jag har haft mitt hopp i en skål av längtan

Det är tvivlet som gör entré. Jag behövde bara få det formulerat för att höra ordet och smaka på det. Smaka på tvivlet. Det har varit så bergfast i mig. Hoppet. Hoppet har suttit i mig med lena lockande fingrar. Det har smekt mig varje dag fast sorgen har bultat i min panna. Hoppet har viskat till mig och kanske lurat mig att tro. Men jag har inte velat se det så.

Jag har läst om andra som tappat hoppet eller trott de skulle säga eller göra på ett speciellt sätt, för att så beter man sig när man förlorat sitt barn. När man förlorat sitt barn så ska man gråta varje gång man får mens och banna sin kropp. Många gör så trots de inte mist sitt barn, för att det är så vi lärt oss genom det vi läst och sett på TV eller film. När man inte kan bli gravid och får sin mens om och om igen varje månad så gråter man och förlorar hoppet och till sist bannar sin kropp! Skäller på den och förstår inte varför det ska vara så orättvist.

Somliga säger att de ska ”skaffa” sig barn och inser sen att det kanske inte bara är att skaffa ett barn. Ett barn är en gåva och jag har sett det så. Jag har det. Det var ett mirakel att Tusse blev till, jag hade det inte med i min sinnevärld. Jag har sett på alla som bannar sin kropp och tänkt, att jag önskar de ska sluta göra så mot sig själv. Jag har inom mig sett deras bannor och lutat mig mot vårt gemensamma hopp och vår kärlek. Jag har velat be de sluta upp! Nu står jag här själv och stirrar tvivlet i vitögat.

Jag har haft mitt hopp i en skål av längtan. Nu raserades det och tvivlet kom in som en brutal kastvind. Nu finns det där. Tvivlet gjorde en knivvass skiljelinje i mig. Nu är hoppet på ena sidan och å andra sidan är tvivlet. Tänk om det inte går en gång till? Trots det tänker jag inte banna mig själv och livet. Jag tänker gråta tills tårarna gräver sig in i mina kinder om så behövs. Men sen ska jag resa mig upp, vrida upp volymen och kasta mig ut på virvlande språngmarsch!

Det är inte så konstigt

Jag har det där obehaget i magen, det surrar, snurrar, bränner. Det sitter där och det är efter dosökningen av medicinen ännu värre. Läser på Landstingets Hallands hemsida om olika behandlingar vid depression. Steg 1 är att äta 100 mg sertralin och om ångesten inte försvinner av det efter 4 veckor, så kan man som steg 2 lägga till ytterligare än medicin. Jag tycker det är helt fel egentligen. För jag tror inte jag har en klinisk depression. Jag har en sån stark längtan att få till mitt liv men lyckas inte och det gör mig så sorgsen. Det finns också en stor sorg och ledsenhet i att jag inte träffat någon man att dela mitt liv med.

Jag fyller 40 år detta år och det här är nog en form av livskris kombinerad med gammal skåpmat. Egentligen är det inte alls konstigt att jag har sån ångest. Det som försvårar det är mina krav och bilder jag har på vad jag skulle velat ha uppnått vid det här laget. Min illusion och min identitet som jag byggt upp kring den jag velat se mig själv som. En sak är också att jag aldrig fokuserat på en sak och då har det inte blivit en spikrak karriär heller. Min karriär har handlat om att förstå sig på mig själv och nu är jag så förtvivlad för jag trodde jag hade förstått lite och nu är det som att det helt gått i baklås.

Jag befinner mig just nu i grundskadan säger min kinesiolog och när hon sa det så talade hon rakt in i mitt hjärta. Hon frågade vad mitt primärbehov är just nu. Jag svarade att mitt primärbehov är att vara nära, få närhet, bli vaggad, vyssjad, omfamnad, vägledd. Det är det behovet som ligger djupast på botten. Att få börja om och få ligga i en varm famn. Sen få växa upp och få lov att leka, göra val utifrån lusten, vad vill jag göra? Sen göra det med stöd från omgivningen.

Det brister något inom mig när jag ser Lisa och Fredrik här i familjen hur de visar omsorg för sina barn. Hur de vägleder och stöttar och hur yngsta barnet snappar upp och vill mera för hon har lust. Jag står bredvid och tänker att jag också skulle vilja vara barnet och få börja om och bli så vägledd som hon blir. Jag vill lära mig av lust och ha tålamod i det, göra ett litet steg i sänder. Bilden av vad jag vill har kraschat. Jag har inte den klar för mig.

Jag behöver snart ta beslut igen. Ska jag stanna här i Stjärnsund eller åka tillbaka till Gävle? Jag blir rådd att vara där jag får stöd. Jag får mycket stöd här. Kanske har jag svaret då redan...Samtidigt är det inte helt enkelt att bara flytta hit.