Min fasad - allas fasad

Jag har en fasad. Eller, har jag inte det? Det yttre, mitt leende känns relativt äkta men ändå inte. Inuti brinner det, eller snarare är det en glöd som är på väg att falna. Jag hör mig själv skratta. Jag hör mig själv småkonversera och jag är så nära att brisera. Att falla igenom, läcka, tappa fattningen. Jag säger några ord som på ytan är en vardagskonversation men som i undertexten har en sorg som skriker sig svart. Skulle någon fråga, just då, en fråga som sticker hål på fasaden så skulle jag brista, men jag är egentligen inte rädd för det men det är bara det att det har blivit vardagskänslor för mig och det vet ingen om. Vi är flera som lever bakom fasaden. Det vet vi.

Min bloggvän skriver här om meningsskapande. Jag läser hennes fantastiska text, hennes ord strömmar, flödar och strilar över sidan. Hon sätter känslan och tankarna i fokus så jag alldeles häpnar över hennes uttrycksförmåga. Jag vill gripa tag i texten, föra in den hos mig, leva mig igenom den, låta mig inspireras av den, skriva mer själv och orden vill flöda ur mig och jag vill läsa texten igen och igen och igen och ge henne svar.

Men någonstans märker jag, och jag har tänkt på det ett bra tag nu. Jag har inte så mycket kraft som jag begär av mig själv att ha. Inte så mycket möjlighet att ta till mig texter som jag önskar att jag hade.  Mitt emellan ögonbrynen strax ovan näsroten sitter det så kallade tredje ögat. Precis där sitter ett starkt starkt spänningsfält hos mig. Jag tror det kommer av spänningar i nacken. Men vem, vet, kanske har det med djupare mer undermedvetna strömningar att göra. Det tredje ögat är nämligen fysiologiskt relaterat till hormonkörtlarna och hypofysen! När jag försöker läsa så grumlas synen, det blir fläckar framför ögonen och synskärpan försämras. och jag som vill omfamna texten och analysera som är det som jag faktiskt älskar att göra, nämligen leka med texter och ord och gärna skriva tillbaka, ge ord tillbaka till den som ger mig meningar. Men min analysmotor saknar smörjmedel, den klarar inte längre av att ta sig an texten. Den är för massiv, för stor, svarta bokstäver som gör sig till fläckar på näthinnan.

Jag tänker att jag ska vila. Vila ordentligt. Riktigt riktigt koppla av. D j u p a v s l a p p n i n g. Jag tänker att jag behöver det för att överleva. Jag behöver stänga av bruset. B R U S E T. Jag inser, hur svårt jag har att verkligen göra det och inte bara tänka det. Jag tror att jag låter bli det, för att resultatet kommer inte tillräckligt fort. Det är inte tillräckligt nära för mig att kunna se igen, analysera och ge respons. Effekten dröjer. Liksom barnet som dröjer. Om och om igen. Tanken som inte får förbjudas men som ändå inte får ta över. Känslan likaså. När, när, när, kommer det hända?

Och FC. Den dagen någon kommer säga att vårt kommande levande barn kom till på grund av att Tusse dog och att det var en mening med det, då kommer jag släppa bomben på riktigt.

2 kommentarer:

  1. Man säger sånt för att ansvarsbefria sig.. för att säga sig själv att allt har en mening.. annars skulle allt vara meningslöst?

    Ibland undrar jag varför fler inte tänker innan de säger saker...ibland iallafall...man kan väl tänka ibland..

    kram på dig.. känner igen mig i fasaden..
    fast för mig handlar det om att ta ansvar för omgivningen.. att inte göra det för jobbigt for dom..när man inte fungerar så blir man rädd att de ska dra till slut.. för det har hänt..
    sen blir man så sårbar med..

    jättekram

    SvaraRadera
  2. Åh Anne, äntligen har jag en dator och inte bara telefonen. Jag blir rörd och berörd, både av hur du har det och av att beröra. Någonstans var ju mina ord menade just att röra runt med begrepp (och en del vackra floskler) som kan snurra till det för en när man bara försöker och försöker och försöker resa sig upp. Försöker hitta det ljusa.

    Men ibland får det vara okej att det ljusa är precis vad det är, lite små glimrar här och var. I april förra året när jag kom tillbaka till jobbet var det enda spår av mig jag hittade en svart humor (föreställ dig scenen att din kollega klagar och klagar och klagar på sin hemska natt med sonen, av misstag - det är en medkännande kollega normalt sett - sägs detta med ögonen på mig och tre dagar efter att jag urnsatt min son. Jag varken gråter eller blir arg utan ler snett och föreslår ett byte, för min unge har sovit i eget rum från andra natten och jag vet alltid precis var han är så han är inga bekymmer med egentligen). Till slut bestämde jag att det var nog, att det var okej.

    Försök vara snäll mot dig, kräv inte att du ska kunna slappna av (det fungerar så himla dåligt om man blir stressad över det) eller glädjas eller att det ska bli bättre snart. Försök bara se ögonblicken när det _är_ bra, liksom notera dem. Stressen och oron och ångesten tror jag faktiskt du gör helt rätt när du lite bjuder in dem. Låt dem brusa. Men notera dem inte. De passerar de stunderna. De andra, ljusa, som ibland dyker upp - dem behöver man fästa blicken på lite extra. Även om det bara är de lugna andetagen över the-koppen på morgonen, eller leendet när snönföll in i kragen eller det inre skrattet över främlingen vars min såg så komisk ut när de fick ett ärligt svar på frågan om hur många barn man har ("ett och ett halvt plus en gravsten" gav mig själv mycket glädje i efterhand)

    Käraste käraste. Låt bara saker och ting passera. Du är inte sjuk. Så låt hela sorgen leva sitt liv tills den drar förbi. Och fortsätt på ditt ljusa sätt njuta av ögonblicken som låter dig le.

    SvaraRadera