Blickväxlande samtal

Anledningen till att jag dragit ut på detta att blogga är att jag länge egentligen längtat efter fler blickväxlande samtal. Blickväxlande samtal är samtal och möten i det verkliga livet där jag får se den andras ögon. Jag har i min längtan efter nya möten och iver att möta nya människor och hitta tillhörighet och sammanhang/nätverk dragits in i både Facebookvärlden och twittervärlden, men upplevt att jag mer och mer kommit ifrån de verkliga mötena i det verkliga livet.

Vi utropar allt via internet, utrop där vi försöker få kontakt med vår omvärld. Twitterkvitter ska vara ett verktyg att hålla kontakt med vänner och familj. Till skillnad mot Facebook så ska Twitter vara ännu snabbare och enklare att få korta ögonblickshandlingar och tankar ur någon annans värld. Du kvittrar till där du är på väg antingen i bilen, på bussen eller när du ska ge dig av eller så kvittrar du till när du tänker något särskilt, något speciellt som du tänker att kanske någon annan också skulle kunna bli intresserad av.

Så varför bloggar jag? Jag har nämligen genom Facebook, kommit långt bort från det som är jag i jakten på att bli jag i möten och kontakt med andra. Facebook och Twitter har slukat min tid och jag har valt att flera gånger låtit mig slukas. Detta på grund av att jag inte har kunnat se att jag ska göra något annat vettigt eller kreativt. Trots att jag vet att jag för 10 år sedan innan internet fanns skapade musik, skrev massor poesi, skrev dagbok för hand. Jag läste mycket mer än vad jag gör idag. Jag har med åren blivit mer och mer tom tycker jag. Tom inombords av alla tomma utrop. Sociala medierna har tagit över mitt liv.

Jag bloggar för att jag inte längre skriver dagbok och jag vill hitta tillbaka till det spontana skrivandet. Jag bloggar för att jag vill utgå ifrån där jag är, för att igen hitta tillbaka till ett flöde i skrivandet. Ett skrivande där jag utforskar mig själv och min omvärld.

3 kommentarer:

  1. Vad fint du skriver Anne. Jag skriver fortfarande dagbok, men jag upplever att den är mer gnällig och självömkande än bloggen. Jag är lite förvånad över hur mycket det ger mig att blogga. Kanske vill jag ha mottagare för de tankar jag har? Det har jag fått på bloggen, kloka stimulerande vänner som söker svar på frågor, precis som jag.En slags samhörighet som jag är väldigt glad över. Varma hälsningar/Eva

    SvaraRadera
  2. Tack Eva för din kommentar, jag håller med dig, det blir inte lika självömkande när man bloggar. Jag känner redan hur jag växer av detta. Nu har jag fått en mottagare, du har läst det jag skrivit och det är bara början. Tack och hälsningar från Anne.

    SvaraRadera
  3. Känns spännande och meningsfullt att läsa...inspirerande! Ska bli kul att följa! Kram från Liv

    SvaraRadera