ytterligare funderingar

Ända sen i fredags när vi tog testet har jag ändå kunnat glädjas men nu i morse slog det till igen. Oron. Det är något som hänt. Det är en markant skillnad och jag vet att det hände i tisdags.

Det finns två alternativ.
1. Flera embryon fäste och det var därför jag fick så starka symtom först och nu har ett av dem släppt, det gör att jag känner sån skillnad.

2. Alla embryon har dött - det har blivit en så kallad MA (missed abortion) Progesteron fortsätter att bildas i och med att jag tar det som tillskott - därför kommer ingen blödning.

Att Hcg hade ökat som det visade på testet kan det göra ändå. Jag har svettats flera nätter i rad och i natt har jag inte svettats. Idag känner jag mig ännu mindre gravid.

Jag bävar inför det värsta på tisdag. Jag måste ställa in mig på det.  Jag kan inte göra något åt det.

17 kommentarer:

  1. Dessa vidriga ruvardagar!!! De tvära kasten mellan hopp och förtvivlan.. Har själv varit ruvare hela nio gånger..dessa dagar är så jobbiga... De sär svettningarna du talar om behöver absolut inte betyda att det inte blir nåt... Jag har haft dessa både när det gått bra och inte gått bra... Håller verkligen tummarna för er!!! /// Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack men jag ruvar ju inte längre...

      Radera
    2. Nä det är du ju inte.... Jag har alltid tänkt på mej som ruvare ända fram till det tidiga ultraljudet men du har helt rätt... Man är ju bara ruvare fram till testdagen.. Lycka till på tisdag// karin

      Radera
  2. Försök att tänka på det fina utslaget på Stickan häromdagen! Jag hade också sådana ilningar och hade panik när det kom flera dagar med minskade symptom. Det jobbiga är att det inte går att veta mer än så just nu. På tisdag får du mer besked och det svåra är att även om allt ser fint ut då kommer tvivlen att komma tillbaka snart igen. :-( Jag vet att det inte går att låta bli att analysera minsta symptom, men jag skulle önska dig mer ro. Jag tror att det är bättre att försöka hålla fast vid de positiva tecknen och kämpa för att inte låta tvivlen växa än att låta katastroftankarna ta över. Det blir lite av ett falskt skydd att tänka att det värsta hänt, det hjälper en varken för stunden eller om det är så illa att det faktiskt hänt.
    Tills du orkar hoppas själv hoppas jag åt dig!
    Kram
    Vi4

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ulrika, jag säger som jag skrev till Ladybond. Jag vet jag är tjurskalligt envis nu. Dum på något sätt men jag är till 99% säker på att något har hänt. Jag kan inte heller hitta någon bra information någonstans där det står att man kan ha så starka symtom som jag hade första veckan och att det sen är normalt att de försvinner.

      Sen har ju jag en ångestproblematik i botten också så det gör ju säkert inte saken bättre i detta fall + min stora sorg efter Tusse. Det känns som om hela min framtid står på spel. Om vi inte lyckas nu så har jag ingen framtid känns det som.

      Även om det stod 3+ på CB häromdagen så säger det ju inte speciellt mycket då det kan ju ha slagit om precis efter det att embryona/embryot dog.

      Jag är glad att ni ändå forsätter skriva trots min tjurskalliga ångest. TACK.

      Kram!

      Radera
  3. Eller. . så kan det vara så att symptom kommer och går och du har skitfel.
    Jag hoppas du har fel.

    Du rusar in så fort i framtiden.
    Du hade fel om sist.
    Hoppas du har fel nu med.
    Jättekram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad hade jag fel om sist menar du? Att CB visade 3+ behöver egentligen inte betyda något... det kan ha stigit redan i onsdags och embryot kan ha dött då och det visar fortfarande 3+. Jag vet att jag rusar fort in i framtiden men jag kan inte tolka detta på något annat sätt.

      Jag är nog provocerande i min träskallighet. Jag är ändå tacksam att ni skriver för då får jag någon att diskutera min ångest med.

      Jättekram tillbaka - envisa lilla groda

      Radera
  4. Åh jag blir så ledsen över att du ska behöva känna så mycket ångest :( Längtar till tisdag för din skull (och fredag för vår skull)!

    Håller mina tummar för dig!

    Kramar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kommer gå bra för dig! Jag är rädd för att vårt UL kommer ge oss ännu fler frågetecken bara eftersom det är någon dag för tidigt...

      KRAMAR tillbaka!

      Radera
    2. Vi går också på väldigt tidigt vul så det är osäkert om de kommer kunna se något för oss också. Såg att du skrev "aprilbarn", då måste du vara lite före mig. Min app säger 1 maj till mig ;) Hoppas få klarhet på fredag och bra sådan.

      Ta hand om dig vännen! Jag ska hålla alla tummar och tår imorgon.

      kram

      Radera
  5. Anne, jag tror jag förstår ganska väl även om det aldrig går helt förstås! Och jag känner igen mig även om jag låter hurtig. Men om man tänker att cb visade 3+ efter tisdagen så har kroppen oavsett din känsla mer hormoner nu än förra veckan. Det talar ju för att man inte alltid känner av hormonhalten. Jag vet en period runt v 8-9 när jag plötsligt inte kände något fast jag mått så dåligt innan att det inte var klokt och jag hade ju ändå uppenbarligen mer hormoner V8-9 och kände plötsligt inte något. Var helt säker på att det var kört då, men det se det inte. Symptom är luriga att gå på, hormonhalten är mer tillförlitlig! Och jag hoppas du står ut med att jag är hurtig, jag vet att det är i princip omöjligt när man är mitt i det. Kram och pepp till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker inte alls du är hurtig! Jag är väldigt tacksam att du skriver - skönt att du står ut med min griniga envishet. Det är min ångest som talar och jag håller med dig att det kanske är ett falskt sätt att skydda sig på. Eftersom plågan kommer säkert bli lika stark på tisdag ändå när vi får se resultatet. Kram!

      Radera
  6. Det finns inget jag kan säga som kan ta bort din oro och ångest, men jag hoppas verkligen att det lättar för dig. Det går inte med ord att förklara hur det känns att leva mellan hopp och förtvivlan på det sätt som denna karusell innebär. Jag förstår din oro, sorg och ångest har själv varit i den så många gånger. Jag skickar dig mina varmaste tankar och hoppas att det är er tur denna gång! / Ann-Sofie

    SvaraRadera
  7. Ja, usch, oro går liksom inte att resonera med, varken den egna oron eller andras oro. Det är ju det som är problemet. Och jag tyckte hela första tiden fram till v. 12 (när missfallsrisken sägs vara över, men det är ju också så att bara 1% av foster-förlusterna sker efter v. 12 så det ligger ju mycket i det) kändes som ett limbo, det kändes som att vara upphängd i tomma intet, som att sväva bara (och då menar jag INTE på rosa moln). Det som hela tiden tröstade mig var att tänka att det kommer fler chanser, detta är INTE sista chansen, hur det än går, sen flöt jag lite ovanpå på något sätt, jag tror jag var rätt hög på gravidhormoner också (har aldrig tidigare känt mig så, jag tänkte att okej, det är så här det känns att få lugnande medel om det hade fungerat - lugnande mediciner funkar ju inte på mig alls!) så jag hade en väldigt tur, men även med denna tur så ÄR dom första 12 veckorna skitjobbiga, speciellt om man har haft svårt att bli gravid. NU har den där känslan av att vara hög släppt och jag har fallit ner i en massa oro. Och jag vet hur det är, jag har också ångestproblematik i grunden och är inte speciellt bra på att hantera oro. Yoga och meditation hjälper mig, och det finns speciella yogaövningar för gravida som är särskilt ägnade för att ta bort oro och göra en tryggare. Jag tror inte det hade kunnat hjälpa dig nu, för nu tror jag bara det är ett ultraljud som visar att du ÄR gravid som kan hjälpa, men jag tänkte sen, i resten av graviditeten. Jag kan skicka på mailen om du vill?

    SvaraRadera
  8. Åh Anne. Jag känner igen mig så i dig. Sen min lilla dotter dog känner jag hela tiden på mig att allt kommer att gå åt helvete. Jag till och med vet det. Jag kände på mig att lillflickan inte skulle klara sig, och hon klarade sig inte. Så jag VET ju... Spelar ingen roll vad andra säger.

    Spelade ingen roll att jag testade positivt vid det nya försöket - det var säkert bara en skengraviditet. Spelade ingen roll att det fanns ett hjärta som slog på UL - den lilla skulle ju ändå bara dö inom 12 veckor. Spelade ingen roll att jag klarade 12 veckor utan missfall, KUB:et skulle ändå visa att allt var kört...

    Det är en enorm kamp att vara gravid efter att ens barn dött. Inte alls så mycket glädje och rosor. Jag har också känt att jag går under, jag går sönder, jag vill inte vill inte vill inte. Det enda som får mig att orka vidare är att jag ändå hellre vill att det är såhär än att det inte är nåt alls... Trots all denna oro, all denna fasa.

    Skulle vilja skriva till dig att man KAN inte veta så tidigt om man är gravid eller inte eftersom det känns himla så olika för alla. Och olika för olika graviditeter. Allra särskilt om man äter hormoner. Att det säkraste tecknet på en graviditet ju trots allt är CB test och att mensen uteblir. Men vad hjälper det? Det sa alla till mig och jag stod ändå och klämde på brösten timme efter timme och grät för att jag inte kände nåt.

    Jag vill istället bara önska dig bara all lycka till och att tiden må gå fort fort fort tills tisdag! Kram

    SvaraRadera
  9. *fortsätter hålla tummarna . hårt, hårt*

    SvaraRadera
  10. Tankarna går till dig Anne, din ångest och oro. Jag vet hur den jobbar på, maler och gnager. Som jag sagt tidigare hjälper inget man säger mot det - men det kan kännas bra att man inte är ensam - att det finns de som tänker på en.

    Så det jag vill få sagt är att jag tänker på dig och att jag som tidigare håller både tummar och tår!!
    Kram

    SvaraRadera