kunna ta hand om sina reaktioner inombords och ta ansvar för sig själv i relationer till andra. Idag har jag funderat på vad jag lärt mig och idag tänker jag att det fortfarande finns mycket kvar att lära. Jag är inte positiv, jag tycker inte det handlar om att vara det. Att tänka positivt är inte en metod som blir bra för mig men däremot tror jag att jag inte jobbar tillräckligt med det som sker i mig i stunden.

Jag tänker att det ska finnas någon annan där ute som ska sätta verktygen i min hand så att jag kan ta mig ur svåra situationer och hantera svåra känslor och tankar som dyker upp. Jag tror att jag ska hitta verktygen någon annanstans än just där jag är och att tänka positivt i det läget tror jag inte för det hela framåt men däremot att arbeta med accepterandet men jag ville inte det idag, jag ville bara bort från de hemska tankarna som sa att jag förstört. Tankarna kom genom mig med ilande kraft. De borrade sig in och den nedåtgående kraften blev oemotståndlig. Hur ska jag förklara?

Jag står vid en brant, det kan jämföras med det, och istället för att vända om vid brantens kant och gå iväg någonstans där det är tryggt, varmt och mindre blåsigt så kastar jag mig i stället ut för denna brant och jag vet var det kommer sluta. Det vet jag innan men ändå, ändå gör jag det. Kastandes ut för branten, landandes hårt och sedan traskandes runt i lera som är där nere i träsket som jag landar handlöst i. Jag är så medveten om hela processen, ändå kan jag inte hindra den. Jag låter den ta över och jag följer med, hela tiden analyserandes och ropande på hjälp faktiskt. Jag ropar på hjälp men vet att den enda som kan hjälpa mig är jag själv, svaret blir entydigt om och om igen: "kasta dig inte ut för branten".

1 kommentar:

  1. Jag tror snarare att verktygen med nödvändighet måste vara just där du själv är. Ingen annan kan ha dem, för de finns inom dig.

    Du måste bara hitta dem så att du kan plocka fram dem.

    SvaraRadera