Första turen till Åbo - längtan till det levande barnet

Det var mysigt och härlig att vara iväg på en liten resa. I bussen på väg ned var det bara Krister och jag nästan och det var inte alls många på båten heller. Vi fick en trevlig hytt med dubbelsäng! Vi sov dock knappt fem timmar den natten så när vi sömndruckna gick omkring i ett kyligt Åbo och letade efter ett öppet café kl sju på morgonen kändes det väl sådär.

Vi var ändå förväntansfulla inför dagen och kände sån tilltro så det gick riktigt bra. Vi hittade ett Café tillslut och när kl var 9.30 så gick vi till kliniken och fortsatte vänta där. Vi skulle få träffa en psykolog kl 10. Psykologen var lite försenad, hon kom och hälsade och förberedde ett rum åt oss där vi sedan välkomnades. Samtalet varade 1 1/2 timme. Vi berättade vår historia och hon var mycket bra att få prata med. Hon bekräftade oss väldigt fint och det märktes att hon varit med ett tag.

Vi talade sedan om vikten av att berätta för ett barn som blivit till genom äggdonation, hur det gått till när barnet kom till. Vi blev rekommenderade att berätta vid 5-års åldern.

Krister funderade på om han skulle göra en bok om det hela. Det finns säkert en del böcker i ämnet redan skulle jag tro. Vi får väl sondera den terrängen. I vilket fall som helst så påbörjade vi en personlig bok till vårt kommande barn genom att ta en del bilder på kliniken. Vår första tur till Åbo för att få ett levande barn!

När vi sedan träffade läkaren fick vi ta del av en lång lektion i statistik och riktlinjerna kring äggdonation i Finland. Våra ögon gick i kors vid det här laget och Krister sa efteråt att han fick kämpa för att hålla ansiktet i styr. Läkaren var mycket pedagogisk och liknande en seriefigur som nickade med hela kroppen och vinklade upp tummarna rakt upp när han tyckte något var toppen!
Han gjorde ett ultraljud på mig och en 11 mm tjock slemhinna kunde konstateras och efter att jag tjatat lite så kollade han också om det fanns någon äggblåsa, (han är ju huvudsakligen inte intresserad av min äggblåsor nu). Det fanns en äggblåsa som var 13 mm stor. Vad vet vad som kan ha hänt med den nu?

Vi hade så gott som alla papper klara, provsvar och journaler. Det enda som fattades var spermaanalys vilket vi fick idag med posten från Falun. Läkaren kunde konstatera att vi nu står i äggdonationskö och någon gång i maj kan vi bli aktuella för själva äggdonationen. Eventuellt kan det ske tidigare! De ringer när de hittat en donator och när hon påbörjar stimuleringen. Då ska jag parallellt med det, göra ultraljud för att se hur min slemhinna ser ut samt påbörja medicinbehandling. Jag kommer få ta en spruta för att nedreglera min äggstocksfunktion och jag kommer få ta östrogen för att bygga upp slemhinnan.

Under tiden ska vi faktiskt prova med pergotime och jag ska även ta progesterontillskott för att stärka hela cykeln både i follikelfasen och i lutealfasen. Dessa råd har jag fått från en läkare på Gävle sjukhus som också ska hjälpa oss med ultraljud inför äggdonationen. Så, allt är faktiskt så gott som klart.

När vi kom hem släppte en del av mina spänningar i pannan. Det säger en hel del. Det har varit mycket anspänning senaste månaderna. Nu kan jag slappna av lite, eftersom vi inte kan göra mer än vi gör och gjort just nu.

En bit från hamnen i Åbo så fanns en gigantisk prästkrage!

Idag har mamma och jag gjort 11 kransar som vi tänkte sälja imorgon när det är julmarknad i Trönö. Vi tänkte att förbipasserande kan komma in till oss, till vårt kök (kommande cafékök och bli bjuden på glögg). Vill de, så kan de köpa en krans att ha på dörren!

Nu är vi här

Jag har en underbar man, som gör så mycket gott för mig. Vi är på en båt som tar oss till Åbo och för första gången i mitt liv fixar jag att vara på en sån här båt. Det har aldrig varit min grej, båtar som går på Ålands hav.

Vi har ätit gott. Vi har lyssnat på en bra trubadur. Han sjöng vackert för bara oss. Det är endast 200 personer på hela båten.

Tusse kommer få ett syskon. Inte likt mig men likt Tusse och sin kärleksfulla far.

Vi vet inte när det blir än. Men kön är inte så lång. Imorgon ska vi först träffa en psykolog på kliniken och därefter blir det samtal och undersökning hos läkaren.

Staden Åbo kommer sedan göras, tills båten går hemåt igen på kvällen.

Jag älskar livet just nu. Allt är möjligt.

All kärlek till er alla läsare.

Äggdonationsmöte

Nästa vecka är det dags för oss att åka till Åbo för en första konsultation. Papperen är förberedda. Det provsvar de vill vi ska ha med oss. Det enda vi väntar på nu är journalerna från Falun. Det var två veckor sedan jag frågade efter dem... har inte kommit än. Hoppas de hinner komma innan vi ska åka.

Det finns en sak jag fortfarande oroar mig för till max och det är att jag har någon slags infektion i livmodern som ska göra att embryot inte fastnar. Det kommer över mig då och då. Då spelar det ju ingen roll hur fina ägg vi får om det ändå är i livmodern problemet är. Jag orkar inte uppsöka en läkare igen och tjata mig till en undersökning.

Jag vet att det kan bli så att det inte fungerar på en gång. Äggdonation behöver inte innebära att vi lyckas på första försöket. Det kan ta ett antal gånger men det kan också gå bra på en gång.

Jag tror att detta IVF försök hade lyckats om vi hade fått ett fint embryo tillbaka. Min slemhinna var tjock och redo. Känner det på mig. Men nu hade vi inget embryo att få tillbaka.

Balansen ligger nu och väger mellan att släppa taget, leva som vanligt och ändå försöka jobba på affirmationen utifrån frågan: Tror jag innerst inne att en graviditet är möjlig för mig?

Det finns nämligen en hel del att göra med de inre emotionella skikten. Jag ska berätta mer om det snart. Jag ska börja arbeta med dem.

Jag har nu förstått att sorgen efter Tusse har inte bleknat, den har istället kapslats in. Trots att jag/vi har sörjt mycket första året så var den sorgen ändå inbäddad i chock. Nu har det gått ett år och sju månader sedan Tusse föddes och när mamma berättar för mig idag att hon tyckte det var så fruktansvärt svårt att se mig och Tusse, där på förlossningen, så fin som han var så hör jag mig själv bara säga ord till svar. Jag säger att jag förstår och att det visst var hemskt och jag säger att jag inte förstår det själv. Det är som att ju längre tiden går ju mer ofattbart blir det. Under orden gömmer sig en sån förtvivlan, ett ogenomträngligt mörker, en sån gråt som jag inte tror jag egentligen har gråtit eller har jag kanske det? Det är bara det att den förändras. Förut var den sorgsam men hoppfull, nu är den mer sorgsam och stum.

Nej - Nej - Nej - Dumma DEJ!

De var en märklig känsla inombords. Jag tänkte jag skulle låta den få komma ut. Jag satt mig vid köksbordet och tårarna började strömma. Jag petade i mig maten samtidigt. Jag tror jag fastnade i dömandets förtryckande värld och det gjorde mig handlingsförlamad. Jag försökte slå bort det som kom emot mig så starkt och då blev det naturligtvis ännu starkare.

Det var min lördag denna helg. Tänkt att det verkligen blir så att det man försöker göra sig av med, blir ännu starkare och slår emot en med full kraft. Jag försökte helt enkelt avleda mig från mina tankar och känslorna blev starkare. Så här efteråt förstår jag att jag egentligen hade ett ypperligt tillfälle att göra en resa igenom känslornas skikt istället och kanske komma till ett mer lugn inombords.

Ni förstår. Jag tvivlade på allt. Vårt val att flytta hit, vad jag ska göra, vad vi ska göra, vad jag ska göra på helgen, min ork, min energi, mina val i nuet och min oförmåga att göra något som fyller på mig... Något som fyller på - värmer - smeker mig inifrån - glädje - glädje - glädje.

Jag ska erkänna en till sak. Jag är inte vuxen. Nej. Jag tror mig inte vara det då min underläpp plutar och mina fötter vill stampa i marken och skrika NEJ - NEJ - Dumma - dumma dejjjjjjjjj!
Fast min psykolog tittar på mig och säger så förståndigt: - Jo då, jag tycker du beter dig vuxet - moget - eftertänksamt - klokt - JO det gör du minsann!
          Ja, tänker jag, när jag är här hos dig så luras jag ju förstås... Nej, så är det naturligtvis inte, det är en del av mig som visar sig hos psykologen. En vuxen del. Den andra mindre mogna delen, den får Krister handskas med i mörkret på en grusväg i Trönö. Långt från allt, under en stjärnklar himmel där jag blänger surt ner i grusbacken och han tittar storögt upp i skyn och medan jag blänger och blänger i grusbacken så får han naturligtvis se ett bedårande stjärnfall.

- Anne, du måste komma ut ur dig själv och se dig om, säger mannen.

Aldrig några risker

Efter det vi varit med om så skulle jag inte ta några som helst risker när jag blir gravid igen. Om det skulle bli missfall så vet jag att jag gjort allt jag kan.

Efter det vi varit med om så litar jag inte speciellt mycket på förlossningsvård och ej heller på vad trötta läkare säger...

Jag ska lita på min intuition i fortsättningen. Hoppas ni andra gör det med!

När ni försöker bli gravida, ta hjälp av det som så många IVF-kliniker i världen använder! Sverige ligger år efter på vissa punkter.

Fungerar det inte, prova de tilläggsmediciner som finns att pröva! Vad har ni att förlora?
Det är inget farligt att ta lite kortison t.ex. under kortare tid.

Gå in på denna välgjorda och informativa sida om ni vill veta allt:
www.fertilitetsguiden.com

Krans med flugsvampar i

Det är konstigt och ledsamt att gå runt i det pyntade växthuset med alla de vackra prydnaderna och tänka ut små vackra saker till sin sons grav.

Fick en idé att göra en krans av kvistar och sen fylla på med mossa och sen stoppa i flugsvampar (konstgjorda). Längtar efter mycket rött. Vill att graven ska lysa!

Tusse skulle nog gillat flugsvamparna... Jag sväljer tårarna. Vill så gärna hitta nåt fint där. Men lyckas inte riktigt. Nöjer mig med en snöstjärna och två små blommor i metall med glitter i mitten. Graven pryddes sen med granris och snöstjärnan fick en plats.

Det tillsammans med E:s ljusängel får lysa upp min dag. En dag där jag känt mycket energi!

Alla dessa dagar

Den kom med posten. Hon hade ett ljus med sig.

Det är så, att vissa dagar så finns rörelsen och energin bara där. 
                                 
Självklart dansandes i ljuset. 

Tron och hoppet likaså. Bara så självklart.

Vissa dagar slocknar ljuset, lika fort som det tänts. De dagarna kan det enda ljus man får  silas genom hennes transparanta vingar. In till oss, hem till oss  
(så skriver hon, E som sänt oss gåvan).

Det röda bär.

De dagar vi inte själva tror.



TACK FC 
Vi blev så glada för ljusbärerskan! Så oehört glada!