Det har varit en märklig dag idag. Jag vaknade vid åttatiden av mig själv och var ändå väldigt trött som jag brukar vara när jag vaknar. Jag kom på att jag skulle skriva några mail till folk och kastar mig över datorn för att göra det, det fanns energi i det då det handlade om att jag så gärna ville ha tag på några människor som jag vill träffa snart. Jag gladdes åt att de finns och det gav mig energi. Jag skickade iväg de där mailen och sedan var det kört...
Jag fastnade vid datorn. Två timmar låg jag i sängen med datorn som enda sällskap. Gissa om jag var ännu mer trött sen... Det var jag ju naturligtvis. Datorn dränerade mig.
Halva dagen sedan ville jag bara sova men tillät mig det inte riktigt. Halva dagen gick jag och tänkte på allt jag kunde göra om jag var lite piggare. Halva dagen tänkte jag att snart vill jag börja göra sångövningar igen så rösten kommer igång. När halva dagen nästan gått så var kl 14.30. Jag körde in till sjukhuset för att hämta min kusin.
Fysiska reaktioner hägrar i min kropp. Jag skakade när jag körde bilen, jag darrade liksom i hjärtat. Jag börjar fundera på om jag har hjärtflimmer eller hjärtfladder. Hjärtat vibrerade och bröstet likaså. Kroppen känns utarmad och förlamad. Jag ser fortfarande alldeles blek ut när jag ser mig själv i spegeln och eksemen har inte försvunnit så som jag vill. Men någonstans, förstår ni, så finns det ett hopp. Jag känner i och med denna reningsprocess att jag är på väg mot något bättre, det är uppbyggande istället för som förut nedbrytande. Därför ska jag inte sitta framför datorn för länge för det är också nedbrytande. Så hjälp mig med det, hjälp mig att stänga av datorn.
Min kusin kom och vi började planera vår verksamhet vi ska göra. Det gav energi det med. Jag fyllde ivrigt i blanketten på bolagsverkets hemsida. Vi ska registrera en ekonomisk förening, ett så kallat kooperativ! Jag ska bara finna ut hur jag ska få firefox att bli kompatibelt med e-legitimationen.
Nu är det kväll och min kropp känns mer uppbyggd. Därför ska jag sluta nu.
Sov gott alla fina innerliga människor.
Så blev det sjunde dagen...
Den där piggheten jag skrev om i söndags visade sig vara en bluff. Senare på kvällen när jag inte kunde sova så gick det sakta upp för mig vad jag gjort. Jag hade ju druckit grönt te på Waynes! Grönt te har koffein i sig! Jag drack två stora koppar och jag kände ju faktiskt att det var som att jag druckit kaffe där jag satt med min kopp. Det darrade i kroppen som vid koffeinkick. Jag hade inte en tanke på att det skulle påverka mig så till den grad att jag sedan inte kunde sova på natten. Så känslig och subtil blir kroppen när den görs naken och sårbar inför gifterna, då blir den mottaglig och reagerar på substans som har en kemisk påverkan.
I vilket fall så har det gått sju dagar på min reningsprocess och kanske börjar jag skönja att eksemen i pannan börjar ge med sig men i övrigt ser jag ut som en spöke! När jag tittade mig i spegeln idag såg jag svarta ringar under ögonen och blek hud. Jag blev chockad faktiskt. Jag förstod fört inte att det var jag, nä, nu överdriver jag nog lite dock - jag har märkt att jag haft en tendens att överdriva den senaste tiden. Allt handlar väl om att först dra diskantreglaget helt upp och sedan hitta mellanregistret på en behaglig nivå.
Dagen idag blev inte alls som jag tänkt mig. Jag behöver arbeta på min viljestyrka och att säga stopp när jag inte förstår vad som händer. I en diskussion t.ex. med andra ska jag lära mig säga stopp när det uppstår känslor jag inte kan förstå, om jag inte gör det är det lätt att jag spårar ur och hamnar på gränsen till något olustigt. På gränsen vill jag inte vara, den är som en lina, inte lätt att balansera på och inte lätt för andra att förstå.
I vilket fall så har det gått sju dagar på min reningsprocess och kanske börjar jag skönja att eksemen i pannan börjar ge med sig men i övrigt ser jag ut som en spöke! När jag tittade mig i spegeln idag såg jag svarta ringar under ögonen och blek hud. Jag blev chockad faktiskt. Jag förstod fört inte att det var jag, nä, nu överdriver jag nog lite dock - jag har märkt att jag haft en tendens att överdriva den senaste tiden. Allt handlar väl om att först dra diskantreglaget helt upp och sedan hitta mellanregistret på en behaglig nivå.
Dagen idag blev inte alls som jag tänkt mig. Jag behöver arbeta på min viljestyrka och att säga stopp när jag inte förstår vad som händer. I en diskussion t.ex. med andra ska jag lära mig säga stopp när det uppstår känslor jag inte kan förstå, om jag inte gör det är det lätt att jag spårar ur och hamnar på gränsen till något olustigt. På gränsen vill jag inte vara, den är som en lina, inte lätt att balansera på och inte lätt för andra att förstå.
Femte dagen
Jag äter inte laktos, gluten, ost, tomater, dricker inte alkohol och inte kaffe. Jag fyller min mage med en välgörande soppa som inte smakar så gott visserligen men som ska hjälpa mina tarmar att återfå sin balans för att i sin tur kunna hjälpa till att stärka upp både immunförsvaret och näringsupptaget i kroppen.
Vet ni, det går ganska lätt det här! Jag känner nämligen att jag gör gott, jag ger mig själv en rening för att bli piggare, starkare, vitalare och förhoppningsvis på längre sikt även gladare! Jag är inne på femte dagen och idag på den femte dagen så har kaffeabstinensen också försvunnit! Nu under söndagskvällen så infann sig en märklig känsla som jag inte känt på länge, jag kunde trampa på cykeln och hade kraft i bentagen. Det kändes som jag kunde styra min muskelstyrka och det var härligt att få tillbaka kraften. Jag har annars gått omkring på den stressiga vårdavdelningen med mycket tunga ben, så tunga ben att jag tänkt vissa minuter att nu, nu kan jag inte lyfta ett ben till, aldrig mer lyfter jag ett ben och aldrig mer går jag in i denna sjukhusvärld som är så sjuk just på så många sätt. Men nu ikväll... så kom en blink hopp tillbaka igen. Jag tänker att jag ska ta mig vidare och bli den jag är innerst inne, låta den inre jag få komma fram.
Ibland tänker jag att det åter igen är en illusion jag bygger upp för stunden, ett slags spel för att få mitt eviga ältande att stilla sig en stund. Ibland tänker jag att jag kommer hitta min form, min lilla sjö att simma i, min jordplätt att dansa på, min familj att värnas i, tillitens form att finna kärleken, min värld att sjunga i och sammanhanget att glädjas i och genom. Min styrka genom mig.
Jag känner att ni stöttar mig, ni som läser och det gör mig så glad!
Vet ni, det går ganska lätt det här! Jag känner nämligen att jag gör gott, jag ger mig själv en rening för att bli piggare, starkare, vitalare och förhoppningsvis på längre sikt även gladare! Jag är inne på femte dagen och idag på den femte dagen så har kaffeabstinensen också försvunnit! Nu under söndagskvällen så infann sig en märklig känsla som jag inte känt på länge, jag kunde trampa på cykeln och hade kraft i bentagen. Det kändes som jag kunde styra min muskelstyrka och det var härligt att få tillbaka kraften. Jag har annars gått omkring på den stressiga vårdavdelningen med mycket tunga ben, så tunga ben att jag tänkt vissa minuter att nu, nu kan jag inte lyfta ett ben till, aldrig mer lyfter jag ett ben och aldrig mer går jag in i denna sjukhusvärld som är så sjuk just på så många sätt. Men nu ikväll... så kom en blink hopp tillbaka igen. Jag tänker att jag ska ta mig vidare och bli den jag är innerst inne, låta den inre jag få komma fram.
Ibland tänker jag att det åter igen är en illusion jag bygger upp för stunden, ett slags spel för att få mitt eviga ältande att stilla sig en stund. Ibland tänker jag att jag kommer hitta min form, min lilla sjö att simma i, min jordplätt att dansa på, min familj att värnas i, tillitens form att finna kärleken, min värld att sjunga i och sammanhanget att glädjas i och genom. Min styrka genom mig.
Jag känner att ni stöttar mig, ni som läser och det gör mig så glad!
Sammanfattning
Jag har påbörjat en reningsprocess. Det är första stegen på en resa både bakåt, framåt och till ett nu. Reningsprocessen är kemisk då jag inte äter ost, laktos, gluten, socker, kaffe, alkohol. Därtill slevar jag varje dag i mig en soppa fylld med näringsämnen som ska hjälpa min stackars utarmade kropp att återhämta och rena sig. Kaffet har varit svårt att avstå. Det ropar kaffe i pannan. Det värker i huvudet och mattheten är ett totalt faktum. På grund av dessa abstinenssymtom så förstår jag också hur beroende jag varit av kaffe. Jag är inne på den fjärde dagen av denna process och än så länge går det jättebra med maten förutom kaffet då förstås.
Den andra delen av reningsprocessen är psykisk. Jag har tyvärr hamnat tillbaka några steg på trappan då det gäller att hantera min känslor och tankar. Jag har slutat göra mina små meditationer och det behöver jag börja med igen. Hösten är fantastisk i sitt enorma färghav som det sprider i den blå himlen, men i mitt inre är det ganska oredigt, färgerna sprakar åt alla håll och jag får inte riktigt någon balans, vissa dagar förlorar jag balansen totalt.
Jag har börjat arbeta på infektionsavdelningen med och där ja, jag säger inte så mycket om det just nu. Återkommer kanske senare med det. Jag har i alla fall inte fått ikläda mig någon "svinismundering" då jag ej behöver arbeta med de patienterna, visade det sig sedan.
Jag har också börjat sjunga med några snubbar i ett band och det var både roligt men också ansträngande eftersom jag plågas av prestationsångest hela tiden.
I huset där jag bor så har jag också en hel del att jobba med, utmaning i att stå ut med olika känslor som uppkommer i situationer.
Sammantaget så... är trädens löv det vackraste jag kan titta på just nu, där jag sitter är de så vackra och skänker mig ett lugn och det är det viktigaste just nu.
Den andra delen av reningsprocessen är psykisk. Jag har tyvärr hamnat tillbaka några steg på trappan då det gäller att hantera min känslor och tankar. Jag har slutat göra mina små meditationer och det behöver jag börja med igen. Hösten är fantastisk i sitt enorma färghav som det sprider i den blå himlen, men i mitt inre är det ganska oredigt, färgerna sprakar åt alla håll och jag får inte riktigt någon balans, vissa dagar förlorar jag balansen totalt.
Jag har börjat arbeta på infektionsavdelningen med och där ja, jag säger inte så mycket om det just nu. Återkommer kanske senare med det. Jag har i alla fall inte fått ikläda mig någon "svinismundering" då jag ej behöver arbeta med de patienterna, visade det sig sedan.
Jag har också börjat sjunga med några snubbar i ett band och det var både roligt men också ansträngande eftersom jag plågas av prestationsångest hela tiden.
I huset där jag bor så har jag också en hel del att jobba med, utmaning i att stå ut med olika känslor som uppkommer i situationer.
Sammantaget så... är trädens löv det vackraste jag kan titta på just nu, där jag sitter är de så vackra och skänker mig ett lugn och det är det viktigaste just nu.
Omtanke
Omtanke om sig själv utan att det blir till sin motsats – till prestation, tvång, skam m.m. läser jag på Ann Lagströms blogg. Jag tänker att utifrån ett sjuksköterskeperspektiv så är omtanke, omsorg och omvårdnad tätt sammanknippat med varandra. Mot mig själv är jag hård och har fått arbeta länge med att ha en gnutta omsorg mot mig själv. Som sjuksköterska agerar jag helt annorlunda. Tänk att när du läser till sjuksköterska så läser man ett vetenskapligt ämne som heter omvårdnad! Och ändå tänker jag att många sjuksköterskor inkl. mig själv inte tar hand om sig själva, vi får lära oss på utbildningen att ta hand om andra men kursen om konsten att ta hand om sig själv ingår inte.
Omtanke är att verkligen lyssna på patienten, det gäller att inte forcera och istället låta vara där personen verkligen befinner sig. Omsorgen blir sedan att ge patienten det den ger uttryck för att behöva, varken mer eller mindre. Ger jag för mycket kan det bli kvävande och krävande och ger jag för lite så kan personen uppleva att jag inte lyssnat på denne. Det är ju samma gällande dig själv, lyssna och ge det till dig själv som du i stunden behöver. Det är därför jag har svårt att anmäla mig till en kvällsaktivitet som är återkommande en kväll i veckan. Det kan vara så att den kvällen tanken är att jag ska gå på t.ex. yoga så behöver jag göra något helt annat. Men när jag skriver detta så rimmar det inte riktigt heller, då jag vet att jag har många motstånd inom mig och vissa saker som man gör återkommande kan var väldigt bra för kropp och själ.
Någonstans måste kraven sänkas skriver Ann Lagström. För min del handlar det mycket om att jag lägger energi på fel saker och under tiden jag utövar det som tar energi så ger jag mig ständiga kommentarer om att sen, sen ska jag läsa den där boken, sen ska jag gå till gymmet osv. det blir krav som säger åt mig att jag ska göra något annat än just det jag gör.
Omtanke är att verkligen lyssna på patienten, det gäller att inte forcera och istället låta vara där personen verkligen befinner sig. Omsorgen blir sedan att ge patienten det den ger uttryck för att behöva, varken mer eller mindre. Ger jag för mycket kan det bli kvävande och krävande och ger jag för lite så kan personen uppleva att jag inte lyssnat på denne. Det är ju samma gällande dig själv, lyssna och ge det till dig själv som du i stunden behöver. Det är därför jag har svårt att anmäla mig till en kvällsaktivitet som är återkommande en kväll i veckan. Det kan vara så att den kvällen tanken är att jag ska gå på t.ex. yoga så behöver jag göra något helt annat. Men när jag skriver detta så rimmar det inte riktigt heller, då jag vet att jag har många motstånd inom mig och vissa saker som man gör återkommande kan var väldigt bra för kropp och själ.
Någonstans måste kraven sänkas skriver Ann Lagström. För min del handlar det mycket om att jag lägger energi på fel saker och under tiden jag utövar det som tar energi så ger jag mig ständiga kommentarer om att sen, sen ska jag läsa den där boken, sen ska jag gå till gymmet osv. det blir krav som säger åt mig att jag ska göra något annat än just det jag gör.
Brant kant
Under många år har jag försökt att utveckla mig själv och skaffa mig verktyg att hantera känslor och tankar. När jag säger hantera så handlar det om känslor som är så starka så att jag inte har vetat hur jag ska ta hand om de på bästa sätt. Det är en konst, anser jag att kunna ta hand om sina reaktioner inombords och ta ansvar för sig själv i relationer till andra. Idag har jag funderat på vad jag lärt mig och idag tänker jag att det fortfarande finns mycket kvar att lära. Jag är inte positiv, jag tycker inte det handlar om att vara det. Att tänka positivt är inte en metod som blir bra för mig men däremot tror jag att jag inte jobbar tillräckligt med det som sker i mig i stunden.
Jag tänker att det ska finnas någon annan där ute som ska sätta verktygen i min hand så att jag kan ta mig ur svåra situationer och hantera svåra känslor och tankar som dyker upp. Jag tror att jag ska hitta verktygen någon annanstans än just där jag är och att tänka positivt i det läget tror jag inte för det hela framåt men däremot att arbeta med accepterandet men jag ville inte det idag, jag ville bara bort från de hemska tankarna som sa att jag förstört. Tankarna kom genom mig med ilande kraft. De borrade sig in och den nedåtgående kraften blev oemotståndlig. Hur ska jag förklara?
Jag står vid en brant, det kan jämföras med det, och istället för att vända om vid brantens kant och gå iväg någonstans där det är tryggt, varmt och mindre blåsigt så kastar jag mig i stället ut för denna brant och jag vet var det kommer sluta. Det vet jag innan men ändå, ändå gör jag det. Kastandes ut för branten, landandes hårt och sedan traskandes runt i lera som är där nere i träsket som jag landar handlöst i. Jag är så medveten om hela processen, ändå kan jag inte hindra den. Jag låter den ta över och jag följer med, hela tiden analyserandes och ropande på hjälp faktiskt. Jag ropar på hjälp men vet att den enda som kan hjälpa mig är jag själv, svaret blir entydigt om och om igen: "kasta dig inte ut för branten".
Jag tänker att det ska finnas någon annan där ute som ska sätta verktygen i min hand så att jag kan ta mig ur svåra situationer och hantera svåra känslor och tankar som dyker upp. Jag tror att jag ska hitta verktygen någon annanstans än just där jag är och att tänka positivt i det läget tror jag inte för det hela framåt men däremot att arbeta med accepterandet men jag ville inte det idag, jag ville bara bort från de hemska tankarna som sa att jag förstört. Tankarna kom genom mig med ilande kraft. De borrade sig in och den nedåtgående kraften blev oemotståndlig. Hur ska jag förklara?
Jag står vid en brant, det kan jämföras med det, och istället för att vända om vid brantens kant och gå iväg någonstans där det är tryggt, varmt och mindre blåsigt så kastar jag mig i stället ut för denna brant och jag vet var det kommer sluta. Det vet jag innan men ändå, ändå gör jag det. Kastandes ut för branten, landandes hårt och sedan traskandes runt i lera som är där nere i träsket som jag landar handlöst i. Jag är så medveten om hela processen, ändå kan jag inte hindra den. Jag låter den ta över och jag följer med, hela tiden analyserandes och ropande på hjälp faktiskt. Jag ropar på hjälp men vet att den enda som kan hjälpa mig är jag själv, svaret blir entydigt om och om igen: "kasta dig inte ut för branten".
H1N1 och svinismundering
Jag är verkligen inte någon förespråkare för att tillägga is i slutet på ord. Kramis t.ex. är ett avskyvärt ord i min värld och lika så sötis. Nu har det blivit populärt att säga svinis om den Nya Influensa H1N1. Samtidigt som jag tycker det låter lite fånigt så kan jag inte låta bli att använda ordet nu inför mitt kommande jobb. Jag ska bli första soldat på infektionsavdelningen och var tror ni inte om inte där det finns H1N1. Jag ska endast ta hand om de som blivit drabbad av den Nya Influensan eftersom det finns så många på avdelningen av personalen som är gravida så får inte de jobba med denna patientgrupp.
Det är klart jag ska arbeta med dessa svinisinsjuknade patienter, jag är ju varken gravid eller lider av någon annan åkomma som skulle kunna kategoriseras in i riskgruppen. Det är också klart ur ett annat perspektiv, eftersom jag egentligen inte vill direkt arbeta som sjuksköterska så kan jag väl lika gärna göra det extrema. Därför ska nu en del av mig bli sjuksköterskan Anne och iföra mig full svinismundering. Jag lovar att återkomma med bild senare på min intressanta arbetsdräkt.
Det är klart jag ska arbeta med dessa svinisinsjuknade patienter, jag är ju varken gravid eller lider av någon annan åkomma som skulle kunna kategoriseras in i riskgruppen. Det är också klart ur ett annat perspektiv, eftersom jag egentligen inte vill direkt arbeta som sjuksköterska så kan jag väl lika gärna göra det extrema. Därför ska nu en del av mig bli sjuksköterskan Anne och iföra mig full svinismundering. Jag lovar att återkomma med bild senare på min intressanta arbetsdräkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)