Minnesbilder

Jag ska förvarna er om detta inlägg. Det kan bli lite väl tungt att läsa. Om ni känner att ni inte orkar med sorg just nu så ska ni inte läsa vidare…

Så är det med minnen. De förvarnar inte.
De kommer när man minst anar det, eller när man lägger sig ned och slappnar av. Sänker ned sinnesnivån, inväntar ett tillstånd av vila, låter sig slappna av och rätt som det är så är minnet där. Som en blixt, en flash tillbaka till en mycket detaljerad bild. Så var det idag när jag la mig ned i sängen för att vila. Helt plötsligt befann jag mig på britsen, där hos barnmorskan för snart två år sedan, närmare bestämt måndagen den 18 april kl 9. Vi hade tid hos henne då. Vi gick genom korridoren och hon stod längst ned och tog emot oss. Jag var tung och stor och vaggade fram. Krister gick bredvid mig lika långsamt, stödjande och närvarande. Barnmorskan log och jag minns hon sa, att det syntes på mig, på oss att det snart var dags. Dags att föda. Någon som vi då trodde fortfarande levde men jag hade ju haft en föraning att något hade hänt där inne i magen. Jag hade ju känt något märkligt på lördagkväll och jag hade ju varit orolig hela söndagen att det var så stilla…

Först satt vi länge på varsin stol och barnmorskan räknade tiden mellan värkarna. För det hade jag. Värkar. De hade satt igång. Hon kollade som sagt tiden mellan värkarn och vi samtalade lite om det som komma skulle. När jag sen fick lägga mig på britsen och hon började leta efter hjärtljuden med dopplern, då började tiden gå i slowmotion. Jag ser idag, ännu för mitt inre hur hon snabbt går till telefonen och lyfter den och ringer till förlossningen. Hon säger till personalen att hon har en patient hos sig där hon inte kan hitta hjärtljuden på bebisen. Hon säger att vi ska komma upp till förlossningen omedelbart. Hon ringer en sjuktransport och hon följer oss ut till taxin som för oss upp till förlossningen. På vägen upp dit, i bilen så sitter jag och gnyr. Jag andas snabbt och har fullständig panik. Väl framme så möter minst fyra människor upp oss utanför ett rum med ultraljudsutrustning. Vi får gå in där och ganska snabbt har läkaren fört ultraljudsscannern över magen och hittat Tusse stilla. Han låg där alldeles alldeles stilla och hjärtat var tyst och lika stilla det. Jag minns fortfarande allt i detalj vad som händer därefter. Jag sätter mig upp och skriker och läkaren kommer fram och sätter sig bredvid mig och håller min hand. Hon säger att det inte var något man kunnat förutspå. Att det inte är mitt fel och att efter en stund försöker hon trösta när jag säger att det var ju vår enda chans, då säger hon att eftersom vi blivit gravida med Tusse så finns ju chansen att vi ska bli det igen! Det hoppet har vi levt på ett tag men det har nu övergett oss och förhoppningen går nu till att en annan kvinnas ägg ska komma att bli ett Tussesyskon.
Purpurvinda


Långfredagen för två år sedan var en mycket varm dag. Vi kom ut från förlossningen på skärtorsdagen och då hade alla trädknoppar brustit ut som en celebration till livet. Knopparna hade övervunnit alla hinder och bara exploderat i en total skir grön grönska. Kanske kunde det tyckas ses som ett hån mot oss som just förlorat vårt barn, att våren brustit ut i full styrka men just då var det något som vi behövde. Värmen hjälpte oss att komma ut. Vi satt i trädgården varje dag hela den påsken.

Varför berättar jag detta för er nu? Jag berättar om mina minnesbilder för jag vill klargöra att bilder och känslor som dessa kommer fortsätta att finnas så länge de finns. Det får de också göra. Jag har inget val. Jag har ingen lust och tror ej heller på det att på något KBT:aktigt sätt stoppa undan tankarna och välja att handla istället eller tänka annorlunda. Krister blir ledsen av min sorg och av mina tårar. Han tror jag kraschar totalt men jag förklarar för honom att detta är en del av mig. Den andra delen gör en invigningsfest och gläds åt våra framgångar i företaget och funderar över mitt nya jobb och vad jag kan utveckla för något där. Den andra delen av mig sår purpurvindor och gläds åt att våren ska komma, vilket jag alltid haft svårt för tidigare, innan jag träffade Krister. En del som försöker anpassa positonen av kroppen så att en bild av en vacker vas med tulpaner i ska kunna fotas på bästa sätt. Den andra delen gläds åt kärleken jag funnit hos en man, vilket jag aldrig trodde heller att jag skulle hitta någon gång. Jag tror att jag i stunder av dessa minnesbilder och känslor kan hitta en ödmjukhet inför andras sorg och svåra känslor av olika slag.

Vad jag vill säga är att det finns så många olika bitar i detta spektrum, det som är jag och i det som är du.



Dagens fotoskapande. Också en del av mig :-D

10 kommentarer:

  1. Åhh... Jag minns också våren för två år sedan. Minns att mars var vinter och med april kom våren. Jag klev in genom dörrarna på förlossningen i bitande kyla, dagen efter var den sista snön borta och jag såg gröna blad sticka upp ur rabatten där snön varit bara en dag tidigare. Och jag hade av misstag blivit bokad i en fördtjänstbil tillsammans med tre pensionärer... alla tittade nyfiket på mig, en frågade, jag svarade... alla tystnade... till damen i framsätet vänder sig runt och säger att hennes första barn också dog, att hon snabbt snabbt tittat fast hon inte fick men att hon inte visste var barnet begravdes. Så sorgligt. Att stjäla ett ögonkast, inte få mer.

    Jag tror att man måste våga leva HELA sitt liv. Tulpaner och vårblommor, gråt och spöregn. I bästa fall kunna göra det samtidigt, kunna sitta vid en liten grav och titta på snödropparna som kommit upp och glädjas och sörja samtidigt. Hur det än blir, var du än går - är det det föräldraskap du fick för Tusse. Ett föräldraskap att glädjas över och sörja samtidigt. Det finns ingen mening med en för tidig död, men det finns en mening med ett kort liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack FC, så fint skrivet. Det finns en mening med ett kort liv. Jag är så innerligt glad att ha fått vara med om en graviditet. Det var en underbar tid att få känna Tusse leva där inne.

      Så sorgligt det med pensionären i bilen. Tänk hur det kunde vara förr, att de knappt fick se sitt döda barn. Helt otroligt! Tur att det går framåt!

      Vilken absurd situation för dig att sitta där i en taxi med tre andra...

      Det är precis så, sitta vid en grav och se lökarna som jag planterade förra året komma upp och sörja och glädjas samtidigt. Precis så. Kram till dig!!

      Radera
  2. Min dag har också varit fylld av minnen. Min mans föräldrar hälsade på hos oss idag och vi besökte graven. Trots att snön ligger kvar börjar syrenerna på kyrkogården få knoppar. Jag minns våren för ett år sedan, hur varm och solig den var när vi kom hem från sjukhuset och hur vädret kändes som ett hån. Vädret som lockade ut alla barnvagnar och gravidmagar i hela staden, och där gick vi utan vårt barn.

    För lite drygt ett år sedan bodde min mans föräldrar hemma hos oss flera dagar, för att se till att vi åt och kom iväg till sjukhuset för att träffa kuratorn. Vi tittade på slutspelet i hockeyn på kvällarna, helt tomma inuti. En av kvällarna hade jag så mycket ångest att det kröp i hela kroppen, där framför tv:n med män som jagade en liten puck. Det minns jag nu när det är vi som lagar maten åt min mans föräldrar när de är här och inte tvärtom, och när min man och jag sitter framför hockeyn.

    Drygt ett år har gått sedan hon föddes och dog, och om några veckor är det ett år sedan hon begravdes. "Sorgeåret" är till ända, som om sorgen på något sätt skulle vara över eller ha minskat. Det gör den ju inte, någonsin. Vi lär oss att leva med den, men den är kvar, ständigt närvarande.

    Syrenknopparna har fått oväntade dimensioner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tove, jag förstår precis känslan av att en hockeypuck kan bli så oerhört meningslös i det sammanhanget. Jag fick också krypande känslor inombords av att se sånt som var ytlig förströelse. Det som folk tittade på för att få ett nöje eller pratade om bara för att...

      Tack för att du delar med dig! Jag tror att sorgen kan minska faktiskt men just nu känns det inte så för dig. Vill ge dig en systerlig kram, i allt det svåra. Livet som det blev men som det inte skulle bli.

      Jag minns också när du säger det, att det var svårt att gå ut i solen och se alla glada föräldrar med sina nyblivna bebisar i vagnarna eller för den delen väntande gravida kvinnor. Minns en situation när vi var till plantagen, då jag gick omvägar för att inte stöta ihop med en gravid kvinna där inne.

      Kram!!

      Radera
  3. Det finns inga ord för att beskriva hur dina ord berör mig, ingen borde få ha en sådan här upplevelse inom sig och inte heller ha detta i sitt minne. Jag önskar så att ni snart får uppleva lycka igen och att ni får fina minnen att le åt. Önskar dig en glad påsk och hoppas att du kan hitta någon ljusglimt ändå. Kram Janet (iter ad a famila)

    SvaraRadera
  4. För oss är det också snart två år sedan. Många små liv som försvann våren 2011...
    Man kan leva flera parallella liv. Det gör jag. I ett finns sorgen för det som aldrig fick bli. I ett annat finns glädjen över att äntligen fått ett levande barn. Många verkar tycka att jag nu, när jag har ett levande barn, ska glömma det som varit. Att det levande barnet skulle komma i skymundan av det döda barnet. Enligt mig finns de sida vid sida. Ett här på jorden och en i himlen (om den nu finns).

    många kramar

    SvaraRadera
  5. Finaste Anne. Mina ögon tåras och mina egna minnen av påsken för två år sen kommer tillbaka. Det var så förödande vackert. Här nere i Skåne var det nästa försommar. Dagen efter annandagen fick vi vårt hemska besked. På tv gifte sig en brittisk prins och jag kunde inte förstå att livet fortsatte som vanligt för alla andra. Mitt liv stod stilla länge länge. Och förgätmigej, vitsippor och körsbärsblomm kommer alltid vara Karins blommor. Kram Elin

    SvaraRadera
  6. Vad fint att du vågar ta emot minnesbilderna trots att jag kan tänka mig att det gör fruktansvärt ont. Det gör ont i mitt hjärta att läsa om dina erfarenheter. De som ingen människa borde behöva ha. Här sitter jag och håller min son i armarna precis som du gjorde för två år sedan. Men medan din son var alldeles tyst ligger min och susar gott. Fy vad livet är orättvist. Jag önskar dig lycka till med framtida försök. Kram

    SvaraRadera
  7. Jag känner igen mig i dina ord. Det är svårt att förklara för personer som blir rädda för den sorg som ibland kommer fram i mig. Men det är ju deras rädsla, inte min. Jag upplever att det är mer bejakande, mer sant, mer sunt att känna det man känner - hur annars ska man leva? Det här är ju en del av oss nu. I ett av våra själsrum finns sorgen för våra barn som inte längre lever. Jag har lärt mig att jag kan "bryta ihop utan att bryta ihop". Jag vet nu att andra själsrum snart framträder i mig, som glädje över värmen och tacksamheten över en man som jag älskar. Det känns lite som att det är en slags samhällsbild att saker ska vara så svartvita, men vi är ju alla en palett av olika stämningar, som skiftar hela tiden. Jag tror att acceptansen inför oss själva bär den största läkningen. / Emma Tibelias mamma

    SvaraRadera