En bild blev det ikväll! En bild om det jag längtar efter. Jag behöver en plats där jag kan välja mina ljud. Jag vill manifestera detta ikväll genom att lägga ut platsen här på bloggen! Här är den och jag är inte ensam där, nej, jag har nära till fina vänner på min plats!

Sammanfattningsvis befinner jag mig i en utsättarperiod. Ett eget påhittat ord för kvällen som innebär att jag utsätter mig för olika saker enda tills jag på något jäkla vis ska förstå sanningen om mig själv. Vissa dagar utsätter jag mig för destruktiva krafter genom att jag väljer att gå ned mig i griniga tankar och tankar som handlar om missnöje - tankar som utvecklas till panik. Men det värsta, förstår ni som jag kommit fram till, det är den enorma separationsångest jag bär på. Var och när uppstod den? Det återstår nu att ta reda på!

Mycket har hänt - hon som skulle tagit hand om dig, kvinnan som inte kunde se sig själv utan var förlamad av sin ångest. Hon led svårt men vad hände med barnet? Barnet gjorde allt för att behaga. Städade tills hon kom hem för att göra henne glad - SE mig, mamma, sa barnet. Se mig och gläd dig åt mig. Om du inte ser mig så kanske du kan se att jag bytt handdukar? Kan du det Mamma? Mamman gjorde ont genom sitt eget lidande. Barnet försökte glädja genom sina handlingar, massage kanske? Det gjorde ont, det blev en svidande gråt och en kamp att släppa taget. För om hon skulle gå vad blev mamman då och vad blev kvar av barnet?

Idag ska jag föreställa vuxen. Men icke är jag det. En del av mig är det, men en stor del är fortfarande det där barnet. I dag får jag höra att jag gör andra illa. Ingen har gett mig upprättelse och jag har föreställt mig falskt att någon ska göra det. Idag ska jag bara ta mig samman och i många år har jag flytt ifrån att möta det här barnet som blev så osynligt. Nu står jag bredvid henne och hon ropar - inte en gång till! Gå innan det är försent! Akta dig!