V4:or och John Silver utan filter

Kvällen är räddad. Efter att ha jobbat 13,5 timme i sträck i mina jympaskor som inte verkar kunna andas trots att Nike gör reklam för det, så har mina fötter samma känsla som när man har raggsockor på sig. Enda problemet med de här sockorna är att man inte kan ta av sig dem. De innehåller dessutom mohairgarn som kilar in sig mellan tårna på ett retsamt sätt.

Lördagkväll i Tromsdalen och akkurat är det i Tromsö jag är. Bilarna är fortfarande av märket saab V4 och folk röker som de aldrig förr hört talas om någon antirök kampanj. Ja, det röks i Sverige också jag vet, det gör det. Men de flesta bilarna här är övervintrade från 70-talet och katalysator och blyfri bensin får man leta efter. Nedanför mitt fönster strömmar v4:orna förbi med högljudda avgasrör. Mestadels svensk sjukvårdspersonal står på rad utanför och röker och blandar sig med gästerna som är inhysta för bröllopsfest i huset där bemanningsföretagen hyr sina rum för vår räkning. Snart ska jag sova (det kanske inte är så konstigt att jag inte kan varva ned).

För att återgå till temat för den här bloggen: internet och tomhet, så har jag gjort en gruvlig insikt de senaste dagarna. Jag har kommit fram till att jag lider av begynnande hjärnstress. Nu finns det fortfarande mycket kvar att utforska i detta ämne men en hel del har man kommit fram till vad gäller hjärnan och hur vår hjärna blir påverkad av långvarig stress och press. Jag upplever att jag så gott som ständigt befinner mig i ett fäkta eller fly tillstånd. Antingen fäktar jag vilt för att slå bort det som jag inte vill ta del av eller så flyr jag genom att hysteriskt surfa runt likt en fjäril som flyger från blomma till blomma. Fjärilen har i alla fall ett mål, sen tror jag inte att den ter sig så hysterisk egentligen, hur nu hysteri yttrar sig. Varför har jag då denna kritiska inställning till mig själv och internetande? Någon sa i ett radioprogram, att han upptäckt att han inte läst en skönlitterär bok på ett helt år sen Facebook och Twitter kom till världen på allvar. Han upplevde en intuitiv ledsenhet över detta faktum men ansåg ändå att han inte skulle skuldbelägga sig själv för detta. Jag ska inte heller skuldbelägga mig själv, men inser att frågorna måste ställas för att jag ska kunna gå vidare.

Vad är det egentligen som är viktigt här i livet? Jag tror att en del av det viktiga för min del handlar om att varva ned. Det tar ett tag och varva ned och jag försöker träna mig på det, även om jag måste göra allt annat än varva ned här i Tromsö där jag befinner mig för att endast jobba så mycket som möjligt. Jag försöker träna mig på att vara som en padda. En padda liksom bara brer ut sig och stirrar rakt fram som på en fläck tills den kommer till en horisontell blick och sen är den bara en padda med hela sin paddekropp. Titta bara på paddan längst ned på min bloggsida. Studera gärna fler paddor och kommentera till mig sedan vad ni kommit fram till.

2 kommentarer:

  1. Jag studerar en skäggagam...ett reptildjur som breder ut hela sin kropp på de solvarma stenarna...och vilar :-)

    Kom också tänka på en dikt jag har skrivit....tänkte jag skulle skicka den till dig här som en kommentar!

    Kram

    Andrum
    Snurras ner
    ner och in
    in i rum
    rum för frid

    Ser all tid
    som jag sprungit runt
    rastlöst letandes
    kärlek och krig

    Vill nu sitta
    i mitt rum
    känna värmen
    sprida lugn

    Låta isen smälta
    mig mjuk inuti
    och utan kamp
    se det enkla
    i att vara fri

    SvaraRadera
  2. Ær det månne Liv som skrivit den dikten eller någon annan ordkonstnær?

    SvaraRadera