tag:blogger.com,1999:blog-1765209075731655215.post2847016421967382188..comments2023-05-25T13:42:27.278+02:00Comments on Anne utan e: Min fasad - allas fasadAnonymoushttp://www.blogger.com/profile/10957237449344412813noreply@blogger.comBlogger2125tag:blogger.com,1999:blog-1765209075731655215.post-83289340626495915172012-12-11T23:25:55.304+01:002012-12-11T23:25:55.304+01:00Åh Anne, äntligen har jag en dator och inte bara t...Åh Anne, äntligen har jag en dator och inte bara telefonen. Jag blir rörd och berörd, både av hur du har det och av att beröra. Någonstans var ju mina ord menade just att röra runt med begrepp (och en del vackra floskler) som kan snurra till det för en när man bara försöker och försöker och försöker resa sig upp. Försöker hitta det ljusa.<br /><br />Men ibland får det vara okej att det ljusa är precis vad det är, lite små glimrar här och var. I april förra året när jag kom tillbaka till jobbet var det enda spår av mig jag hittade en svart humor (föreställ dig scenen att din kollega klagar och klagar och klagar på sin hemska natt med sonen, av misstag - det är en medkännande kollega normalt sett - sägs detta med ögonen på mig och tre dagar efter att jag urnsatt min son. Jag varken gråter eller blir arg utan ler snett och föreslår ett byte, för min unge har sovit i eget rum från andra natten och jag vet alltid precis var han är så han är inga bekymmer med egentligen). Till slut bestämde jag att det var nog, att det var okej. <br /><br />Försök vara snäll mot dig, kräv inte att du ska kunna slappna av (det fungerar så himla dåligt om man blir stressad över det) eller glädjas eller att det ska bli bättre snart. Försök bara se ögonblicken när det _är_ bra, liksom notera dem. Stressen och oron och ångesten tror jag faktiskt du gör helt rätt när du lite bjuder in dem. Låt dem brusa. Men notera dem inte. De passerar de stunderna. De andra, ljusa, som ibland dyker upp - dem behöver man fästa blicken på lite extra. Även om det bara är de lugna andetagen över the-koppen på morgonen, eller leendet när snönföll in i kragen eller det inre skrattet över främlingen vars min såg så komisk ut när de fick ett ärligt svar på frågan om hur många barn man har ("ett och ett halvt plus en gravsten" gav mig själv mycket glädje i efterhand)<br /><br />Käraste käraste. Låt bara saker och ting passera. Du är inte sjuk. Så låt hela sorgen leva sitt liv tills den drar förbi. Och fortsätt på ditt ljusa sätt njuta av ögonblicken som låter dig le.FChttp://www.fertilitychallenged.wordpress.comnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1765209075731655215.post-63545370182629091692012-12-11T02:51:21.949+01:002012-12-11T02:51:21.949+01:00Man säger sånt för att ansvarsbefria sig.. för att...Man säger sånt för att ansvarsbefria sig.. för att säga sig själv att allt har en mening.. annars skulle allt vara meningslöst?<br /><br />Ibland undrar jag varför fler inte tänker innan de säger saker...ibland iallafall...man kan väl tänka ibland..<br /><br />kram på dig.. känner igen mig i fasaden..<br />fast för mig handlar det om att ta ansvar för omgivningen.. att inte göra det för jobbigt for dom..när man inte fungerar så blir man rädd att de ska dra till slut.. för det har hänt..<br />sen blir man så sårbar med..<br /><br />jättekram<br />Ladybondhttp://ladybond.senoreply@blogger.com