Elakingen

Talade med en kvinna på mitt tillfälliga jobb här i Norge. Hon berättade om sin man som gick en plötslig död till mötes för tre år sedan. Kvinnan skulle bara gå ut i köket och skära upp lite apelsinklyftor åt honom, då han lagt sig i sängen för han känt sig lite frusen. När hon kom tillbaka, tilltalade honom och sa varsågod, så var han helt medvetslös. Det enda som fortfarande fungerade var hjärtat. Resten av kroppen var helt förlamad.

Kvinnan fortsatte att berätta om sin man och hur fantastiskt många människor som hade hört av sig efter mannens tragiska bortgång. Han hade haft så otroligt många vänner och bekanta! För att inte tala om begravningen. Kyrkan var överfull med människor som talade så gott om mannen. Ingen hade ett ont ord att säga om honom. Kvinnan själv höll fullständigt med. Han var verkligen gudomlig. Varje dag så skjutsade han och hämtade henne från hennes jobb. Alltid stod han där troget trots att hon påpekade att hon faktiskt kunde ta bussen så menade han att han ändå inte hade något annat att göra (han var förtidspensionär). När hon hade väninnor på besök i deras hem, så lagade han maten och serverade så att det var som att de var på restaurang. Han var en en generös, ödmjuk och mycket snäll människa.

När jag tänker på det hon berättade så kan jag inte låta bli att fundera över vilka som skulle komma på min begravning.. haha... jag måste småle lite, jag vet att det kan bli lite patetiskt detta. Det handlar om att jag funderar över snällhet. Jag tror inte att någon skulle beskriva mig som en så fantastisk och god människa efter min död. Jag tror inte människor helt onyanserat skulle kalla mig fantastisk och jag är inte en sån heller som folk flockas kring i stora klungor, på grund av min oerhörda godhet och kärleksfulla utstrålning.

Jag har mycket skuldkänslor, för jag tror att jag är elak och ganska barnslig. Jag funderat mycket på Kristian Luuks sommarprogram där han berättade om att han fått reda på av sin terapeut att det var helt okej att bli lite arg utan att det för den skull blir en katastrof. Han testade till och med på sin arma familj, men de avblåste visst projektet efter några timmar. Jag tror inte jag skulle kunna bli arg utan att känna skuldkänslor. När jag blir arg så skriker samtidigt en mycket sträng röst inom mig att det där borde du inte sagt eller gjort för det är barnsligt. USCH vad barnslig du är Anne. Sluta genast, sluta!

Jag tror att jag ska läsa: Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn för att fortsätta undersöka detta fenomen med snällhet.