4:de dygnet - BB

Vi är kvar här på BB.

 

 

 

 

Koppmat - 3 dagar gammal. 

Vår älskade flicka tappade mer än 10 % i vikt efter födseln och hon och jag har svårt att få igång amningen tillsammans. Hon är för trött. När jag lägger henne till mitt bröst så försöker hon först tappert. Hon har en  jättefin rooting-reflex men tar inte ordentligt tag och vissa barnmorskor här hjälper henne att ta tag och då har det fungerat men när vi sedan ska försöka själva så fungerar det inte. Hon ligger och pussar på bröstvårtan, visserligen mycket sött men inte speciellt effektivt för att få igång bröstmjölksproduktionen. Vi bestämde till slut att låta henne äta upp sig lite och få krafter och sedan försöka igen. Under tiden får jag stimulering av en bröstpump. Vi kommer vara här tills amningen kommit igång och hon gått upp i vikt.

Jag sa till mig själv innan hon kom till världen att jag skulle verkligen ta det lugnt med amningen och inte
kräva mer av mig själv än just det som är och låta det sakta komma - men det är svårt att inte fyllas av oro när det bara kommer 3 droppar efter 10 min pumpning...

Hur mår jag? Jag gick upp första dygnet efter snittet och har rört på mig förhållandevis mycket men min mage är helt urspårad vilket är väldigt vanligt efter snitt. Tarmarna står helt stilla så om magen var en ballong under graviditeten så är den är stor gasbehållare nu.  Mina ben från lår till fötter har blivit helt vätskefyllda och visst är det bra att röra på sig men det är också å andra sidan bra för mina ben att ligga i högläge. Jag har svårt att röra mig i sängen förstås och svårt att ta mig upp snabbt i och med såret. Det är svårt också att röra sig och ta hand om sitt barn på ett ledigt sett och hitta bra ställningar för t.ex. amning så att göra kejsarsnitt har verkligen många negativa sidor, vilket jag hela tiden varit medveten om.  Första dygnet var också Flingan väldigt illamående för vid snitt så kommer inte lika mycket fostervatten ut ur magsäcken utan stannar kvar vilket de sedan måste kräkas upp.

Det som gjorde att det blev snitt har inget att göra med att Flingan (Hon har ju nu ett annat namn, men jag vet inte om jag ska skriva det här på bloggen...) mådde dåligt. Hon mådde fint men under de nästan 2 dygn vi kämpade så stannade det av för mycket hela tiden. Det blev en kemisk hetsjakt för kroppen och alldeles för långt ifrån en naturlig process. Det stod och stampade och var öppet 8-9 cm men hennes huvud ville inte komma ned i förlossningskanalen ordentligt vilket gjorde att jag inte orkade mer till slut. Ingen vet heller om det skulle blivit annorlunda om vi väntat med igångsättningen en vecka. Det är bara spekulationer som är onödiga att göra. Rent psykologiskt hade jag inte klarat att gå längre tid.

I ca 16 timmar hade jag en intensiv värk varannan minut, som varade knappt en minut och sedan kom nästa utan att jag hann vila emellan. Detta gjorde att jag runt 2-tiden på natten (efter 13 timmar) önskade att det fanns en spruta som de kunde ge mig så jag slapp vara med längre. Det var fruktansvärt plågsamt och fler känslor och tankar kommer nog skölja igenom mig kring detta. Det kommer nog en mer detaljerad förlossningsberättelse vid senare tillfälle.

Morgonsolning.

Klockan 5 på morgonen den 10 april sa jag till läkaren att det nu fick vara nog och hon höll med mig. Allt personal och både Krister och hans systerdotter (som också var med i förlossningsrummet) var fantastiska på alla sätt och vis.

6.03 kom hon ut - en vacker och djupt efterlängtad flicka och det var huvudsaken. Hon kom till oss levande, hon andades och låg på mitt bröst. En stor smärta och spänning släppte i den stunden från min kropp och själ. Hon är äntligen här! En lång lång kamp och förtvivlan är över. Älskade Tusse, du har fått en syster.

Hud mot hud med pappa

Hud mot hud med mamma

Så många fina kläder hon fått!! Nyekiperad - 3 dagar gammal.

Påklädd 2 dagar gammal, med världens finaste mest speciella body - en gåva från en vän vars båda tvillingar dog efter födseln. Den ena flickan skulle haft den här bodyn.