Tack för att ni inte räds mitt envisa katastrofältande

Jag är så glad att ni finns där trots mitt envisa katastrofältande om att jag vet jag har rätt och jag är glad ni inte säger emot mig och kommer med hurtiga kommentarer. En av er trodde det, men ni är inte alls hurtiga. Ni säger ju bara hur det ser ut utifrån. Ni kan ju inte hävda något ni inte tror är sant. Det går inte att säga att jag inte är gravid förrän det är bevisat att jag inte är det. Jag måste nästan upplevas som provocerande att jag inte tar in varken graviditetstestets resultat eller vad ni försöker förmedla till mig. Många av er har lång erfarenhet och stor tyngd bakom era ord. Jag vet! Jag uppskattar ändå att ni vågar stanna kvar och ruska om mig lite, för det är just som en nyfunnen bloggvän skrev att det är just skönt att veta att ni är där bara. Det är också skönt att läsa era kommentarer och bli lite avledd i min ångest en stund.

Det går att läsa massor om detta på internet och många barnmorskor och läkare hävdar ju att om symtom försvinner plötsligt från en dag till en annan så kan det vara ett annalkande missfall på gång. Å andra sidan finns många som säger att de känt sina symtom försvinna även så här tidigt i graviditeten och det har ändå visat sig att graviditeten fortsatt som den ska. Många har ju fått missfall eller så kallad missed abortion och ändå fortsatt ha hur mycket graviditetstecken som helst. Så, egentligen finns det ingen rim och reson i detta. Hur man än vänder och vrider på rumpan så har man den ändå där bak. Jag blöder inte, inte ens en liten brunaktig flytning kan man se och nu är det fem dagar sedan mina symtom ändrade karaktär.

Här sitter jag och min ångest fortsätter att hålla ett stadigt grepp om mig. Jag är helt paralyserad och jag har insett att det har mycket med min framtid att göra. Efter att ha pratat med en vän så förstod jag dock att jag måste ändå ändra min framtid på något sätt och det måste jag göra oavsett om vi får en bebis eller inte. Jag har ju planerat det här nu och det skulle ju passa så perfekt att få ett barn i april - 2014. I det ligger en stark stark önskan om att kunde det inte få gå bra nu då, kan vi få andas ut en stund och vila i en dröm som blir sann? Men jag kanske kan vila ändå, även om det inte blir ett barn denna gång. Jag måste hitta en väg i mitt liv som känns livgivande och jag behöver komma ur min egen bubbla. Göra mer saker på egen hand - det skulle också vara bra för mitt och Kristers äktenskap. Jag har inte känt att jag tagit ansvar för mina handlingar själv den senaste tiden, jag har lagt mitt liv alldeles för mycket i Kristers händer och det är inte bra för relationen. Vi har kämpat i över två år nu och det som hållit oss uppe har varit vår kärlek och tron på att vi ska få det där levande barnet en dag men det börjar ta slut på krafterna nu. Vi börjar slita lite väl mycket på varandra istället för att vårda kärleken.  Vi behöver ha lite mer luft omkring våra kärlekspelare! i

7 kommentarer:

  1. Dina tankar låter extremt vettiga Anne! Känner igen mig i de där funderingarna på att man måste börja göra saker för SIG SJÄLV och saker som ger en GLÄDJE, men just de där båda grejerna är såååå lätt att tappa bort i bebiskarusellen.... Själv har jag nu börjat fundera på vad som tidigare gav mig glädje i livet (på den tiden jag inte tänkte på bebis-ordet typ varje minut) och vad jag tyckte var roligt och avslappnande att göra. Det är de sakerna som jag för tillfället banar väg för och som jag strax kommer öppna mina dörrar till igen - för här behövs en glädje-boost på hög nivå...och jag har en känsla av att du också är i skriande behov av just en sådan :-)
    /"Blingbling"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klistrade in BlingBlings kommentar få jag råkade radera den i kommentargranskningen.

      Radera
  2. Anne.

    Störde mig på att du skrev att läkare och barnmorskor hävdar att det kan vara missfall.

    Det är vissetligen sant. Men samma läkare och barnmorskor säger också att det är mer normalt med symptom som kommer och går. Inga symptom håller i sig i nio månader. Sällan håller symtom i sig i flera månader. Hyperimesis är ett få undantag.

    Men ingen har ömma bröst mer än vecko eller dagar.
    De flesta har det kortare tid i början. Du har inget att komma med förutom din känsla. Och ilningont.
    Man får så när livmodern växer. Olika knak i den upplevs olika.Jag tror att det är väx.
    I mitt huvud är du gravid. Tills motsatsen är bevisad.
    Kommer du ihåg vad Zinfandel alltid sa?

    PUPO Pregnant until proven otherwise.

    ps. kanske inte så ordfin jag vill. . jag är supersjuk.. kram!



    Om du är jobbig tänker jag vara stendryg.

    SvaraRadera
  3. Har inget jätteklokt att skriva. Sitter med en hel del ångest här också men det gick över lite efter en tur i skogen. Skickar en massa kramar till dig och hoppas att den där uteblivna blödningen betyder ett övertygande jätteplus jättesnart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Marie, vad jobbigt att du har ångest. Är det något särskilt som hänt? Eller är det funderingar över livet? Det gäller att försöka acceptera den. Så fort jag gör det så går styrkan ned. Men du har nog missuppfattat var jag befinner mig. Har ett övertygande plus redan. Det kan inte bli starkare. Nu är det frågan om det finns ett levande embryo där inne i livmodern. Kanske får vi se det imorgon. KRam!

      Radera
  4. Nu måste jag klistra in ditt svar också då ytterligare mina fingrar varit för stora för tel knapptryckningar:
    Maries inlägg:
    Min ångest består just nu av en oro för att gå in i väggen igen. Alltså helt fel reaktion. Men jag vill verkligen inte hamna i den där förplåstrade väggen igen fast jag har varit på god väg nu ett tag. Men jag har avsagt mig några uppdrag så det ska nog lugna sig lite.
    Även näsan ger mig ångest återigen. Provade kinesiologi men det funkade inte riktigt. Blev kalasdålig efter en vecka, har försökt dra ner på kortison men jag kan knappt andas med näsan nu.
    Okej, då förstår jag. Håller tummarna för ett levande och friskt embryo då :)

    SvaraRadera
  5. Jag tänkte på en sak när jag läste ditt inlägg, som jag själv upplever, men som du i din situation måste uppleva i kubik! När man har varit så mycket i "katastrofläge" så länge, att hantera en jävla massa elände (och i ditt fall tänkte jag på Tusses död, sedan alla IVF-försök som misslyckats och allt som gått upp och ner i det) så är det SKITSVÅRT att acceptera en positiv händelse, en icke-katastrof, en framgång, när något plötsligt går precis som man vill! Det är som att hela ens person, all ens energi och alla ens mentala resurser är så inställda på problemlösning och hantering av sorg, mörker, ilska, obehag, ångest, besvikelser osv. osv. i all JÄVLA oändlighet att man inte riktigt vet hur man gör för att ta emot, vila i visshet, vara glad (det ÄR en svår konst att bara VARA glad, för det innebär så mycket att släppa att låta livet vara som det är osv.) och sånt som inte kräver hela ens resurs-bank hela tiden. Vi får verkligen försöka hitta något sätt att ställa om oss mentalt nu Anne, det är inget att be för egentligen. Men det får väl också ta den tid det tar tänker jag, Rom byggdes inte på en dag, det får komma bakslag och misslyckanden även i den processen.

    SvaraRadera