24 augusti 2010

I onsdags var det ett år sedan jag såg så där glad ut som på bilden. Ett år sedan som jag häpet stirrade på gravidtestet som visade två starka streck. Två starka streck gjorde att jag gick fram och tillbaka i vår lilla etta och om och om igen utropade för mig själv: nä, det är inte sant, nej, det kan inte vara möjligt, wiiii, är det sant? Gick tillbaka till testet och stirrade på det igen – strecken lös med sin röda glans! Det var visst sant! Det var sant!

Jag satte mig i bilen och åkte med bubblande glädje i magen ut till studion där Krister repade med bandet. På vägen ut ringde jag till mina närmaste vänner och skrek ut i telefonen den glada nyheten. Mina vänner gladdes med mig så världen nästan stannade. Väl framme vid studion, ryckte jag upp dörren och bad Krister genast komma ut. Jag sa att han kunde spara på de där pengarna till IVF behandlingen för jag hade nämligen blivit gravid helt naturligt! Helt av mig själv, ja, med hans hjälp alltså, förstås!! Vi hade gjort det – ett mirakel hade skett. Vi var gravida och min kärlek hade nått oanade höjder som gjort att jag tappade andan av kicken. Jag var så lycklig att det rusade runt i hela kroppen av endorfiner och oxytocin och massor av gravidhormoner och inget var viktigare i världen att få känna det där lilla fröet växa inom mig.

Samma dag som vi fick reda på att jag var gravid fast ett år senare sitter vi på förlossningen igen. Återbesök. Vår läkare bekräftade det som vi redan trott. Tusse dog för att moderkakan var för liten och för klen i sina kärl. Det fanns även kalkavlagringar i kärlen vilket gjorde att syretillförseln ströps och det uppstod en infarkt. När värkarna satte igång så klarade inte moderkakan av motståndet och kraften som uppstod. Det blev bara stopp. Det finns inga direkta förklaringar till varför en moderkaka kan bli så. Det har inte forskats så mycket på det.

Kära välskapta barn, Vi älskar dig för evigt!