Det finns människor som reagerar för starkt och det finns människor som inte reagerar alls i situationer. Människor som reagerar för svagt kan bli hur illa behandlad som helst utan att visa tillstymmelse av känsla. De har ett inlärt överlevnadsknep, att bara de inte visar hur de känner så kommer inget hemskt hända. Människor som reagerar för starkt har istället lärt sig att överleva genom kamp och ett lönlöst kameleontbeteende, de har försökt förställa sig själv i alla försök att få sin omgivning att se deras behov som barn. När dessa personer är vuxna fortsätter de att reagera antigen för svagt eller för starkt (Jean Jenson, Att återerövra sitt liv, 1998).
En vuxen som reagerar för starkt kan smälla i dörrar, uppvisa aggressivt beteende, tjura eller gråta och gräla i all oändlighet, utöver alla rimlighetens gränser.
Huvudtemat för den som reagerar för starkt har i dennes barndom handlat om att "Om jag bara kommer på vad som är rätt att göra (eller inte göra, vara eller inte vara och så vidare) kan jag förändra saker så att jag får vad jag behöver" (a.a.)
Tänk er in i situationen att barnet har två ständigt intensivt grälande föräldrar som ofta slutar med att mamman kastar sig in i badrummet, låser dörren och sedan gråter hejdlöst och tröstlöst (mamman reagerar för starkt). Pappan reagerar också för starkt, då han är mycket aggressiv och manipulerande (han är också fast i kampen att vilja ändra, vara på annat sätt så att partnern ser vad han behöver).
Mellan dessa föräldrar står deras barn och försöker genom att använda olika medel, först intellektuell övertalningsförmåga få föräldrarna att ta sig samman och sluta bråka. När inte det fungerar skriker barnet och när inte det fungerar så gråter barnet. Barnet ger inte upp, för skulle barnet ge upp, vad finns då kvar? Hoppet finns där hos barnet att föräldrarna, inte bara när de bråkar utan även när de är alldeles för upptagna av sin egen ångest, ska se barnet och se vad barnet behöver, det är det ursprungliga behoven som behöver tillfredsställas.
En vuxen som reagerar för starkt fick alltså som barn tränga bort den verklighet som skulle lett till insikten att varje ansträngning från hennes sida att få sina behov tillfredsställda vara lönlös. Om den insikten skulle ägt rum så skulle barnet gått in i en hopplöshetskänsla, och ingen vet vad som hade hänt då, så istället lärde sig barnet att överleva genom att använda en falsk känsla av hopp.
Det som påbörjades i barndomen - det dödsdömda projektet att vara vad som bedömdes det nödvändiga för att förändra föräldrarna - fortsätter sen i vuxenlivet. Barnets ansträngningar blir den vuxnes kamp och därför utgör det grunden till det svåra i att släppa taget i relationer eller i konflikter som bedöms av det lilla barnet att vara just denna kamp.
Om den vuxne släpper taget och inser att det inte är någon mening att gräla mer så uppstår en svår ångest, som sitter i det lilla barnets kamp. Skulle den vuxne gå så lurar en dödslik hopplöshet runt hörnet. Barnet visste inte vad som skulle hända om hon gick, skulle föräldrarna överleva då? Vem skulle ta hand om barnet, om hon gick? Det skulle vara alldeles för svårt för barnet att lämna sina föräldrar. Det tankeprojektet är omöjligt i barnets värld. Därför fortsätter hon att klänga sig fast vid det falska hoppet.
Det falska hoppet fortsätter som vuxen ända tills dess att läkning sker. Barnet behöver bli skyddat och få inse att nu som vuxen är det dags att gå. Ingen kommer kunna se vad barnet behöver. Ingen kommer ge barnet upprättelse utan den upprättelsen måste den vuxne som är bärare av detta inre sårade/övergivna barn ge till sig själv. Kampen är över. Den är lönlös. Det är dags att inse att det inte finns något att göra för att förändra situationen. Det är dags att släppa taget.
Läs även andra bloggares åsikter om Att återerövra sitt liv, psykologi,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar