Rycka upp sig ur en fastlåst sinnesstämning

Tack Jenny för din utmärkelse till mig! Jenny utmärkte min blogg och skrev om mig: " att hon ärligt och modigt berättar om sitt liv som jag kan känna igen mig i. Och för att hon låter mig vara en del av detta".

Jag känner stöd och det betyder mycket. Idag skulle jag egentligen börja en kurs i pedagogiskt drama på högskolan i Gävle. Jag har läst 45 hp och tänkte läsa så jag får 60 hp. Tänk, vad märkligt det är. Jag vill bort från sjukvården och in i det mer kreativa men nu när jag har chansen att bygga på det så kan jag inte. Det var lika med musikhögkolan, där hade jag ju chansen att gå vidare och bygga på det kreativa men ack, ack.

Jag tänkte i morse: Ja, men det är väl bara att gå dit till kursen och liksom ta tag i litteraturen och sätta igång? Eller? Då kommer något säkert ske med mig, att det skulle rulla i gång inom mig, min kraft skulle komma tillbaka. Då skulle jag säkert bli "normal" snart, tänkte jag. Det är väl det det handlar om, försökte jag intala mig att jag ska engagera mig i något så kommer ångesten släppa sitt grepp. Jag tror inte det är så, eller vad tror ni?

6 kommentarer:

  1. Jag vet inte, är mitt ärliga svar på din fråga. Det enda jag vet är att det känns lite lättare efter att man har gjort något som känts motigt till en början, som till exempel min snöskottning igår. Det är inte riktigt samma sak kanske, men väckte hos mig ett inre motstånd.
    Jag kom hem sent igår kväll efter en lång arbetsdag, vrålhungrig, men visste att om jag inte skottade på en gång så skulle det bli ännu värre dagen efter. Så av med "redaktörskostymen" och på med "snöskottarbyxan".
    Det blev en hel timmes skottning, i nio minus grader. Magen skrek och armarna och ryggen värkte. Det bästa var att middagen, inne i värmen, smakade extra gott efteråt.
    Sedan gav jag mig själv "ledigt" från andra uppdrag just den kvällen, som disk, tvätt och skrivjobb. Så att engagera sig, eller aktivera sig, brukar oftast löna sig, hur jobbigt det än och känner igen mig i dina tankegångar.
    Kom du iväg till kursen?
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Ps. Det blev ngt fel i slutet. Det ska stå: "...hur jobbigt det än känns innan man har fått det gjort - jag vet, för jag känner igen mig i dina tankegångar."

    SvaraRadera
  3. Nej, jag kom inte iväg till kursen. Tror att jag är alldeles för långt ned i smeten nu för att kunna koncentrera mig på att läsa litteraturen. Jag gick på sinnesrogudtjänst istället, träffade en fin vän. Den här kursen startar inte förrän nästa år igen.... det känns lite svårt.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Anne, jag säger till dig som en klok person sa till mig helt nyligen: "Världen väntar på dig!"
    Det kändes trösterikt.
    Kram!

    SvaraRadera
  5. Jag tror du reagerar helt sunt här. Att läsa det där ämnet är för abstrakt, du inser inte meningen med att satsa på att lära dig det där, vad det skulle kunna göra för att ditt liv ska innehålla det du saknar. Jag tror att motstånd ibland inte ska övervinnas, utan att det faktiskt är en vägvisare. Du ska någon annanstans.

    SvaraRadera
  6. Tack för era kommentarer, det betyder oerhört mycket! Jane, jag känner också att jag är någon annanstans just nu. Jag är i en sinnesstämning som vill att jag ska sluta ställa krav på mig och då är som idag att ta en promenad in till staden tillräckligt!

    SvaraRadera