Du är ju nygift kvinna - var glad!

Så sa en bekant till mig. Jag tog bort henne sen från FB. Då jag kände att vår kommunikation inte nådde fram.

Jag är nygift ja. Jag älskar min man och allt vi har gemensamt. Men just nu känner jag mig inte så glad. Kärleken är inte hur stark som helst även om min kära Krister försöker säga det hela tiden. Jag tänker att var och en måste ta ansvar för sig och sitt liv och då blir också kärleken starkare och tillvaron mer meningsfull. Jag skulle egentligen behöva prata med någon men vet inte vem riktigt. Verktygen att ta ansvar, har gått förlorade och kvar står jag och funderar över hur det kommer sig att livet blivit så tungt igen. Jag är inte den längre som skriver en blogg som ger hopp trots allt. Jag har inget hoppingivande att skriva alls idag.

Jag vaknar på morgonen och tänker att RMI det ska man ha. RMI = Rätt Mental Inställning! Tralla la! Ingenting är omöjligt, bara det att det tar lite längre tid. Styr jag min framtid själv? Svaret är ja. Ska jag springa runt i hjul och bara upprepa samma mönster om och om igen? Svaret är: Det är inte att föredra. När några timmar har förflutit in i dagen så bränner gråten innanför mina ögon. Den är bara där. Den är obarmhärtig. Jag sitter fast.

Känner en smygande otäck tickande ångest och en otacksamhet mot livet som faktiskt gett mig så mycket och har så mycket kvar att erbjuda. Det är just det som är ångestens nyckelposition, att sitta där och hånle åt livet som har så mycket att ge men som det just då känns totalt omöjligt att ta del av och göra något åt. För se gör jag! Jag ser allt. Det är det som grämer mig så.

Min kropp gör mig inte mindre ledsen. Min follikelfas har blivit kortare - alltså fasen mellan mensens första dag till att man har ägglossning. Dessutom har jag börjat få spottings på dag 21 i cykeln. Alltså min kropp är i total obalans. Något fattas och jag har ingen att be om hjälp eller fråga. IVF kliniken anser att det inte spelar någon roll hur ens menscykel beter sig för att kunna göra IVF - BAH! säger jag, det tror jag mycket väl den gör. Klart att kroppen är bättre förberedd att göra ett IVF om den är i balans! Det fattar väl vem som helst?

Jag skulle behöva ha en kontakt med en läkare som kan ta lite prover på mig för att se hur balansen är. Hur är det med mitt prolaktinvärde numera, TSH och progesteronvärdet? Har jag tillräckligt med  östrogen för att kunna ägglossa? Mina frågor hamnar här på tangentbordet och ekar ut till er. Finns det någon som har någon tanke får ni gärna svara!!

Omtanke

Omtanke om sig själv utan att det blir till sin motsats – till prestation, tvång, skam m.m. läser jag på Ann Lagströms blogg. Jag tänker att utifrån ett sjuksköterskeperspektiv så är omtanke, omsorg och omvårdnad tätt sammanknippat med varandra. Mot mig själv är jag hård och har fått arbeta länge med att ha en gnutta omsorg mot mig själv. Som sjuksköterska agerar jag helt annorlunda. Tänk att när du läser till sjuksköterska så läser man ett vetenskapligt ämne som heter omvårdnad! Och ändå tänker jag att många sjuksköterskor inkl. mig själv inte tar hand om sig själva, vi får lära oss på utbildningen att ta hand om andra men kursen om konsten att ta hand om sig själv ingår inte.

Omtanke är att verkligen lyssna på patienten, det gäller att inte forcera och istället låta vara där personen verkligen befinner sig. Omsorgen blir sedan att ge patienten det den ger uttryck för att behöva, varken mer eller mindre. Ger jag för mycket kan det bli kvävande och krävande och ger jag för lite så kan personen uppleva att jag inte lyssnat på denne. Det är ju samma gällande dig själv, lyssna och ge det till dig själv som du i stunden behöver. Det är därför jag har svårt att anmäla mig till en kvällsaktivitet som är återkommande en kväll i veckan. Det kan vara så att den kvällen tanken är att jag ska gå på t.ex. yoga så behöver jag göra något helt annat. Men när jag skriver detta så rimmar det inte riktigt heller, då jag vet att jag har många motstånd inom mig och vissa saker som man gör återkommande kan var väldigt bra för kropp och själ.

Någonstans måste kraven sänkas skriver Ann Lagström. För min del handlar det mycket om att jag lägger energi på fel saker och under tiden jag utövar det som tar energi så ger jag mig ständiga kommentarer om att sen, sen ska jag läsa den där boken, sen ska jag gå till gymmet osv. det blir krav som säger åt mig att jag ska göra något annat än just det jag gör.